Robin Hood (fyra personer)

Sidara rycker till och ser på mannen som yttrat eller snarat skrikit ut orden, "Du behöver inte skrika, jag är inte döv." sa hon smått roat, drog ner huvan och gick fram till honom. Vakten försökte hindra henne, "En fjättrad man utger knappast någon fara och jag kan ta hand om mig själv." säger hon och motar undan vaktens hand och ser på mannen.
"Brukar du vara på krogar? Starta upp slagsmål och liknande?" frågar hon honom, då hon egentligen tänkte fråga honom om han hade någon erfarenhet av familj.
"Tror att jag kan ha sett dig." sa hon flinande då hon brukade befinna sig på krogar. Där kunde man vara anonym och med huva tog de flesta henne för man, en som de flesta undvek som satt i sitt hörn med sitt stop och betraktade allt och alla och knivhotade de som kom nära och även brukade sina vapen även om just där och då dödade hon aldrig någon.
Sedan nickar hon, "Hur hade du tänkt att få friheten? När de släppt dig springa härifrån?" sa hon och drog handen genom det blonda håret utan att visa en tillskymmelse till rädsla då hon såg på mannen.

Det här var sannerligen tröttsamt, fjättrad och de laglösa verkade fortfarande inte ha några planer på att släppa honom; trots hans ord. Det enda som roade honom var de kvinnliga individerna i lägret som faktiskt verkade genuint intresserad av honom och de enda människorna som faktiskt behandlade honom som en människa. Glad över att få någon att prata med log han mot kvinnan som hade närmat sig honom.
"Starta slagsmål? Jag hade för mig att jag brukade avsluta dem, dessvärre till ägarens förskräckelse.", Sade han och log brett, leendet var inte smickrande; hans ansikte var till viss del uppsvullet från slagen, det fanns blodspår på tänderna och håret hängde ned i stripor framför ansiktet på honom. Hade han fått tvätta sig och låta svullnaden gått ned skulle han kanske kunnat klassificeras som stilig. Den första frågan hade roat honom, den andra gjorde honom lite eftertänksam.
"Om de släpper mig ur mina fjättrar så kanske jag stannar med gänget ett tag då jag kanske kan finna min frihet här och om inte så gör jag det jag är bäst på; jag dödar människorna som vill ta min frihet från mig. Det var så allt började.", Sade han och rynkan mellan ögonen försvann, leendet var återigen på plats. "Varför ville hon veta det?", var den första tanken som korsade hans tankegång men han bestämde sig snart för att det inte var något han orkade grunna på. Fortfarande leende böjde han sig framåt så långt han kunde och viskade så att ingen annan i lägret skulle kunna höra.
"Släpper du loss mig så är jag skyldig dig en tjänst."

Hon skrattade roat, "Ja de är sannerligen roliga att beskåda." flinade hon och betraktade honom, du borde tvätta dig, sa hon med en rynka i den annars så släta pannan men hennes blåa ögon glittrade roat. Hon nickar fundersamt åt hans svar, "Det förstår jag, brukar göra så jag med." säger hon, "Eller det mer kanske handlar om försvar, eller attack innan de gör det." sa hon fundersamt och såg upp mot stjärnorna som nyss börjar synas på den nu nattsvarta himmelen.
Hon var djupt försjunken i sina egna tankar och rycker till då han böjer sig fram mot henne. Dels därför att mäns närmanden i största allmänhet gjorde henne på sin vakt och dels för att ho inte var beredd på det. Hennes forna liv hade gjort henne på sin vakt mot det manliga könet, och hon hade alltid sina vapen till hands för dem, många hade mötts sin död på detta vis.
Hon lystrar till hans ord och nickar, "Släpper jag dig fri blir någon av oss knappast fri vresig i skogarna eller i byarna. Men jag skall tala med Robin, kanske han ändrar sig, jag tillhör inte deras läger." sa hon och ställde sig upp med ett lätt leende, "Du blir skyldig mig två tjänster, den första är att tvätta, kamma och snygga till dig, den andra är för ett framtida syfte vi inte vet något om." ler hon och ser in i hans ögon för att veta om han antog det.

