Varför vill alla rolla privat? Jag vill ju också rolla!!!

- Vadå ? Sade Kevin och såg oförstående på den gamla mannen.

Liam var helt förvirrad. Han hade ingen aning om vad som hände.
"Ni är inte verkliga.. det här är en dröm.." mumlade han, även om han sakta började inse att det här var verkligheten.
"Vart är hon?" frågade han efter ett långt tag.

- Uppe på bergen. Sade Eld kvinnan och pekade mot de höga brgen i norr.
- Du menar väl inte att vi ska klättra dit ? Frågade Kevin och såg hoppfullt på henne. Hon nickade och såg allvarligt på Kevin.
Kevin log och såg på de höga bergen.
- Yeeess ! Sade Kevin och sträckte armarna upp i luften.

Liam kollade på den äldre kvinnan.
"Så det är inga faror? Bara hämta henne?"
Han hade förväntat sig mer. Liam kollade upp på bergen och sen på kvinnan igen.
"Jag är med.."

Zelia var inte så säker på att det var riskfritt. Förutom risken för snöstorm, ras och kyla, måste det finnas någon sorts vaktstyrka som vaktar Ljusets dotter. Men det skulle inte avskräcka Zelia!

Sophie skakade av sig tankarna på vad som nyss hade hänt när hon kom in i hallen. Hon sprang rakt till sitt rum och kastade sig på sängen. Efter fem minuter plingade hennes mobil till.
"Var är du? Kram mamma" stod det i smset.
"Jag kom ju precis in genom dörren..." messade Sophie tillbaka.
"Kom in i köket då! Det är middag." fick hon tillbaka och hon gjorde som hon blivit tillsagd. Hon gick in i köket och satte sig vid bordet.
"Var är den där ungen?" hörde hon sin mamma sucka borta vid spisen och när hon vände sig om trodde Sophie att hon skulle märka att hon varit där i flera minuter. Men hennes mamma ställde bara fram maten och gick ut i hallen.
"Sophie!" ropade hon upp mot Sophies rum. "Om du är hemma så kom nu! Maten blir kall."
Sophie skulle just ta upp sin sked och börja ta potatis när hon upptäckte att hon inte syntes i skeden. Hon såg bara väggen bakom sig. Hon skrek till av rädsla och sprang in i hallen, där hennes mamma gick förbi henne och började duka av hennes tallrik i köket. Hon sprang fram till spegeln, men inte ens där kunde hon se sig själv. Då svimmade hon.

Liam undrade fortfarande om det här var ett skämt. Tänk om han blev filmad eller något. Det kändes helt enkelt inte helt rätt. Men ändå så beslöt han sig för att ta det på allvar.
"När så ska vi bege oss då?" frågade han.

Sophie vaknade i sin säng. Bredvid henne stod hennes mamma.
"Sophie..." började hennes mamma när hon såg att Sophie öppnade ögonen.
"Du kan se mig!" flämtade Sophie lättat.
Hon hoppades att allt som hade hänt samma dag bara hade varit en dröm. Utanför fönstret var det mörkt fast vindstilla.

Det hade börjat bli mörkt och Zelia och de andra hade fortfarande inte fått något svar från de äldre. "Hallå?" sade hon och tittade undrande på dem.

- Det finns vakter och hinder. Det är nästan omöjligt att komma förbi. Sade en av damerna och såg på Kevin och de andra.
Kevin suckade och såg upp på bergen som man knappt såg genom mörkret. Det kändes som om mörkret pressade honom till en liten skrynklig papperslapp. Han kände sig illamående då han tänkte på det.
Tänk om ljuset nu aldrig mera kom tillbaka ? Han svalde och såg upp på den lysande månen.