[RS] På en ö i Bermuda triangle

"Jadå", säger jag och försöker hämta andan. "HAYLEE!" skriker jag över ön och hoppas på att hon kommer höra. "Dock så vet jag inte vilken sida av ön vi är på..." Jag håller fortfarande hårt i bitarna av saxen när jag ser beviset på att vi är på samma ställe där jag simmade ifrån.
"Äntligen", säger jag och börjar gå bort mot mina kläder, rotar fram armékniven och slappnar av. Spänningen jag inte visste att jag hade försvinner när jag känner den i handen. Trots att regnet har börjat så är det fortfarande varmt i luften. Så jag borde torka ganska snabbt.
"Jag ska gå och leta mat snart", säger jag och känner hur hungern gnager mer än förut. "HAYLEE!" ropar jag igen. "Kom igen nu..." muttrar jag.

Doug hoppade till en aning vid Matts skrik. Tydligen var Haylee också vid liv. Inte för att han direkt kände något för någon av dem utan mer för att ju fler de var, desto större chans att överleva right?
Regnet föll snabbare och snabbare men Doug tänkte inte vara ett hinder för Matt. Han himlade lite över hans machosätt men låg kvar på stranden och lät regnet fall ned på honom. Han öppnade munnen och en tanke for över honom. De visste inte när de skulle få vatten nästa gång. Snabbt drog han upp väskan öste ut dess innehåll, la det mesta i fickorna på jeansen och lät väskan stå öppen för att samla på sig regn.


[I guess we have to wait now? ]

[Tror det ]

När regnet börjar regna mer så tänker jag att det inte spelar någon roll utan slänger på mig alla kläder igen och armékniven ligger i tryggt förvar i fickan, tillsammans med resterna efter saxen.
"Behöver du hjälp? Vi måste in i djungeln, det kommer nog inte lika mycket regn på oss då, inte för att det spelar någon roll, men det skulle vara skönt att sova. Och äta", tillägger jag, går fram till honom och räcker honom handen.

Haylee hade precis spänt fast filten mellan de täta palmerna och tittade nöjt på sitt verk precis som de första dropparna landade mjukt i hennes hårbotten. Hon såg upp mot himmelen för ett ögonblick då hon plötsligt hörde hennes namn skrikas.
"Matt?" ropade hon högt tillbaka och lyssnade sedan.
Hastigt började hon gå åt det håll hon hört hans röst ifrån, och lite senare såg hon honom.
"Åh tack och lov!" mumlade hon lättat och började mödosamt springa. Hon brydde sig inte om smärtan. "Hur gick det? Åh, hej Doug", Haylee såg upp på honom men märkte hans sår i benet och blev genast orolig. "Allt... allt väl?"
Dum fråga, tänkte hon genast.

Eftersom att han inte tar emot min hand går jag mot Haylee och börjar bära henne, precis som innan jag simmade ut i havet utan en enda tanke på hajar.
"Du är inte lite du inte", säger jag lite retsamt. "Du försöker springa fastän du haltar och har ont." Jag bär henne bort till Doug av någon underlig anledning och lägger henne i sanden. Kanske precis på samma ställe som innan.
"Har ni fixat fram mat? Eller måste jag göra det ändå?" frågar jag och sticker in handen i fickan och fingrar på armékniven.

Haylee log åt det han sa. Hon kände hans blöta kläder mot sina tillsammans med regndropparna som ökade.
Haylee stack sedan genast handen i väskan hon fortfarande hade på sig och plockade fram en frukt.
"Den är ätbar. Jag hittade trädet bara några meter in i djungeln och plockade flera stycken", sa hon och räckte honom den.
Sedan såg hon på Doug och gav även en till honom.
"Och jag har även skapat ett regnskydd där borta", sa hon och pekade på sitt verk, "Och det kommer även samla upp lite vatten som vi kan dricka."

Jag ser skeptiskt på frukten.
"Det är en djungel..." påpekar jag mumlande men tar ändå en tugga. Om jag dör så kommer jag i alla fall inte att känna av hungern.
Till min förvåning är den riktigt god, och saftig. En god död i alla fall, tänker jag. Inom några sekunder har jag hunnit äta upp hela frukten.
"Mycket godare än vad hajen skulle ha smakat", säger jag utan att riktigt tänka mig för.

Doug hade trotts allt lite stolthet kvar och behövde inte någon hjälp. Även om han var skadad och att det börjat blöda åter igen så var det som det var. Dessutom ville han inte lämna väskan som det sakta droppade i vattendroppe eller vatten droppe.
”Jag mår utmärkt, tackar som frågar”, sade Doug emot Haylee och gav henne ett något framtvingat leende.
Han himlade åter igen då Matt talade om att han skulle skaffa mat, han var verkligen macho. Då Haylee räckte fram frukten tog Doug emot den men lät den vara. Delvis för att han inte alls ville äta något som han inte visste vad det var och delvis för att han inte var hungrig. Hur någon kunde äta förstod han inte. Särskilt inte efter ha sett Melissas döda kropp.
Då Matt nämner hajen himlar Doug åter igen med ögonen. Något som började bli en irriterande ovana.

Haylee himlade retsamt med ögonen (fortfarande med ett leende på läpparna) då hon nästan kunde höra hans tankar om döden. Sedan stelnade hon till.
"Vadå haj?" utbrast hon och stirrade på honom. Hon kände att regnet blev starkare och reste sig på benen. "Nu kommer du och berättar vad som hände under skyddet!" sa hon och lät mer 'mammig' än vad hon förväntat sig. Hon ångrade genast tonläget.

Doug visste att hon skulle reagera på det sättet på Matts ord. Det var nästan som han ville ha just den reaktionen för varför hade han annars nämnt det men Doug sade inget och tog sig mödosamt upp på fötterna. Han drog med sig väskan och de få saker han antog skulle komma till användning.
”Vi måste fixa fram vatten”, sade han menande och hoppades att Matt inte skulle komma med en lång detaljerad historia om hajen.