~Tippy och Emmadora~[prs]

Hon släppte taget om honom. Hennes blåa stora ögon var blänkte av sorg. Men hon ville inte gråta. Hon fick inte gråta, inte nu. Inte såhär. Det var i morgon dem skulle in på arenan. De var i morgon de skulle dö.
"Kan inte du stanna? Bara för i kväll?" mumlade hon och tvingade fram ett leende. Inom henne fanns ett hav av känslor. Hon var rädd, lycklig och sorgsen samtidigt.

William nickade. Han kände nästan lättnad när hon frågade om han inte ville stanna. Det ville Will mer än något annat.
"Det gör jag gärna."
William hade inte tänkt på taktik inför spelen på ett bra tag nu. På något vis hade han helt enkelt slutat bry sig. Skulle han vinna så skulle Nami dö och skulle Nami vinna så skulle Will dö. Han skulle alltså dö i vilket fall som helst.

Nami log emot Will. Hon log ett äkta leende. Det var tack vare spelen hon fick träffa honom igen. Men hon ville inte vinna. Inte det minsta, faktiskt. Att leva ett liv utan honom vid det här laget kändes otänkbart.
"Tack" viskade hon mjukt och kollade ner emot marken. Det var först då tanken slog henne att dem blev övervakade. Att se deras kärlek såhär skulle bli stort i huvudstaden. Men vad spelade det egentligen för roll? Hon skulle dö snart ändå.

[hmpf, dåligt roll :c]

Will satte sig på sängen och såg på Namis vägg. Den var gjord av elektronik så att man kunde se an gata full av människor. Den var säkert inte så full nu, trodde William. Det var då han kom på det.
"Vi kan fly", sade han tyst.

Nami kollade på honom. Men tanken var bisarr. Dem kunde inte komma härifrån på något sätt. De är i fängelse innan spelen. Men ändå så var tanken lockande. Att kunna leva ett liv i huvudstaden utan att behöva oroa sig för några hungerspel.
"Det går inte.. men jag skulle vilja" mumlade hon och kollade upp emot taket.

"Vi kan väl försöka?", frågade William. "I natt är det festligheter i hela staden. Regimen har nog med att hålla koll på dem så att de inte går överstyr. I natt har vi vår chans."
Men om de skulle misslyckas? Vad skulle hända då?

Nami nickade. Hon gillade tanken av att rymma men dem skulle inte ens komma härifrån. Om man hoppar så studsar man bara tillbaka. Folk skulle märka det snabbt och det skulle bli kaos. Men tänk om dem skulle lyckas? Att leva ett liv med Will. Nami satte sig i skräddarställning i sängen och kollade honom rakt in i ögonen.
"Vi gör det." sa hon och log stort emot honom. Nu var hon säker.

William log mot henne.
"Jag har en plan. Jag går först ut i matsalen för att se om någon är där. Om ingen är där så kallar jag fram dig. Annars får jag hitta på någon ursäkt. Att jag inte kunde sova eller något. Det kan förmodligen ingen i natt iallafall."
Han såg in i Namis ögon.
"Sedan får vi ta hissen ner och försöka hitta en förklädnad."
Will log brett. Något han inte gjort på ett bra tag.
"Eller har du något annat förslag?"

"Det blir bra" sa hon och ställde sig upp. Pawffie hade somnat för länge sedan, så det verkade vara ganska lugnt. Dem skulle skriva historia. Om dem lyckades, men de skulle troligen dö innan dess. Hela huvudstaden skulle vara kaos länge. Men tänk om dem kunde få in några andra i deras ställe? Tankarna cirkulerade runt i Nami's huvud. Hon ville mer än gärna härifrån så fort som möjligt.

Förlåt för att jag varit så seg :O

"Kom igen!" William tog Namis hand och ledde henne ut. Han tog henne till hitssen och hoppades att ingen skulle höra dem. han önskade att byggnaden haft trappor istället. Det var så mycket lättare att röra sig ljudlös ned för trappor än en hiss. Hissen lät ju hur man än gjorde. Will gjorde en grimas vid varje gnissel-ljud på vägen ner. Han hoppades att ingen hade hört dem när de klev ut på nedersta våningen.