Prs mellan Aia och Selma...

Jenna såg att Eve hade ont. Hon smärtade men Jenna kunde inte hjälpa att känna att hon förtjänade det. Vad det nu än var. Det fanns så många känslor i henne. Eve var hennes vän som hon älskade men samtidigt vem var Eve? Så mycket hade hänt och Jenna ville se Eve smärta, ville se henne göra ont. Mestadels för att hon kände sig så sviken, så bortglömd men det var något hon aldrig skulle erkänna för någon.
”Nu är det dags va?” muttrade Jenna fortfarande utmattad och hade en stark längtan efter sin egen säng. ”Det är första gången jag ser dig be om lov om något.”
Jennas röst är fylld utav bitterhet och något mer. Avund.
Tidigare var hon alldeles för tjurig för att fråga frågor och inget hade ändrats. Istället satt hon där och koncentrerade sig på att andas och en tanke som manade sig genom hennes huvud hela tiden. Jag vill inte vara här. Jenna avskydde då saker inte skedde på hennes villkor och särskilt då hon inte förstod. Trotts det var hon något nyfiken.
”Maskopi.” Jenna fnös. Hon hörde själv hur barnslig hon lät men hon kunde inte hjälpa det.
”Om du ska svara på någon fråga Eve, besvara varför jag är här? Vad är det för mening?”

Jag ser på henne och ska precis säga något när smärtan blixtrar till i hela benet. Jag biter ihop. känner kallsvetten välla fram och hur rädslan över det jag ska göra kommer.
"Du är här för att jag inte ville att du skulle tro att jag överger dig. Jag har idiotiskt nog fått kontroll över runmagi också, och min kropp orkar inte med det. Inte om jag vill överleva. Och, det betyder att jag måste vänja kroppen till magin, det går bara på ett vis, med en ritual. Den ritualen tar en månad att utföra så jag kommer inte vara kontaktbar under en hel månad, och jag hade inte tänkt tiga och låta dig tro att jag hade slängt bort vår vänskap", svarar jag ärligt medan jag försöker koncentrera mig på Jenna istället för benet. Helvete. Jag hatar när musklerna spricker. Det är värre än jag bryter vartenda ben i kroppen, för det läker inte sekunden efteråt. Nej, den tär ut på den hela och gör smärtan längre än nödvändigt.
"Så, det är därför jag tog hit dig. För sanningen", säger jag till slut med en suck.
"Vad ska du göra av din bror, Eve?" undrar Kirova. "Jag tar gärna hand om honom, och då får du tillbaka dina föräldrar, förmodligen. De är trots allt bara under hans förtrollning", säger hon med en fundersam ton. "Jag skulle verkligen inte ha något emot att få tillbaka din mor", tillägger hon tankfullt.
"Så länge du inte dödar honom är han din", säger jag och hatar att orden lämnar mina läppar. Men, det är det förnuftiga. Jag måste göra det smarta. Inte det som mitt hjärta vill. Mitt hjärta vill ge honom en chans till, det kan jag inte. Jag måste använda hjärnan som jag har gjort hela livet hittills.

[Ledsen för mitt dåliga inlägg. Förresen ska vi hoppa fram en månad sedan eller har du någon slags plan? ^^ Eller hur har du tänkt?]

Jennas fnyser till högljutt. Idiotiskt nog, visst. Hon försöker le, le ett hånfullt leende men misslyckas totalt.
”Vad du bryr dig om mig”, fnyser hon och känner sig så äcklad. ”Bryr dig så mycket att du aldrig skulle ljuga eller dölja något för mig.”
Jenna känner hur hennes ilska stiger igen och åter igen känner hon värmen fatta tag i henne inifrån samtidigt som hon hör hur Eve låter kvinnan om man nu kan kalla henne kvinna tortera Eves bror.
”Jag har fått nog”, säger hon så behärskat hon kan och reser sig ifrån soffan där hon suttit ihop krupen. Tröttheten, orkeslösheten faller över henne men trots det försöker hon inte visa det. ”Jag har ett liv att gå tillbaka till ovanför jord.” Om en månad skulle hon ha kommit över Eves svek. Jenna behövde bara tid som vanligt och att gå tillbaka till sitt vanliga, tråkiga liv var något hon skulle ångra men för tillfället var det de enda hon ville.
”Så tänker du eller din kråka eller någon ta mig härifrån?” frågar hon och vänder sin blick ifrån Eves.