PRS Selma...|AlexZz

"Nåja, jag skulle faktiskt ha blivit besviken om ni gett upp så lätt." Säger mannen i samma roade ton, även om han suckar en aning i början. "Neroh är trots allt kända för sina strateger och Petrov-familjen är alltid haft en beundransvärd kämparglöd." Fortsätter han och Celine lutar sig bakåt en aning i fåtöljen.
"Så vad är ni känd för?" Frågar Celine och använder artigt nog 'ni' istället för du. Inte för att det spelar en större roll. Såklart överraskar självklart inte ordvalet mannen men Celine gissar på att han börjar skrocka åt frågan.
"Jag är inte känd för er generation, men möjligen för någon äldre." Svarar mannen. "Jag heter Hyron Grim, och ni har nog redan sett mina verk som det är." Fortsätter Hyron och gör en gest mot svanspojken, Ethan och Romona.

Visst har vi sett dem alltid...
"Det gläder mig", smått ler mannen. Hyron Grim?
Jag rynkar på ögonbrynen medan jag ser på honom. Hans leende blir allt större ju djupare in i tankarna jag kommer.
Sedan minns jag.
"Jag är kronprins..." säger jag lågt som om det skulle förklara allt.
"Jag vet. Men att du skulle vara så duktig på historia kunde jag inte ana", ler mannen. Nej, trollkarlen. Det var han som smälte svärdet i min hand. Jag vet inte hur många gånger jag läst om honom och hans terror.
"Du tycker inte du har börjat bli lite väl gammal för det här?" Jag flinar. Jag kan inte låta bli. Han är gammal. Då menar jag gammal som i gammal. Han borde knappt vara vid liv just nu.
"Skoja inte med mig, pojk", säger han lågt.
"Det gör jag inte heller, du får ursäkta", säger jag och klämmer handen svagt för att inte flina ännu större. Trollkarlen verkar dock märka det.
"Om vi ändå ska hålla på med barnsliga spel... Tycker du inte själv att du är för ung för att gifta dig?"


[Sorry för detta, men tyckte att det var på tiden att de fick veta xD ]

[Kunde inte tänka mig någon mer awesome reveal. XD Prep up for something short though.]

Celine hänger med i samtalet. Hon känner igen namnet men mest från en historielektion som inte ens avslutades på grund av att de blev avbrutna... av någonting. Troligen av Max, Max avskyr historia. Celine inser att hon troligen måste börja ha närvaro på de där lektionerna igen.
"Vad menar du nu?" Blir Celines reaktion och Hyron brister ut i ett faktiskt skrovligt skratt, hon förstår inte varför.
"Nej, ni vet det inte än. Stackars ovetande barn." Svarar Hyron roat. Hyron harklar sig, säkert på grund av skrattet. "Faktum är att ni är trolovade." Fortsätter Hyron i samma roade ton.

Jag blinkar. Min blick flackar mellan den tokiga trollkarlen och Celine.
"... Nej..." säger jag och låter till och med trög. Jag skakar inte på huvudet men min blick far hela tiden mellan Celine och Hyron.
Hyron skrattar till igen av min förvirrade blick.
Kan man verkligen tro den galna trollkarlen?
"Ja det kan man, prins. Med tanke på att jag inte har blivit galen än så är jag fullt pålitlig." Han flinar och jag kan inte förstå det. Men allt faller på plats. Jeremys babbel, min mors stränga min och allt annat.
"Varför var vi då åtskilda i flera år om vi ändå... ändå är trolovade?" frågar jag och kan inte vänja mig vid ordet.
Min familj är fräck. Hur vågar de göra något sådant utan att meddela mig!?

Celines tankar skenar för tillfället, hela situationen verkar roande för Hyron innan han plötsligt riktar blicken mot svanspojken med en bekymrad min.
"Jayden, gå och se över Natasha. Nu." Svanspojken, som tydligen heter Jayden, nickar kort och lämnar rummet nästan ljudlöst för den delen. Sedan sprids ett roat leende över hans ansikte. "Möjligen för att de visste hur ni skulle reagera." Konstaterar han roat. "Så egentligen har jag räddat er från ett giftermål ni inte vill genomföra." Fortsätter Hyron i samma roade ton som alltid. Celine ska inte ljuga för sig själv, hon hade tänkt så, hon vill inte gifta sig alls nu. Hon tänkte göra tvärtom mot sin mor och bli en bra regerande drottning utan att gifta sig. Åtminstone inte om hon inte var liksom... kär i den hon skulle gifta sig med. Hyron verkar finna situationen extremt roande, deras förvirring har väl låtit honom komma åt fler tankar än vad åtminstone Celine ville. Så hon gör sitt bästa för att antingen tömma huvudet eller fylla den med värdelösa tankar igen. Fast det var mycket svårare nu.

