Flickan utan minne

kapitel 29

Jag var på väg ner till förvandlingskonsten när det hände. Jag fick syn på Pamela Eakwood i korridoren, och hon pekade med trollstaven mot mina fötter. Innan jag hann reagera ramlade jag huvudstupa in i Rose, som också föll. Pamela skrattade sitt nasala skratt.
”Verkligen Pamela, ihopknutna skosnören? Den är gammal till och med för mugglarna!”Sa Rose irriterat, och jag upptäckte att mina skosnören mycket riktigt satt ihop med en vacker rosett.
”Haha, det bryr jag mig inte om. Hon är en smutsskalle!”
”Men va?” Hur skulle man ens svara på det? Det var ju inte ens en bra förolämpning! Det lät bara korkat.
”Prata inte med mig, smutsskalle! Hejdå!”
Seriöst?

Dagen efter mitt irriterande möte med Pamela satt jag i trolldomshistorian tillsammans med slytherineleverna. Jag blängde på det bruna glansiga hårsvallet framför mig. Håret satt fast på Pamelas sovande bakhuvud. Jag funderade på att fråga Rose om det fanns en formel för att kladda tuggummi i någons hår när något knackade mig i bakhuvudet. Jag vände mig om och såg ett pyttelitet pappersflygplan. Nyfiket vecklade jag upp det.

Är du okej? Jag hörde att du bråkade med Pamela igår. Vad hände? //Tabitha Birch

Jag vände mig om och såg Tabitha sitta på bänken snett bakom mig. Hon nickade mot papperslappen i min hand som om jag skulle skriva tillbaka.

Hon gjorde någon formel för att knyta ihop mina skosnören. Sen kallade hon mig smutsskalle också. Hon har inte ens några bra förolämpningar eller något, hon säger seriöst bara smutsskalle som om det avväpnar vartenda av mina argument! // Sofia Forest


Jag vek planet och skickade iväg det med min trollstav. Jag var rädd att jag inte formulerat riktigt bra hur dumma Pamelas argument var, men Tabitha fnösoch himlade med ögonen i Pamelas riktning. Hon hade väl fått stå ut med Pamelas usla argument längre än mig.

Jag vet exakt vad du menar! Hon är omöjlig att diskutera med. ”Never argue with an idiot, they will drag you down to their own level and beat you with experience”. Det beskriver henne ganska bra tycker jag =) // Tabitha B.

Jag läste hennes lapp och log.

Bästa citatet jag hört på länge // Sofia F.

Den här gången svarade Tabitha inte med ett brev. Istället rotade hon efter något i sin väska, och leviterade edan fram en nagelfil till mig. Jag rynkade pannan åt hennes håll. Hon log mysteriöst och pekade framför mig, mot Pamela. Sedan höll hon upp en lock av sitt eget hår och mimade att klippa av det med fingrarna.
Mina läppar drogs upp i ett flin som hotade att klyva mitt ansikte i tu. Jag förstod vad hon menade. Framför mig satt Pamela och sov med håret utslaget, och större delen av klassen (förutom Rose) sov eller tittade dåsigt ut genom fönstret. Professor Binns malde på med sin monotona röst.

Jag klättrade upp på bänken, försiktigt för att inte göra något ljud. Jag lutade mig framåt, sträckte ut saxen och-
Snipp! En stor brun hårlock åkte i golvet. Snipp! Snapp! Ytterligare två. Binns fortsatte mala på, och de få personer som såg mig gjorde ingenting åt det. Rose såg lite skeptiskt på saxen, men de två eller tre andra som såg mig flinade bara. Tydligen var det inte bara jag som var emot Pamela.

Snart var hennes hår klippt så att nästan varje hårlock hade olika längder. Det såg hemskt ut.
Jag backade ner från bänken med ett leende och gav saxen till Tabitha. Hon gav mig tummen upp och ett nästan maniskt glatt leende.

När Professor Binns släppte iväg oss till trolldryckskonsten tog det inte lång stund för Pamela att börja skrika hysteriskt om sitt hår. Några började försöka trösta henne, men de flesta verkade ganska glada åt det. Jag hade haft rätt i att de flesta ogillade henne och hennes gäng. Pamela sprang upp till sjukhusflygeln för att få det fixat, men till min stora glädje så hade madame Pomfrey inget för ökad hårväxt, så Pamela fick gå runt i skolan med en sur min och det som var kvar av håret uppsatt i en brokig hästsvans för att försöka dölja den hemska frisyren.

Nästa dag när vi satte oss för frukost slog sig en uggla med ett stort paket sig ner framför oss. Med paketet kom även ett brev, och det var adresserat till Albus

Som sagt, förlåt för lång väntan. Citatet på engelska säger "bråka aldrig med en idiot, de kommer dra ner dig till sin egen nivå och slå dig med erfarenhet." men jag tyckte att det lät bättre på engelska.

Jag behöver er åsikt på en sak. I tidslinjen på min ff så börjar det närma sig jul. Jag har planerat lite för några kapitel på jullovet som inkluderar mycket av weasleyfamiljenklanen och weasleykusinerna. Ska jag ta med det, eller blir det långtråkigt? Det kommer inte hända så mycket utan mer ägnas åt beskrivningar av Weasleyfamiljen, och personligheter och så. Ska jag ta med det ändå eller hoppa direkt till äventyret med dösdätarna i skogen?

Ta med släkten Weasley, det blir inte långtråkigt! Och förresten, bra kapitel!

Det är bra med ett myskapitel då och då. Kör hårt!

Har läst de 8 första kapitlen. Jättebra!

*Ny läsare*
*Bevakar*

Älskade Sofia ♥ Vad ledsen jag blir över att du inte skrivit mer.. För du har en sådan jäkla begåvning. Hoppas du hittar tillbaka min vän, precis som jag har gjort. Stor kram ♥