Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

Pontus väntade lite med svaret. Hans blick gled ner i golvet och han kliade sig lite i nacken när han öppnade munnen:
"Jaa, alltså...", började han och såg sedan upp i ögonen på Ethan igen, "Hon heter Alice."
Han bet sig lite i läppen. Det var bara dem två och läraren som var kvar i klassrummet, men snart hade han också gått.
"Men", skyndade han sig att säga, "Det är inte så seriöst."
Varför han ljög visste han inte. Det kändes... bättre att tänka att deras förhållande inte var så seriöst, men det kändes inte alls bra att ljuga för Ethan.

Ethan kliade sig i håret och drog upp sin väska som glidit nerför axeln. Han var glad att han inte rodnade i alla fall, det skulle ha varit grädden på moset. "Fint namn" mumlade han sedan då han berättade vad hon hette. Men även fast han sa det kände han avundsjuka mot Alice, att hon var med Pontus...
Men något av den avundsjukan försvann då han sa att det inte var seriöst. "Jag har aldrig haft en flickvän..." mumlade han. I ögonvrån såg han en grupp med tjejer som stod en bit ifrån se mot dem. "Jag är för...blyg". Och han hade aldrig gillat någon.

Pontus nickade långsamt.
"Jag har vet personer som aldrig haft flickvänner heller, så det är inget att skämmas för", sa han i en uppmuntrande ton. "Men ska vi gå till nästa lektion? Jag ska bara lämna min jacka i skåpet."
Han gick ut ur klassrummet och fann korridorerna packad med elever.

(Jag hade precis skrivit allt så råkade jag ta bort sidan .__.)

Ethan log lite. "Jag skäms inte": Han skämdes snarare över tanken hur det skulle bli om han berättade hur han kände.
Han nickade sedan. "Jag kan följa med dig" sa han utan att tänka. Han var så tanklös idag...Sa så mycket han inte borde säga nog...

[Hände med mig förut också, man blir så irriterad. <_<]

"Visst, följ med du", sa Pontus och log lätt. Han trängde sig igenom eleverna hela vägen till sitt skåp, (som han nu kunde vägen till utantill) och bad eleverna som stod i vägen att flytta på sig. Det var tvåor, och de gav honom en blick innan de tog några steg åt höger. Han låste upp, krängde ur sig sin jacka och lade in den. Sedan stängde han igen.

(AND IT JUST HAPPEND AGIN!)

Ethan log och följde efter. Han såg några huvuden som stack upp mer än de andra och de vreds mot honom. Det var de som fällt honom dagen innan, gänget...De hånlog mot honom.
Ethan skyndade sig efter Pontus och stannade vid hans skåp. Medan han la in jackan så tog han fram sin mobil och kollade klockan.

[Ahhh! D: >.<]

"Hej, Pontus!"
Han vände sig om och såg Gabriella komma gåendes bakom Ethan. Denna gången var hon själv, utan kompisar.
"Hej där", sa han och gav henne ett leende.
"Uuhm, min lektion börjar nu, men vi ses senare!" Hon vinkade glatt och försvann lika fort som hon kommit.
Pontus såg på Ethan.
"Ska vi gå?" frågade han.

Ethan vände sig också om och stoppade ner mobilen. Han såg på Gaberiella utan att le, han tyckte inte om henne så mycket av någon anledning...
Han nickade sedan åt Pontus och vände sig mot honom. "Det borde vi göra" log han och började gå sedan. En bit framåt såg han gänget igen...De stod stilla och såg på honom hånfullt.
"Oh nej..." mumlade han och lät inte alls glad längre. "Inte dem....". Han såg sig om för att ta någon väg runt dem.

Pontus riktade uppmärksamheten till Ethan igen då han mumlade något han inte hörde.
"Vad sa du?" frågade han, och följde hans blick. Då förstod han - gänget. Pontus rynkade på pannan och såg på dem. Deras miner var hånfulla och de allihop verkade titta på Ethan.
Pontus knöt nävarna.

Ethan kände sig plötsligt så liten då alla deras hånfulla blickar var på honom. "Jag skulle kunna stå ut med dem..." sa han och suckade. "Om jag bara hade några vänner här". Det skulle ha vägt upp det. Han vred ner sin blick igen och han kunde känna hur nöjda de verkade bli av att se honom så nedslagen.