Gladiatorskolan (Privat)

Bellona såg på honom och himlade med ögonen, trodde han på det själv eller? Troligen inte,
"Du vet lika väl som jag att jag kommer bli vald." sa hon med en suck,
"Hur känns det att döda någon?" frågade hon sedan, ja hon var säker på att överleva. Hon hade sett de övriga nybörjarna förutom ett fåtal var resten bara skit och skulle dö innan de ens tagit ett andetag på arenan. Hennes ögon såg långt över hustaken och hon frös lätt till, det började bli kyligt och Bellona gick alltid lättklätt. Hon hade slutat att gråta, men maskaran var utkletat och hon såg förmodligen förjäklig ut plus att hon inte kunde stå på benen.

Gaius kunde bara nicka åt det.
"Antagligen." Gaius höll blicken på sin hand då Bellona frågade om att döda. Handen, som alltid stadigt greppade om ett svärd eller spjut, darrade nu på grund av drogern.
Då Gaius kom till skolan hade han försökt avväpna sina motståndare, men lämna dem vid liv. Han hade tvekat och vägrat döda, och endast orsakat problem både för sig själv och förloraren. Då en av dem vars liv han hade sparat hade gjort självmord hade Gaius insett att det var värre att förlora, och sedan leva med det här, än att dö. Efter det hade han sett till att döda snabbt och hänsynslöst, och han höll rekordet för det snabbaste mordet, en merit han inte var stolt över.
"Det är-", det hemskaste som finns, "som att ta något som inte tillhör dig. Det är nödvändigt, men hemskt då det inte går snabbt till. Fast en snabb död är sällan vad publiken vill ha", tillade Gaius med ett torrt skratt. "Vissa tycks njuta av det, men jag försöker låta bli att tänka på det." Vilket var lönlöst, för morden upprepades i hans drömmar under nätterna.

Bellona nickade, hon skulle själv snart få se hur det var. De ända hon fruktade skulle dö var Gaius och Mars men ingen av dem var dåliga. Troligen skulle de båda överleva om de inte mötte varandra.....eller om Gaius inte sökte upp info om sin kärlek. Bellona stönade av alla jobbiga tankar och drack upp det sista och kastade iväg den tomma flaskan.
"Ja, jag får väl se hur det är." sa hon bara med tonlös röst, det var inget hon ville men som hon skulle. Här var hon sig själv, där kamerorna fanns där var hon den som de alla ville att hon skulle vara. En hänsynslös mörderska, en skicklig gladiator som gjorde allt för att vinna.

Gaius nickade och lade även han undan flaskan han just hade tömt. Det fanns inget han kunde säga för att göra den första kampen enklare för Bellona. Hon hade förberetts för det här hela sitt liv, och vare sig hon gillade det eller inte, skulle hon klara sig bra. Bara hon dödade.
"Är du redo att gå tillbaka ner? Det börjar bli mörkt", föreslog Gaius försiktigt. Luften hade svalnat runt dem, och Bellona måste frysa med de tunna kläderna. "Jag följer dig till ditt rum, om du vill", tillade han vänligare.

"Vänta." sa Bellona och drog till sig väskan som nu inte hade några flaskor kvar. Hon rotade runt och hittade en spegel och sina sminksaker. Hon kollade i spegeln och stönade, hon såg förfärlig ut med den utkletade maskaran. Hon tog bort allt för att börja om från början.
"Jag kan inte visa mig såhär." sa hon och så småningom hade hon sminkat bort allt det röda efter gråten och alkoholen och åter igen var hennes ögon svarta och hårt markerade. Hon kom upp på fötter, lutandes mot väggen och på darrande ben. Hur skulle hon klara detta? Bellona frös, men just det ignorerade hon nu, "Ja, du får gärna följa mig." log Bellona, hon behövde hjälp för att inte visa hur illa däran hon var.

Gaius sade inget då Bellona började fixa sitt smink. Han gömde förvåningen då han fick se henne utan smink. Hon var vacker, så mycket vackrare än med all den svarta sörjan. Men Gaius sade inget om det, och då hon ställde sig upp gjorde han det med. Hon var ostadig om fötterna, och det var tveksamt att hon skulle kunna gå hela vägen till sitt rum utan att falla.
"Kom här, så kan du stödja dig mot mig och kanske ingen märker att du är full", arbjöd Gaius med ett leende, som bleknade knappt märkbart då han undrade om de gått så här igår, men så att Bellona hade stött honom.

Bellona stödde sig mot honom tacksamt, "Gaius, tack, tack för allt och förlåt." sa Bellona uppriktigt då de fortfarande var ensamma från kamerorna. Sedan när de kom ut, ut där alla kunde se dem ändrades hennes hållning, visst hon stödde sig mot honom, men det märktes att hela hon ändrades. Borta var den känslosamma tjejen kvar var gladiatorn som gjorde allt för att vinna. Hon kunde inte hjälpa det, det var så spelets regler var. De tog sig ner för trapporna och hon var ostadig, väldigt ostadig, men hon hoppades att ingen skulle märka det alltför tydligt.

Även Gaius ändrades då de var framför kamerorna igen. Leendet föll bort från hans läppar och ersattes av en otydbar mask, och hans axlar spändes omedvetet. Han höll armen runt Bellonas midja, och gick tillräckligt sakta för att hon inte skulle snubbla. Han ignorerade blickarna som följde dem, och viskningarna som bröt ut efter dem.
Då de kom till Bellonas dörr släppte han taget.
"Det är kanske bäst om jag inte kommer in", sade han med ett snett leende, och visade inget av räddslan över vad som skulle kunna hända om han följde med henne. Han trängde undan tankarna om föregående kvällen, för det här var inte platsen att visa sorg eller osäkerhet.

Bellona såg på honom och mötte faktiskt hans blick om än ostadigt, hon försökte avläsa honom genom hans mask. Hon tog tag och lutade sig mot väggen för att inte falla ihop och försökte reda ut sina tankar. Trodde han verkligen att hon skulle göra det igen om han skulle komma med in? Men det skulle verka konstigt, väcka tvivel och de skulle båda förlora på det om han åtmistonde inte bara sov med henne inget mer. Elever hade sett dem liksom alla kameror skulle han ge vika nu.......
"Gaius, kom med in. Jag är trött." sa hon som ett menande att de bara skulle sova. Ville han förlora sponsorer på detta?

Gaius fick kämpa imot för att inte ta ett instinktivt steg bakåt. Han ville verkligen inte göra det, inte just nu. Men hur kunde han vägra efter det han gjort åt Bellona igår? Hon behövde tröst, och sponsorer framför allt, och han kunde ge henne båda. Gaius insåg att han redan var sönder, han kunde göra detta för henne, kanske hålla henne hel, både fysiskt och psykiskt. Det var för sent med honom.
"Självklart", svarade han slutligen och tvingade fram ett leende. Han sträckte åter ut armen för att stöda henne, och samlade sig. De skulle bara sova, han skulle inte utnyttja henne mer. Han skulle vara försiktig, så hon inte trodde att han krävde något mer.