Hunger spelen roll (Privat)

"Nemo vill att Kag ska träna med er om det är okej?" frågade jag

"Ja, absolut" sa jag. "Ska vi gå eller?" Jag började gå mot dörren, men plötsligt snubblade jag i en spricka vid tröskeln, och jag kände hur min fot vreds om.
"AJ!" pep jag till. Det gjorde ont, och nu, precis före spelen också!!
Jag hoppades att det skulle hinna läka på de tre träningsdagarna som var kvar innan de började. Men jag var orolig.

Jag gick fram till henne.
"Får jag titta?" frågade jag.

"Nej, jag tror att det är lugnt" svarade jag.
Jag började gå mot träningssalen, och försökte halta så lite som möjligt. Om jag bara pratade med mina stylister skulle de säker få fram någon som kunde fixa det. Men om jag visade hur ont jag hade inför alla andra, så skulle jag uppfattas som svag.

"Är det säkert, det ser ganska illa ut" sa jag och tittade på henne.
Vi stöte på Cato.

"Nej då, det är lugnt" sa jag. Jag höll nästan på att krocka med Cato.
"Oj, förlåt" mumlade jag förskräckt. Jag ville inte precis bråka med en karriärist.

"Vad håller du på med 11!" säger Cato argt.
"Så ja Cato, lugna dig!" säger jag och ställer mig framför honom.
"Okej" säger Cato lugnt och lägger sin hand på min kind.

"Förlåt, jag såg dig inte" sa jag.
Men då märkte jag vilken lugnande effekt Laura verkade ha på honom. Det var nästan läskigt. Men hur kunde en tolva vara så bra vän med en karriärist? Om de ens bara var vänner. Jag var nästan säker på att de hade något mer än så.

"Du måste träna på att inte bli för arg" sa jag.
"Lauar skulle du kanske vilja...." sa Cato.
"Vilja vad?" frågade jag.
"Kanske skulle vilja träna med mig?" frågade Cato.

Jag såg hur Laura och Cato började prata. Jag himlade diskret med ögonen och gick sedan vidare mot träningssalen.