Pirates, Ahoy! (Rollspel)

Lucy hade inte brytt sig de minsta om resten av folket som sökt till Kaptens skepp. Det enda hon snappat upp var namnen, men resten struntade hon i. Hon hade bara smått roats av tjuven och hängt med i deras konversation, men nu låg hennes ögon fast på Trip. En lång och slank, men ändå muskellös man. Hon log ett litet snett leende och fortsatte betrakta honom. Att han även verkade vara vän med Kapten Rose, som Lucy redan fattat respekt för, gjorde att hon bara blev mer intresserad av denna man.

[Ehe, random inlägg, men kände att det kanske behövde skrivas något så att jag inte blev bortglömd. ]

Trip kände hur någon betraktade honom och han lyfte långsamt blicken för att få en glimt av den personen. Hans ögon möttes av en ung kvinna med blont hår. Trip var inte van vid att folk tittade på honom, och han visste inte hur han skulle hantera kvinnans blickar. Eftersom han inte visste hennes namn kallade han henne bara Blonda kvinnan i sina tankar. För att visa att han sett henne lyfte Trip nästan omärkligt ögonbrynen åt hennes håll medan han drack en liten klunk öl.

"Som..?" Säger Rose uppfordrande när det är vad hon är intresserad av egentligen. Kanske borde hon frågat det istället för att fråga om hon ville ha en plats. Rose är inte precis kräsen i vilka som vill arbeta på skeppet. Men någon som är dold under en luva är väl inte mycket att lita på skulle Rose vilja påstå.

Jack reste sig sakta men halkade pladask igen. Han snubblade fram till kaptenens bord och ställde sig i kö bakom en kvinna med huva. Vad han gjorde där visste han inte riktigt. Kaptenen skulle nog inte välja honom när hon nyss fick bevittna hans klumpighet. Han började mumla för sig själv på ett improviserat försvarstal.

Dante satt & tittade på den långa kön som verkade aldrig sluta så han var glad att han inte behövde stå iden eftersom han redan fått ett jobb hos kaptenen

Annabell som inte direkt var särskilt väluppfostrad även om hon verkade det om man jämförde med så många andra i Tortuga öppnade munnen.
”Kapten Pelter, när avgår ert skepp. Jag skulle vilja hämta mina grejer innan ni kastar ankar.”
Hon hade ingen aning om hon använde rätt termer men vad gjorde det. Det ända hon kunde om skepp, sjöröveri var det hon lärt sig genom att lyssna och oftast slog hon dövörat till.

"Jag lämnar inte hamn utan min besättning, men du ska helst vara vid hamnen innan soluppgången imorgon bitti." Säger kaptenen utan att ens se på honom, hon ser dock den behuvade kvinnan som står framför henne.
"Vet du vad, jag vet inte vad du vill, men jag har börjat få lite huvudvärk så jag tänker låta dig vara matros, du är med på skeppet." Säger kapten Pelter till Aline och viftar bort henne. "Nästa." Fortsätter hon.

leo stod brevid dante som han nästan är lite rädd för dante var ju så stor. Leo såg ner i marken

[Random. x) ]

Annabell tar det som ett okej och smet ut genom bakdörren utan att dra till sig någon uppmärksamhet. Hon fortsatte nedför den högljudda gatan och stannade till. Ifall hon nu ändå skulle bege sig ifrån detta ställe så kunde hon väl ändå få ha lite roligt. Snabbt slank hon in i en nästintill tom gränd och fiskade upp sin väska som låg skyddad på stället där hon också sov. Det var inget märkvärdigt men hon hade blivit lämnad i fred där då ingen troddes kunna leva på ett sådant ställe. Snabbt drog hon upp väskan och kollade på grejerna som låg där i. De mesta var troféer.
En trähäst som tillhört en mycket tjock, alldeles för högljudd herre som gått klädd i vackra kläder. Tre svarta pärlor som hon tagit ifrån tre systrar. De hade blivit förtvivlade då de funnit pärlorna borta vilket hade roat Annabell något.
Hon drog upp en röd scarf som hon band runt halsen och sedan klänningen som hon haft då hon fortfarande levt med sin syster. Klänningen som trotts att den blivit alldeles för liten hade hängt med. Den var mycket enkel men den hade alltid varit hennes enda klänning och även om hon gillade Sam. Föredrog Sam i många situationer så fanns fortfarande Annabell kvar inom henne.
Hon lät tyget smeka sitt ansikte för att sedan trycka ned den i väskan igen. Så började hon färden till klippan varifrån de låtit havet ta hennes syster. Det skulle ta större delen av natten men hon skulle vara tillbaka innan soluppgången, det var hon säker på.

Nu var det Jacks tur och han stod öga mot öga med kaptenen. Först kom han inte på något att säga, fast han hade övat. Sedan mumlade han tyst:
"Jag vill gärna vara med i er besättning, kapten."
För att dölja hans negativa egenskaper tillade han:
"Jag vet att jag kan vara lite klumpig ibland... Okej, rätt så ofta... Men jag jobbar hårt."
Han såg nervöst upp på kaptenen och väntade på hennes svar.