Hungerspelen - Bara en kan segra

Jättebra. Älskar din The Hunger Games saga1

Jaay! Nytt kapitel imorgon?

Jag ska försöka skriva så snart jag kan. Kan inte lova vilken dag, om det blir imorgon eller om tre dagar. Just nu är jag trött, men ska skriva så snart jag orkar.

Ok!

LYSTRING ALLA SMURFAR:

Jag har precis fått en taskig förkylning och känner mig ganska trött och så. Jag vet att ni inte fått ett kapitel på typ två veckor (eftersom jag varit borta på läger också) Men jag ska verkligen försöka att få ihop ett kapitel innan skolan börjar (för mig) på tisdag.

Håll ut kära läsare!

Oh ofc vi håller ut, den som väntar på något gott väntar aldrig förlänge huh?
Krya på dig btw, and may the odds ever be in your favor ♥ ;P

Lägger upp en till del så fort någon kommenterar!

Molly Evans you hanging in there?

I volunteer för att skriva en kommentar, längtar efter meeer ♥

Kommentar var det här

Är JÄTTE ledsen för att det dröjt nästan tre veckor sedan senaste inlägget, jag hade det nästan färdigskrivet men sedan blev alt raderat eftersom jag glömde spara... .___.' Och sedan har jag varit sjuk och hostig p.g.a att jag varit en vecka i naturen på scoutläger. Och sedan har ju skolan börjat och jag har behövt anpassa mig till nya schemat och så. Längre dagar, mindre skrivtid. Jag hoppas verkligen att ni inte trott att jag gett upp på skrivandet, för jag har nämligen en del planerat för resten av novellen och har verkligen inte slutat! Förlåt för oaktiviteten, här kommer istället ett lite längre kapitel! Enjoj!

-----------------------------
Kapitel 9: Köket

Kvällen är väldigt seg och ångestfull. Jag vill inte gå och lägga mig, jag vill ha mer tid. Jag kommer bara ha imorgon på mig, hur kan det vara rättvist? Tänk om jag inte tränade på tillräckligt många saker? Nåväl... Det finns några saker som jag bara måste hinna med, annars klarar jag mig inte. Idag har jag blivit smidigare, snabbare och lite starkare. Men jag har också slösat tid på att visa Will eld och knopknep. Tänk om det är hans taktik? Låtsas vara dålig på något han tränat på i hela sitt liv så att han kan vinna mitt förtroende och döda mig. Varför skulle jag behöva gå ur min vagn? Jag gick ur för att du ramlade. Du ramlade för att din häst stegrade sig. Din häst stegrade sig på grund av några taggar. Taggarna satt på en ros. En jävla ros. Mitt huvud gör ont och jag sjunker ner i sängen.

Nästa morgon vaknar jag tidigt. För tidigt. Nästan ingen är uppe, så jag tar tillfället i akt att se mig omkring. Jag tar på mig ett par vita byxor, en blå blus och gymnastikskor och trampar ut i hallen. Jag överväger att lämna en lapp, men sedan ändrar jag mig. Det är inte som om någon kommer sakna mig. Förutom Trissy, kanske. Men i så fall får hon oroa sig, det är inte mitt problem.
Jag knatar ut i korridoren utanför vår ’lägenhet’ och tar åt vänster. Jag går förbi den stora glashissen, men går tillbaka och går in i den. Jag bestämmer mig för att ha lite kul. Så jag tar hissen till lägsta våningen och sedan så åker jag upp till våning 12, den högsta våningen där tributerna från distrikt 12 bor. Bara för utsikten över huvudstadens skull åker jag upp och ner åtta gånger, ett tidsfördriv jag kan godkänna. Men på nervägen den nionde gången så stannar hissen innan den når entréplan. Eller vad de nu vill kalla den. Någon har tryckt på knappen på andra våningen. Nej. Nej. Snälla, låt det inte vara-
”Hallå där.” säger en gäspig Will. Varför.
”Mmm.” jag får fram ett mummel till svar. Jag har aldrig varit särskilt bra på konversationer. Jag gör mitt bästa för att inte se honom rakt i de gröna ögonen och vänder mig utåt istället.
”Vad gör du här?” frågar han lugnt. Jag vet inte varför men av någon anledning blir jag upprörd.
”Vad gör du här.” repeterar jag. Will verkar inte förstå att jag härmade honom och svarar:
”Jag vaknar alltid tidigt, och jag blev hungrig så jag tänkte att jag lika gärna kunde åka ner till köket och ta något att äta.”
”Varför beställer du inte bara roomservice?” frågar jag, fortfarande vänd med ryggen mot honom, Varför pratar jag ens med honom? Jag kunde ha valt att inte göra det!
”Jag ville inte besvära personalen. Det vore bara oschysst att dra upp avoxerna ur sina sängar med tanke på hur mycket de får gå igenom varje dag.”
”Vad får det gå igenom varje dag?” frågar jag uttryckslöst. Will svarar inte. Hissen stannar på bottenvåningen.