Ett sjukt spel... Ett sjukt spel... Ett sjukt spel... Ett sjukt spel... Ett sjukt spel... Ett sjukt spel... Jag låter orden gå runt i huvudet och lutar mig sedan tillbaka.
"Tror du verkligen det hjälper? Jag läser ändå av din förvirring, prins", säger Hyron uttråkat.
"Mina tankar är mina tankar, även om de är förvirrade", fräser jag mot honom.
"Din förvirring bortom tankarna då? Dina minnen? Vad som hände efter att du och prinsessan... låt oss säga skiljdes åt?" Han säger orden fundersamt som om han försöker tyda tankarna. Men jag vet bättre än så.
Jag känner hur jag bleknar men vägrar ge upp. Han ska inte få berätta, hon ska inte behöva veta.
"Mina minnen", fräser jag. "Vad du än säger så är allt mitt. Vare sig de är förvirrade eller inte. Du må ha slagit förvirringens rot i mig, men än är mina tankar mina. Mina minnen är mina. Du kontrollerar inte de", fräser jag. En av Hyrons specialiteter är att ta över offrens sinnen utan att de ens märker det.
"Det må jag säga... Du reser agg på direkten. Och ditt sinne är starkt", säger han roat och jag kan inte låta bli att undra varför han än är road.
"Men ändå är det jag som har makten över dig", fortsätter han och jag känner mig ännu mer förvirrad.
"Hur?"
"Minnen, hemligheter, krafter. Dolda, mörka hemligheter tillsammans med ditt ännu mörkare minne... Det ger mig makt över dig", ler han lugnt.
Jag stelnar till. Bleknar ännu mer.
Han har rätt.
Han har makten över mig. Jag vill inte låta någon veta om mina hemligheter - än mindre mina minnen.
Jag kniper igen, fortfarande blek i ansiktet, lägger händerna i knät och stirrar ner i golvet.
Hyron ger ifrån sig ett kort skratt.

"Jayden, kan du ta med prinsessan tillbaka till deras rum." Celine förstår inte direkt vad han menar, Jayden är ju svanspojken men han kan väl inte vara tillbaka redan. Hon får dock ta tillbaka det när pojken dyker upp bredvid henne. "Hennes tankar har blivit oroväckande... metodiska." Celine motstår kvickt impulsen att himla med ögonen eller protestera på annat sätt. "Direkt dit." Fortsätter Hyron och har blicken fäst på Jayden.
"Jag hade inte tänkt något annat." Svarar Jayden bitskt och hans lysande ögon blixtrar till en aning. Hyron höjer handen mot honom och Jayden tar ett ovanligt varsamt tag om Celines arm, hon reser sig reflexmässigt upp och kastar en snabb blick på Dominick.
"Ingen fara, jag tänker inte skada någon av er om ni inte gör det svårt, jag vill bara veta mer." Säger Hyron genast, det gör henne inte direkt lugnare och Celine följer motvilligt med Jayden från rummet. Celine drar sig loss från Jaydens grepp bara några steg från dörren. De går under tystnad, Jayden maxat en halvmeter framför. När de kommer fram till korridoren som deras rum är i känner Celine igen deras dörr, vilket inte är särskilt svårt när det är den enda med tunga låsmekanismer. Men Jayden förvånar henne något otroligt när han går förbi, han sneddar över korridoren och öppnar en dörr som är kanske tre dörrar bort från cellen.
"Kom igen." Säger Jayden till Celine som tveksamt följer efter honom. Rummet är i ungefär samma storlek som deras cell, det finns två fåtöljer mot en vägg, en eldstad vid väggen längst bort från dörren, men det som tar mest plats är sängen i mitten av rummet där det ligger en liten blond flicka som är kopplad till underliga saker som står runtomkring. Hon ser vaken ut, först har hon en rätt död blick som hon vänder mot Jayden och Celine. Då lyser hon upp synbart.
"Du är kronprinsessan, Celine Neroh! Men Jayden, du sa..."
"Jag vet vad jag sa, men Hyron vet nog om att jag inte lyssnade på honom." Avbryter Jayden. Celine är förvirrad, Jayden låter nästan lika glad och lättad som flickan. Jayden hade genast gått fram till flickan i sängen, Celine stod kvar vid dörren. Flickan ler mot henne.
"Förlåt om jag skrämde dig, men jag ser inte mycket nytt folk." Ursäktar sig flickan leende, Celine gick då långsamt fram till henne och Jayden flyttar sig kvickt undan. Fast flickan verkar otroligt intresserad av Celines hår. "Jag har aldrig sett någon med två färger på håret förut..." Säger hon hänfört och Celine har inget vettigt svar på det, men flickan verkar svag... hon hade inte ens försökt sätta sig upp, men något sa Celine att flickan inte skulle klara det om hon försökte.

