Where magic lives. (privat)

Anan lyckades uppfatta hennes muttranden och automatiskt så kände han på sin kind. Blodet hade stelnat och såret slutat blöda.
Han vände sig snabbt om då ropet hördes, bakom dem syntes inget, men så höjde han sin blick. En hop soldater stod uppe på taket. "Anan, vad fan håller du på med?!" ropade en av dem som han kände igen som en av sina närmare vänner...

Amia vände sig om vid Anans namn. Hon betraktade skaran av män. Likt Anan var de alla muskulösa, beväpnade, farliga.
En kniv klöv luften och for emot männen. Amia hann knappt uppfatta vad som höll på att hända innan det hänt. Mannen med pojken hade kastat kniven som Anan gett honom emot männen men de reflekterade den enkelt med ett svärd. Sedan verkade allt stå stilla. Amia kände det som om det var flera minuter även om det bara gick några sekunder.

Soldaten suckade då de hade reflekterat kniven. "Jag vet inte vad du gör, men att du nog dödas av någon av oss är bättre än att du möter Langius". Anan nickade sakta, det var väldigt sant.
Men han tänkte inte låta sig dödas av någon soldat ens. "Spring, ta skydd" väste han bakåt då soldaterna hade pilbågar.

Amia gjorde som Anan sade. Hon drog med sig kvinnan bakåt medan de båda männen och pojken försvann fortare än Amia trodde var möjligt. Hon kände åter igen en kall vind som for genom den lilla, smala gränden de befann sig i. Helt plötsligt knuffade kvinnan Amia hjälpte till henne så att hon föll, så att de båda föll hårt till marken. Även dem for en pil.
”Lyssna noga på mig, skydda pojken med ditt liv och följ planen. Lura in dem i labyrinten. De hittar inte där, de kommer vara dess fångar till de dör.”
Amia drog efter andan för att fråga vad hon pratade om men hon hann inte. Kvinnan som såg framtiden drog kniven hon fått av Anan. Innan Amia hann hindra henne skar hon sin egna hals. Hennes blod rann nedför Amia, fläckade den vita klänningen ytterligare. Åter igen svämmade tårarna upp i hennes ögon. Vad var det för mening? Vad hade det varit för mening att rädda henne? Amia förstod vad hon gjort. En frivillig hade offrat sig, hon skulle vara skyddad men skulle någon annan vara det? Åter igen kände Amia vinden igenom gränden, denna gången starkare och på något sätt visste Amia att de var tvungna att bege sig därifrån.
”Spring”, röt hon emot Anan och reste sig upp så fort hon kunde.
Hon kollade inte ens bakom sig utan vände och sprang.

Anan höjde sitt svärd och hade hela tiden huvudet vänt bakåt för att se ifall det kom några pilar. De sköt några stycken mot dem, han lyckades parera en med svärdet och dukade undan för den andra. Den tredje lyckades kvinnorna undkomma.
Han uppfattade inte vad som sas mellan kvinnorna, men han uppfattade att den den ena tog sitt liv, med kniven han gett henne. Hans ögon spärrades upp, vad hade hon gjort?
Men han sprang då Amia sa åt honom att göra det. Han hörde sussande igen och kollade bakåt. "Ducka!" ropade han och slängde sig mot marken, han tog tag i Amia så hon föll med i fallet. Sedan så hoppade han snabbt upp igen då pilen var förbi och drog upp henne med. "Vi måste in i nästa gränd!".

[skriver ifrån mobilen nu så sont judge]
Amia kände hur hon åter igen föll då Anan greppade tag i henne. Hennes ena knä vred sig, hoppade ur för att sedan hoppa tillbaka. Ett gny for ur henne och hon bet hål i läppen för att hålla skriket borta. I nästa stund drog Anan upp henne. Kniven hade fallit ur hennes hand. Inte kunde hon stödja på benet utan greppade tag hårt om Anans arm och lutade sig nära honom.
"Kan inte gå", flämtade hon.
Männen bakom dem sprang efter dem men Amia visste att vad det än var som lurade i vinden skulle hindra dem, stoppa dem.

(No problem )

Anan såg sig om och såg männen komma närmare och närmare. Då Amia sa att hon inte gå tänkte han knappt, utan han la ena armen under hennes ben och den andra om hennes axlar och lyfte upp henne. "Håll i" rådde han henne innan han började springa. Återigen ökades avståndet mellan dem och soldaterna, men han kunde inte springa lika snabbt som vanligt med Amia som börda.

Amia flämtade chockat till då hon helt plötsligt befann sig i Anans famn.
”Vänster”, fick hon fram då de kom till en korsning.
Allt hon kunde hoppas på var att de andra, den unga mannen, pojken och hans som verkade vara pojkens far hade tagit sig till katedralen. Kvinnan hade sagt att det var deras enda chans och varför visste hon inte men hon litade på kvinnans mystiska ord.
Skrik hördes bakom dem, soldaters skrik och Amia kände hur ett leende smög sig upp på hennes läppar även om hon visste att det skulle komma att bli fler som jagade dem så var de för tillfället inte längre förföljda. Hon kunde känna det ända in i benen.

Ethan andades knappt utan bara sprang. Han tog snabbt den vänstra vägen i korsningen och försökte öka sin takt.
Då skriken hördes bakom dem så bleknade Anan lätt, han ville inte veta vad som hände med soldaterna. Han såg istället framför sig och den stora katedralen skymtades. "Nästan framme" flämtade han till.

Amia drog en lättnads suck. Hon andades in Anans lukt, aldrig förr hade hon varit så nära någon man, det var inte tillåtet.
”Släpp ned mig”, sade Amia då de var framme.
En ljus rodnad spred sig över hennes kinder och hon slog bort sina tankar. Vad hade Tamara sagt, hon visste vad Tamara skulle ha sagt.

[Jag tror du just blandade ihop Anan lite med Ethan ifrån ditt roll med Sanniex) ]