”Ska du med?” frågar han när han kliver ut.
”Visst.” säger jag, fast hela min hjärna skriker åt mig att stå kvar i hissen. Varför skulle jag behöva säga så? Varför säga något alls? Jag kanske kan smita in igen när han inte ser...
Dörrarna stängs och jag får lov att suckande vända mig om igen. Jag följer efter Will, eftersom jag antar att han vet vart vi ska.
”Vet du vart köket ligger?” frågar jag och springer ikapp honom.
”Nepp.” visslar han och tar höger i en korridor. Jag tänker inte ens fråga hur han visste att vi skulle svänga av här. Jag hinner i alla fall inte, för han säger:
”Du undrar kanske hur jag visste hur vi skulle gå?” Jag nickar.
”Ibland så... känner jag bara på mig saker. Det har varit så sedan jag var liten. ” fortsätter han.
”Verkligen?”
”Ja.”
”Vad tänker jag på då?” säger jag och koncentrerar mig på den hemska juicen jag drack igår morse innan träningen.
”Inte såna saker. Jag är ingen tankeläsare. ” Han tar till vänster. ”Det är svårt att förklara. Jag har ju inte alltid rätt, heller. Men ibland ifall något ska hända, känner jag på mig det. Ifall något är borttappat, kan jag vara till hjälp.” Jag himlar med ögonen.

Vi kommer äntligen fram till en liten trappa. På botten av trappan ligger två symmetriska, gråa köksdörrar. Jag följer efter Will ner för trapporna när han tyst slår upp dörrarna framför sig. Inne i köket är det inte samma spöklika tystnad som ute i korridoren. Dock är det inte lika livligt som man kan föreställa sig att det är vid dags tid. Några enstaka män och kvinnor går runt om i köket och pratar med låga röster. De kokar kaffe och pressar juice, packar upp paket med flingor, rensar bär och bakar bröd. Några städar av bänkar och sopar på golven. De måste förbereda frukosten. Medans jag ser mig omkring har Will gått bort och pratat med en man ur personalen som håller på att kavla upp en bröddeg. Mannen bara nickar och viftar med handen som om han bara vill ha Will ur vägen. Han kommer tillbaka till mig och rycker på axlarna. Seriöst.
”Jamen, kom då.” jag tar tag i hans ena arm och drar med honom bort till ett stort kylskåp som jag sedan öppnar.
”Vi fick väl, eller hur?”
Will nickar. Jag nickar tillbaka och öppnar den stora, vita, glänsande kylskåpsdörren. Min blick färdas direkt till den översta hyllan som är täckt med små skålar av något som skulle kunna vara chokladkrämer eller puddingar med ringlad vit choklad och tranbär ovanpå. Jag tar ner en liten kopp och stirrar in i den. När jag vänder mig om märker jag att Will saknades för några sekunder, för han kommer gående mot mig med två röda plastbrickor.
”Dem där är rätt små va?” säger han och räcker över en bricka till mig. Jag kan inte låta bli att le lite när han plockar ner fem stycken små puddingskoppar på min bricka.
”Sådär ja. Vi får ju inte svälta dig.” han ler bakom min rygg.