"Så... Berätta nu, prins", ler Hyron när jag inte kan följa Celine med blicken längre.
"Kronprins", rättar jag honom mest för att jag vet att det kommer reta honom. Hyron nickar hånflinande.
"Du använder en titel på dig själv som du hatar", säger han och skrattar till. Hans blick dras till de två andra missfostren i rummet.
"Gå, lämna oss ensamma. Detta är inte era affärer", säger han lågt. Romona himlar med ögonen men öppnar dörren och försvinner. Ethan ser på mig med en hatisk blick innan han också försvinner.
"Jag må hata den fast det betyder inte att du kan strunta i den och visa mindre respekt", säger jag lågt när de väl är borta.
"Respekten du vill ha struntar jag fullständigt i." Hyron fnyser innan han fortsätter. "Jag vill endast veta mer om dig. Och... ditt tankesätt."
"Mitt tankesätt?" frågar jag chockat.
"Det är något chockerande med hur du tänker..." börjar han och synar mig. Han nickar lite för sig självt innan han fortsätter: "De flesta personer kan endast tänka på ett sätt. Du tänker på flera. Ett sätt där dina tankar är lika klara och hörbara som vilken persons som helst, ett där under nästan viskar orden på ett annat språk, som impulser, ett där du undermedvetet tänker på saker och ting - saker och ting du inte ens är riktigt säker på vad du tänker. Och ett där du sköter kommandon. Med det sättet styr du hur du ska tänka på de andra sätten med undantag för det undermedvetna sättet. Det är chockerande. Det gör dig även farlig. Du vet knappt vad du tänker men när du undermedvetet har planerat fram en plan så kommer du förstå den, som en instinkt, du kommer ha allt klart för dig. Du kommer genomföra den innan jag ens har hunnit förstå planen. Jag vill veta hur du gör det? För du har även fler tankesätt som jag ännu inte har kunnat läsa av. Det är som en labyrint av medvetanden. Och det ger mig en fruktansvärd huvudvärk", säger han lågt och synar mig. Jag blinkar förvånat och låter faktiskt mitt sinne skrika att jag inte vet vad han talar om istället för att svara honom muntligt.
Hyron rycker till som om han fick en mental örfil och ser på mig. "Du attackerade just mitt sinne och du har ingen aning om vad du gör. Du har ingen aning om dina krafter..."
Jag lägger oförstående huvudet på sned. "Vad talar du om, trollkarl?"
"Strunt samma. Du kan mindre än mig. En farlig fiende samtidigt en idiot... Världen har sjuk humor", muttrar han. "Berätta om hur du fick din... 'gåva'?" säger han istället högre.
"Fråga mina döda farfäder, de kanske ser de som en gåva inte jag. Alltså kan jag inte svara."
"Reta inte upp mig, pojk. Berätta om hur du fick din blodtörst..." säger han lågt och lutar sig tillbaka med hård blick.
"Det får du också fråga mina farfäder. Jag har inte forskat om det..." är mitt svar och jag rycker lätt på axlarna. "Jag vet bara att jag är den enda i familjen med blodtörsten och att ingen annan vet om den - utom jag."

Jayden visade sig faktiskt vara aningens mindre skrämmande än vad Celine först trott att han var. Han verkar till exempel bry sig något otroligt om den lilla flickan som Celine fått reda på är den Natasha som Hyron nämnt tidigare. Tydligen hade hon en svag benstomme och Hyron arbetade på att bota henne. Jayden är även mycket trevligare än vad han ville framstå.
"Har du aldrig varit ute?" Frågar Celine aningen häpet, Natasha är verkligen oerfaren.
"Jag kan inte gå ut, min rullstol klarar inte av annat än platt golv. Jayden brukar ta med sig blommor och sådant in åt mig, så jag inte missar alldeles för mycket." Svarar Natasha och Celine ser på henne. Lika snabbt tittar hon ned på metallhanden. Hon hade kunnat visa henne hur det är att vara ute, om.. ja om hon inte hade den. Fast nu när hon tänker på det vill hon inte att de ska veta det. Det finns dock inte så mycket tvivel om att de inte skulle veta om det.
"Gör den ont?" Frågar Natasha som uppenbarligen sett vad hon tittat på. "Jayden, kan inte du ta av den?" Frågar Natasha pojken som tittar upp men skakar på huvudet.
"Det är riskabelt." Svarar han.
"Men hon kommer inte göra något härinne, kommer du?" Frågar Natasha Celine som skakar på huvudet.
"Lova." Den lilla flickan ser på henne och Celine ser på henne med en tvekande blick. "Lova." Den lilla flickan låter plötsligt hotfullt bestämt och Celine nickar.
"Lovar." Säger hon illa kvickt.
"Precis, snälla Jayden, lås upp den!" Skrattar den lilla flickan i riktning mot Jayden som faktiskt reser sig och tar fram nycklarna när dörren öppnas.
"Ey, Jayden, det här är inte deras rum." Säger Ethan irriterat och drar Celine rakt upp från där hon sitter. Hon skriker dock till av att ha blivit skrämd av Ethan plus att han tagit ett hårt tag.
"Vaddå? Var du just där och kollade efter, eller?" Svarar Jayden bitskt. Ethan fräser något till svar och drar helt enkelt med Celine därifrån. Han har tydligen också nycklar när han låser upp dörrens lås i ordning uppifrån och ned innan han halvt om halvt släpar halvt om halvt knuffar in henne i rummet och det är ett mirakel att hon inte faller.
"Jag skulle gärna stanna men jag har en överträdelse att rapportera till Hyron." Säger Ethan och låser in henne igen. Kommer han gå direkt? Det kan han väl inte? Fast nu vet hon var hon kan få fatt i nycklarna. Jayden och Ethan har tydligen båda två nycklarna till cellen åtminstone.

