Abducted

"Dålig ide." Pustade Chanect och gav upp sina patetiska försök att gå.
"Vi vet inte hur många vakter, för att inte tala om väggar det finns här, plus att jag skulle sinka er, vi behöver komma på någonting när det gäller mig, för i det här tillståndet kommer jag inte kunna ta mig någonstans." Han tystnade och tänkte igenom vilka alternativ de egentligen hade.
"Och jag kan inte förvandla mig igen för..." För att jag kanske inte kan skifta tillbaka till människa den här gången. Det var ett faktum som han inte under några omständigheter kunde bortse från.
Men Skepnadsskiftandet var det enda som definierade honom. Som sade det här är Chanect.

Aria tvekade. Han såg verkligen inte ut att vara i bra form. Hon tvivlade också starkt på hans ord.
"J-Jag vet .." Hon harklade sig. "Jag vet någorlunda hur många som är här. I närheten iallafall."
Sedan kastade hon ett ögonkast mot Adrian.
"Om inte du har något förslag på hur vi annars skulle kunna komma härifrån.", frågade hon långsamt, hoppades att det inte skulle låta nervärderande och försökte sig på ett skyggt leende i slutet.

Chanect vände snabbt bort blicken från Aria då han tydligt kunde urskilja oro - för honom eller sitt eget skin? - i hennes ögon. Plötsligt föreföll sprickan i taket väldigt intressant. Han följde den med blicken där den löpte från en avskiljningsvägg till en annan vägg.
Vänta... Sprickan?
Kunde de få bort taket så skulle de nog kunna ta sig upp till markytan, för ovanför dem fanns det en markyta, såpass bra fungerade fortfarande hans djur sinnen. Och det var såpass lågt i tak att om någon lyfte upp den andra så skulle det kunna fungera.
Han drog precis in luft för att säga detta men stelnade till då han hörde rösten tillhörande mannen som fångat honom. Den kallt beräknande mannen.
Han stapplade fram till Aria och drog med henne in i ett skuggigt hörn.

"Oh", utropade hon och drog efter andan när han slet in henne i ett hörn. Frågor studsade runt på tungan men hon avbröt sig snart i sina tankar när en röst uppenbarade sig för henne. Hon vågade inte röra på sig eller så mycket som andas när fotstegen ekade i korridoren. Just nu var det enda hon kunde åstadkomma ett par förfärade blickar upp mot Chanect medan hon knöt händerna mot sin bröstkorg. Det var en underdrift att säga att hon var rädd. Hon darrade som ett asplöv vid det här laget.

Adrian skulle precis öppna sin mun för att yttra några ord men hann inte fören Chanect drog undan Aria och för en kort sekund undrade Adrian varför tills han hörde en vakts röst.
Snabbare än blixten följde han efter de andra och blev helt tyst och rörde inte heller en fena. Man kunde knappt höra hans andas eller hans hjärtslag för den delen.
Han drog ett andetag och slöt sina ögon. Måtte detta funka. Längre ner i korridoren fanns en dörr som var öppen,antagligen till en tom cell eller något annat mindre viktigt rum och i vissa delar av dörren fanns det metall. Och tack vare sin förmåga kunde Adrian stänga denna dörren vilket han gjorde också. Det skulle antagligen spara dem lite tid.
När dörren stängdes så tystnade vakten och såg sig omkring innan han skyndade sig till rummet vars dörr som hade nyligen stängts.

(Förlåt för att jag är så seg på att svara men skolan suger musten ut ur mig uwu )

(Det är lugnt, känner samma sak, det är nationella detta år >.< )

När dörren smällde igen så pyste han ut. Inte ropa hej innan du är över bäcken Chanect, tillrättavisade han sig själv.
Han nickade snabbt åt Adrian som tack och vände sig sedann mot Aria.
"Ser du sprickan i taket?" Utan att vänta på svar fortsatte han.
"Om du vidgar den så att taket rasar in så borde vi lyckas med att ta oss upp den vägen. Mina ugglesinnen säger mig att vi är strax under jord. Alltså borde vi komma upp till mark nivå om vi tar oss upp en våning. Kan du göra det?" Han såg uppfordrande på Aria.

Det var nästan ett leende som dök fram över läpparna när hon hörde vad han sade. Det var första gången hon kunde göra något för att hjälpa. Hon nickade .. eller något liknande. Sedan snurrade hon runt på platsen och undersökte taket. Sprickan var inte något stort problem och hon spände både blicken i den och sina sinnen. Taket var inte heller för tjockt och hela händelsen gick ganska smidigt. Småbitar föll till golvet efter några ögonblick och hon höjde på ögonbrynet. Rörelsen fick reaktionen hon väntade sig - taket rasade in.

(Det blev ett ganska ihoprafsat inlägg. Har ett ekonomiprov att plugga till, ojojoj.)

(Lycka till )

Chanect slog förtjust ihop händerna och kunde glatt konstatera att darrningarna hade börjat avta. Hans tänder hade i alla fall slutat skallra vilket alltid var något positivt.
"Super!" utropade han och vände ansiktet uppåt.
"Men nu måste vi skynda oss, snart kommer nog alla vakterna i hela byggnaden efter oss. Det var ju knappast diskret det där, men snyggt var det." Han gav Aria ett strålande leende. När hade han blivit så otäckt käck?
"Hur gör vi?"

Aria fick tunghäfta åt hans fråga. Hon hade inte tänkt så långt. Hennes längd var inte heller den bästa och hon kände sig väldigt liten för sin ålder bredvid de två killarna. Hon skakade till slut på huvudet. Vad skulle hon säga?
"Öh", fick hon ur sig. "Det var en bra fråga."

"Jag har ett förslag, eftersom att Adrian är både starkast och längst så kan han lyfta upp oss dit och sedan drar vi upp dig, Adrian. Jag tror att det borde fungera." Han såg sig omkring på sina två kompanjoner, eller medbrottslingar eller hur man nu såg på saken.
"Eller? Vi måste hur som helst skynda oss, okej?"