Tillsammans samlar vi åt oss diverse ätbara föremål från köket och går och sätter oss utanför i den långa korridoren. På min bricka står tillslut de sex chokladpuddingarna, en skål med jordgubbar, pepparkaksluktande te, en halv nybakad vit brödlimpa och några små vaniljkex med strössel. Troligen den ohälsosammaste frukosten genom tiderna. Jag ler. Vi sjunker båda ner i en av de ljusgula korridorerna och lutar oss mot väggen. Jag har redan börjat hugga in på jordgubbarna. De smakar sött och lite beskt. Jag gör mitt bästa för att inte glufsa i mig allt för snabbt.
Resten av morgonen flyter förbi. Vi pratar om våra distrikt, vad vi hatar och älskar. Jag berättar för honom om Kates. Och det visar sig att Will inte var den frivilliga, utan hans syster. Hon lovade deras föräldrar att inte döda honom om det inte blev dem två på slutet. Men Will tror att hennes mamma blir glad att bli av med honom när Cady återvänder, en mindre mun att mätta.
”Men jag trodde att du tyckte hon var okej?” jag höjer ett ögonbryn och biter i ett vaniljkex.
”Bara ibland. Vissa dagar kan hon vara hur glad som helst. Men hon kommer aldrig att behandla mig som en riktig son. Aldrig. Även fast hon kan vara schyst och så tror jag att hon helst vill att det bara ska vara hon, Cady och pappa. Hungerspelen var precis vad hon behövde.” han tystnar.
”Men jag tror inte att Cady kommer vinna.” säger jag.
”Jag tror att du kommer vinna”
Will flinar ironiskt.
”Jag skulle då allt vilja se Matsa’s ansikte ifall jag kom hem istället för Cady.” Matsa. Det är så hon heter. Han tar sakta upp en kaka från sin bricka och för den mot munnen. Men innan han biter i den lägger han tillbaka den med en suck.
”Det börjar väl bli dags för träning. Våra team kanske är oroliga.” Han reser sig upp. Men jag har ingen lust att gå härifrån. Jag skulle bara vilja sitta här och stirra in i väggen på andra sidan korridoren. Will sträcker ner en hand för att hjälpa mig upp. Men jag tar den inte, utan ställer mig upp själv. Jag nickar tyst och så går vi in i köket igen för att ställa ifrån oss brickorna.

När jag stirrar på klockan på väggen inser jag att det här kanske var en dålig ide.
”Shit. Träningen startar och sju minuter.” Jag pekar på klockan. Will hajar också till och sedan springer vi båda mot hissen. Vi stiger in och så åker vi båda till våra egna våningar.
När hissdörrarna öppnas blir mitt välkomnande inte precis varmt. Trissy vankar fram och tillbaka borta vid matbordet och mumlar saker för sig själv. Finnick står lutad mot en vägg och försöker lugna ner henne. När hon får syn på mig brister det.
”Var har du varit!” Jag hinner inte öppna munnen.
”Det spelar ingen roll. Iväg med dig. Du får borsta hår och tänder senare. Iväg med er! Gå!” hon viftar bort mig och Finnick ut i hissen. Ingen av oss säger något.
Den stora hissen tar oss ljudlöst ner för våning efter våning. När vi åker förbi våning två öppnar jag munnen.
”Förl-” Finnick hyschar mig.
”Det där var oansvarigt. Var gjorde du egentligen? Vart var du?”
”Jag bara... Gick runt.” jag bestämmer mig för att hålla tyst om Will. Finnick skakar på huvudet och suckar.
”Jag trodde du visste bättre.”