PRS(Dragon Fantasy)

Nalel hörde Meira skrika hennes namn. Men hon svarade inte, utan bara fortsatte springa. Hon var verkligen glad att hon inte använde skor, så de skulle komma i vägen nu!
Hon kände en förvuxen hand på sin axel precis då en pil for iväg, och träffade orchen rakt i huvudet, så handen gled snabbt av.

"Spring." ropade Meira, vilket egentligen var helt onödigt, Nalel gjorde ju det och skulle inte göra annat. Meira sände iväg ännu en pil och sedan drog hon sitt svärd och var mitt i striden, hennes skadade arm sinkade henne något.

Nalel lyckades undkomma orcherna, eller det var snarare så att soldaterna hoppade in i stid bakom henne. Hon letade feberilt efter något vapen, och fick syn på ett svärd som låg övergivet. Hon tänkte visa att hon verkligen ville bli soldat!
Hon lyfte upp det med förvånansvärd styrka och gav sig också in i striden, hon kunde sticka ner orcherna från benen då hon var så liten att en del inte märkte h enne.

"Nalel." Meira skriker ytterligare, ville hon få sitt liv slut nu eller? Hon var oerfaren som en blomma och ger sig dumdristigt in i striden, modigt men dumt. Meira duckar för ett slag och försöker se var hon blivit av.

Nalel hade med nöd och näppe lyckades undvika ett hugg från en orch då Meira ännu en gång skrek hennes namn. Hon vände sig åt hållet det låtit som att de kommit ifrån och märkte inte orchen som tornade upp sig ovan henne, i alla fall inte fören det var en aning försent.
Hon lyckades dra sig undan så hon undvek ett dödande hugg, men orchens klumpia svärd högg lite i hennes axel och mörkrött blod droppade till marken.

"Gå hem med dig." sa Meira rasande och satte svärdet i orchen. "Strider är inget för oerfarna hober." sa Meira argt, hon menade inte att vara arg, men hon blev så då hon var orolig och fick ner ännu en orc. "Gå hem få ditt sår omlagt." sa Meira nu bedjande.

Nalel hade inga planer på det trots att såret bultade och sved. Hom tänkte inte bara springa iväg! Men hon kunde inte säga emot Meira nog...Då kanske de inte tog med hennevsom soldat...
Och orcherna började dra sig tillbaka nu, spldaterna hade övertaget.

Meira brydde sig inte om Nalel då orcerna en efter en föll för deras svärd. Men hon skulle minsann tala med henne om att lyda order och inte bete sig dumdristigt.

Tillslut föll den sista orchen, och alla pustade ut. Nalel vågade inte mötta Meiras blick utan sänkte sin till marken och la handen för sitt sår. Den färgades snabbt röd av blodey.

Meira var arg, hon kunde inte rå för det. "Vad tusan tänkte du på?" rasar hon mot den lilla hoben och drar fram tyg att binda om så hon inte skulle förlora allt för mycket blod tills de kom till byn. Och alla soldater börjar ta sig tillbaka och hjälpte de sårade.