Are You Really A Granger? (SV)

JAA!!

NUUUU

ganska bra

SuperdupermegaAWESOME!!!!!!!

jättebtra vill ha både i eftermiddag och ikväll!

Så himla kul att jag fått hit några mer läsare!!! Tack för era underbara kommentarer, jag ÄLSKAR dom verkligen! Nej, nu ska jag sluta tjata och börja skriva.

PS. Denna gång blir det lite hur Hermiones synvinkel.

Hermione:

Jag såg allt. Pansys tårar, Kates hårda ansiktsutryck och gipset som slog Parkinson så hon föll ihop. Kate som bleknade och sprang iväg. Även om jag alltid hatat Parkinson så fattar jag hur ledsen hon är. Och jag fattar inte hur min syster kan vara en sånt litet....litet...kräk! Det var fortfarande tyst inne i salen. Sen sprang 3 personer fram till henne, från Slytherinbordet. Malfoy, Crabbe och Goyle, såklart. Malfoy sprang ut ur salen, medans Goyle och Crabbe stannade vid Pansy.
-Hämta Ms Pomfrey!!, röt Crabbe. Nu! Jag tänkte faktiskt resa mig, men någon från slytherin sprang ut ur salen. Ms Pomfrey kom och trollade fram en bår och gick sen mot sjukhusflygeln med Pansy svävande efter sig.
-Mione, är du okej?, frågade Ron. Jag log ett snett leende mot min pojkvän.
-Visst, jag fattar bara inte hur hon kunde göra något sånt, svarade jag. Jag måste gå, vi ses! Jag gav Ron en puss på kinden och gick ut ur salen. Jag märkte att Harry inte hade varit i salen, men fick svaret när jag klev in i sällskapsrummet som för tomt, förutom Harry och Ginny, som satt i en soffa och pratade Quidditch. Dom märkte mig inte ens. Jag hoppades verkligen det skulle bli något mellan dom, för jag visste hur mycket Harry gillade Gin. Jag gick upp till min sovsal och tog fram brevpappret. Skulle jag verkligen skvallra för mamma och pappa?, for en tanke genom huvudet. Ja, det här var för allvarligt för att låta bli. Jag doppade pennan i bläcket och började skriva.

Kära Mamma och Pappa.....




Kate:

Jag fattade inte vad jag gjorde då jag slog Pansy. Det enda jag såg innan jag sprang var eleverna som stirrade på mig med öppna munnar, och Pansy som föll ihop. Jag han fånga Dracos blick, men kunde inte tyda den. Sen sprang jag. Allt vad jag kunde, ner till sjön. Där föll jag ihop vid strandkanten och lät mina salta tårar blandas med det söta vattnet. Jag hörde fotsteg bakom mig och hoppades innerligt att det inte var Miones. Sen kände jag någon krama mig bakifrån och förstod att det var Draco. Jag vände mig och och tittade in i hans grå, silverblänkande ögon som man nästan kunde drunkna i. Då grät jag bara ännu mer och föll ihop i hans knä.
-Kat, varför gjorde du det?, frågade han.
-Jag...jag vet inte!, snyftade jag till svar. Jag såg upp på han och han kysste mig, länge. Sen gick vi upp till ett träd och satte oss med ryggarna mot det. Vi såg ut över sjön som glittrade i solen.
-Jag kommer få åka hem, sa jag tyst.
-Nej, sa Draco. För jag kommer alltid hålla dig kvar här hos mig, sa han och kysste mig igen.

Vad tycks? Mer kärlek, bråk, vänskap? Kommentera!

Fina kapitel!
Lite stavfel här och där men det finns det alltid. (Särskilt "dom", använd de/dem)
Handlingen är rätt bra, men försök att göra det lite "svårare". (det är knepigt, men det går) Det känns som om karaktärerna överreagerar på det som händer och vissa saker förstår jag inte. Beskriv mera och fundera om det låter bra.

Aa, jag kan faktiskt inte skriva....Kanske ska sluta upp då...Tyckte jag hade en bra storie på g, men ger nog upp med skrivandet nu.....Jag försöker och försöker, har en massa ideer, men det kan inte flöda ut till en text iallfall, nu har vi bevis...

mer kärlek, jag skiter fullständigt om det är lite stavfel här och var

Haha thank ya!!!