"Ingen säger du?" hånler Hyron. "Inte ens Celine?"
Jag bleknar. "Nej. Hon vet inte och du vet att jag inte vill att hon ska veta", säger jag lågt och mörkt. Det låter hotfullare än att morra.
Dörren slås upp och Hyrons uppmärksamhet riktas dit. Ethans blick är hånfull när han ser på mig.
"Ethan..." säger Hyron lågt och hotfullt. "Sade inte jag åt dig att lämna rummet?"
"Jo, men..." Ethan avbryts.
"LÄMNA DÅ RUMMET!" ryter Hyron så högt att jag till och med rycker till. Ethan blänger på den onda trollkarlen och muttrar något som liknar "han slipper endast undan den här gången, de klarar sig bara den här gången..."
"Nå... Var var vi?" säger Hyron när dörren har stängts bakom Ethan. "Just det... Den ljuvliga Celine..." Han hinner inte säga något mer innan jag flyger upp ur fåtöljen, kastar mig mot honom och pressar underarmen mot hans strupe. Han blir chockad i en sekund innan jag bokstavligen flyger tillbaka till min fåtölj. Jag dunsar hårt ner i den. Fåtöljen flyger också upp en centimeter på grund av mitt fall och kraften i dunsen. Jag försöker slita mig loss men kan inte. Han håller kvar mig med magi.
"Så den där Celine betyder något för dig?" frågar han hånfullt.
Det är först nu jag verkligen inser vad Hyron menade med mina tankesätt. Jag använder alla på samma sätt och diskuterar för mig själv. Gillar jag henne? Ja. På vilket sätt? Skulle jag kunna ha henne som fru?
Mina medvetanden diskuterar högljutt med varandra och jag känner hur jag själv blir förvirrad. En rynka bildas mellan trollkarlens ögonbryn.
"Jag... LÄGG AV!" ryter Hyron och avbryter genast mina tankar. "Du... du är ett monster", morrar han. "Ingen människa kan överleva med att ha sådär många medvetanden!"
"Det är inte olika medvetanden", säger jag lågt.
"Inte?" säger Hyron hånfullt.
"Nej."
"Vad är det då? För medvetanden eller inte, man kan inte klara av att vara helt mentalt stabil med alla de där rösterna i huvudet." Hans blick ligger kvar på mig medan han går runt i rummet. Nu är han inte längre försiktig med sina steg. Han går raskt fram och tillbaka.
Han stannar upp, ser hånflinande på mig och tar till orda. "Du gillar henne."
Jag flinar till svar och börjar debattera med mig själv i huvudet igen. Jag vet att tystnad är bättre än något direkt svar, för det är det som retar upp honom mest.
Hyron ger mig en vass blick. "Ut härifrån."
Jag gör hans vilja till lags och går därifrån med en artig nick som får honom att fnysa.
Medan jag idiotiskt nog går tillbaka till cellen så funderar jag på Celine. Vart ligger mina känslor för henne egentligen?
När jag är framme vid vår cell ser jag mig omkring tills jag ser en svans. "Jayden! Lås upp!" ropar jag och han kommer fram till mig. Jag hade lyckats snappa upp hans namn tidigare.
"Du är en idiot", fnyser han när han öppnar.
"Ja, så kan man också se på det. Men jag ska ingenstans utan henne. Och det vet han om..." säger jag lågt medan han låser upp alla lås.