Ett plus ett är lika med fyra

Zuko sansade sig snart, han trängde undan minnena när de försökte skölja över honom.
"Tack" sa han och såg på Aravis, det var det enda han kunde svara. Han tänkte på mannen, var han villig att gå med på hans krav? Vågade han säga nej? Zuko var förvirrad något han hatade att vara. Han gjorde elden större och såg hur lågorna dansade.

Hon ryckte på axlarna och gick, hon var inte bra på sådant och då kanske det bästa var att låta honom vara ensam hon visste hur hon själv var när hon var sådär. Hon försvinner ut i skogen och eftergett tag kommer hon tillbaka med rispa och dess ägg hade hon också fått tag på. Hon sätter sig ner framför grottan och börjar få av fjädrarna och rensa den.

(Okej nu vill Cara gå lite crazy så nu slänger hon in anfallande soldater )

Zuko tittade upp när han hörde ett skrik. Han reste sig upp och gick mot grottöppningen och såg ner på Aravis som satt på marken. Det verkade inte varit hon som skrek. Han såg sig omkring för att försöka förstå varifrån skriket kom. Han behövde inte vänta länge fören han gick svaret. Ut ur skogen kom ett tjugotal soldater kom ut springande.

(haha xDbra bra. XD)

Aravis såg upp och med en enda smidig rörelse kom hon snabbt upp på fötter. Minst tjugo soldater kom springande mot dem och alla var de storvuxna och beväpnade med svärd och andra vapen. Aravis fick bilden från kriget framför sig, från hennes döende folk och Cors bleka ansikte. Hennes ansikte blev stelt och utan ett ljud gjorde hon sig berädd för att möta dem. Hon slängde en blick på Zuko för att se till att han var beredd.

(Ja men jag var ju tvungen att göra något xD)

Zuko ställde sig och såg lugnt på dem. Soldaterna log elakt emot honom och började springa när Zuko plötsligt fick eld att lämna hans händer. De närmaste männen började genast brinna och Zuko log elakt. Han fick marken runt några av soldaterna att börja brinna.

Aravis flinade roat åt dem som brann och uteslöt deras skrik och koncentrerade sig sedan på resten av soldaterna som kommit runtom elden. En av dem fick hennes dolk i låret innan hon drog sitt svärd och snart var hon inne i striden och skicklig och smidig var hon. Männen i de tunga rustningarna var inte alls lika snabba. För hennes ögon fanns bara Cor och hennes döda folk och som hon hade sagt till Zuko alla hennes känslor fick utlopp i striden.

Zuko tittade på männen som kom närmare honom, trotts att de visste vad han kunde. Zuko skrattade roat och fick blixten att slå ner i den ena innan han satte eld på andra. Han slängde en snabb blick på Aravis men hon verkade vara okej.

Aravis skrek till då en av de brinnande männen tappade balansen och föll över henne. Hon föll omkull men hon vevade för ett hugg och drog sig upp på fötter igen. Hennes förled var svedd men inget hon märkte i stridens hetta och då adrenalinet pumpade genom ådrorna. Hon fick ner ännu ett par män och snart så snabbt som den började avslutades striden.

Zuko hörde Aravis skrik men när han tittade på henne verkade hon oskadd. Zuko sparkade till en av männen så nacken gick av och stod sedan andfått på marken. Han tittade på de döda männen och log, de hade bokstavligen lekt med elden. Han vände sig om emot Aravis.
"Är du oskadd?" frågade han.

Aravis andades tungt och väntade tills andningen blev normal. "Jo, det är okej." Sa hon men gjorde en grimas av smärta då hon kände smärtan av svedan i fotleden, "Behöver bara kyla den." Sa hon och föll ner på knä för att granska fotleden. Det luktade eld och bränt och sveddt kött, han var verkligen hemsk i strid.