Prs mellan Wolfie och Jessica

Jag hade slutat att gråta men jag kunde inte sluta snyfta och skaka. Varför skulle jag blivit född som varulv? Varför inte någon annan? Jag kramade mig själv som för att bota ensamheten. Jag brydde mig inte om vart jag gick nu. Min stuga skulle aldrig mer kännas som ett hem och jag vågade inte ta risken att skada någon mer. Jag brydde mig inte ens om att skaffa packning innan jag gick. Jag gick bara raka vägen ut i skogen, utan mål och utan sällskap.

Tom var ute med Adeles morbror i skogen på jakt på vargen då han plötsligy såg en bekant skepnad i skogen. Ethan. "Är du från vettet?! Du skulle ju stanna hos min dotter". Han lät arg och orolig på samma gång.

Nej, snälla... Inte Tom. Jag orkade verkligen inte hitta på fler lögner nu och om jag berättade sanningen för Tom skulle han skjuta mig på fläcken. Med ett panikslaget litet skri började jag springa för allt jag var värd, vilket inte var mycket.

Tom såg förvirrat efer pojken. Hade det hänt något med Adele?! Han började springa tillbaka samtidigt som han ropade åt pohken. "Kom tillbaka!".
När han var tillbaka i huset hittade han Adele avsvimmad igen. Och ett halsband på golvet. Han plockade upp båda och bar upp henne.

När jag inte orkade springa mer föll jag ihop vid en stubbe och tänkte på mina föräldrar. Mina mänskliga föräldrar som varit så rädda för mig. Och när natten föll hade jag förvandlats. De hade inte haft en chans. Det verkade som om alla jag var med blev skadade.

Tom stoppade ner sin dotter i sin säng och kramade om hennes hand. "Jag måste lämna dig ensam ett tag kära dotter...jag kommer förhoppningsvis tillbaka snart". Han tryckte hennes hand en sista gång och gick ner och ut igen.
Adele vaknade smått då fadern gått. "Jag är helt ensam" viskade hon och såg på sitt nattduksbord. Hennes far hade lämnat halsbandet där.

(Måste till skolan, svarar senare)

(Okka)

Med tunga steg fortsatte jag att gå. Jag följde en flod så att det aldrig var långt till dricka ifall törsten slog till.

Adele visste inte vad hon skulle göra, hon ville inte vara ensam, hon önskade verkligen hon inte bett Ethan gå...Tänk om han aldrig kom tillbaka?
Med tunga steg gick hon ner och ut, hon såg vart hennes mor var begravd. Jorden var färsk....Hon sjönk ner där och gömde ansiktet i händerna en stund.
(Lite idebrist...någon tanke?)