(Ni kan fortsätta rolla så kan vi säga att Midna sover )

Fundersamt tittade han på flickan, var det verkligen värt två tjänster? Förmodligen, när han hade betalt dessa tjänster så skulle han vara fri igen och om det ena bara var att snygga till sig så hade han inga absoluta problem med det.
"Prata med Robin du, om jag blir fri så kan vi börja prata om tjänster och gentjänster, att tvätta mig gör jag i sinom tid.", Sade han till henne, med ett leende och en vänlig ton på rösten. Roger hade absolut inget emot flickan men han gillade inte att vara i skuld till något eller någon; oavsett så skulle det lösa sig. Bättre att vara skyldig någon två tjänster än att bli dödad nästa morgon. Döden var trots allt det ultimata frihetsberövandet.
"Men visst, får du mig fri så är jag skyldig dig två tjänster; varav den ena är att snygga till mig.", Sade han med en avslutande ton på rösten, det var natt och båda behövde trots allt lite sömn även om hans fjättrar gjorde det otroligt svårt för honom att somna, det skulle ta tid men förmodligen skulle det gå. Natten skulle i ljusna och förvandlas till dag, förhoppningsvis innebar inte morgonen samt tuppens morgon-rop hans dödsdom.

Sidara nickar smått roat, det där med tvättandet hade varit som ett skämt från hennes sida. Eller mer för hans egen skull, han skulle se trevligare ut då och smutts kunde föra med sig sjukdomar. Men det där med den andra tjänsten kunde hon utnyttja, även om hon ville inte dra ut på det allt för länge då hon gissade att han var som henne. Att han ville leva i frihet oberoende av lagar, regler och annat.
"Jag gör det imorgon, ty skulle jag göra det nu skulle han säkerligen förlora humöret och du ditt liv edan." säger hon och pekar mot den sovande Robin en bit in i lägret. "Hoppas din sömn blir god." säger hon och sneglar på hans fjättrade armar och gissade att det borde bli tvärt om.
Hon går och lägger sig en bit bort från lägret då hon ännu inte känner sig trygg med andra människor och drar manteln om sig innan hon faller i sömn.

Midna kände hur stel hon var när hon vaknade på morgonen. Hon huttrade till i kylan. Långsamt satte hon sig upp och såg sig om i lägret. De flesta sov. Hon hörde snarkningar och hur de rörde på sig. Midna var inte säker på vad klockan var, men solen hade inte gått upp än. Midna reste sig långsamt upp och gick fram till elden som nästan slocknat, hon fick liv i den och började värma händerna. Midna tittade på Allan som satt en bit bort och höll vakt. Midna började värma vatten, hon ville ha te och bröd. Hon gick bort till Allan.
"Vart har ni matförrådet?" frågade hon vänligt och Allan log svagt.
"Vad tänkte du laga?" frågade han och Midna tänkte efter.
"Bröd, ägg och lite kött" sa hon leende och Allan log stort.
"Det låter gott och det kommer nog bli bättre än om Much gör det" sa hon och pekade sedan ut matförrådet. Midna nickade och gick emot hållet han pekat och fann en lucka. Hon öppnade och gick ner och tog det som hon behövde och begav sig sedan tillbaka till lägerelden för att börja.

Ash vaknade med ett ryck. Fåglarna fyllde skogen med sin sång och verkade nästan välkomna honom ur sömnen tillskillnad ifrån resten av det brutala gäng med kriminella han befann sig med. Visst förstod han dem, de befann sig för tillfället på två olika sidor av en något komplicerad historia men enligt Ash fanns det ingen heder i vad någon av sidorna gjorde. Inte för att han själv var en person med någon direkt heder eller lojalitet så uppskattade han verkligen det i andra, beundrade det.
Han såg att Midna satt vid elden med Allan och gjorde frukost. Även om han visste att han skulle få fientliga blickar och med dem kanske några ord så reste han sig från den plats han somnat, borstade av sin mantel och gick till dem för att slå sig ned.

Midna tittade förvånat upp när en skugga föll över henne, Ash skugga. Hon undrade vad han kunde vilja? Hon slog ner blicken igen och koncentrerade sig på degen. Om han ville prata med henne fick han börja säga något. Hon kände degen formas under hennes händer, det var länge sedan hon hade bakat bröd. Långsamt blev degen lagom hård och hon började dela upp den i olika klumpar som hon sedan plattade till för att lägga på gallret. Allan tittade fascinerat på och hon log svagt.
"Här testa" sa hon och räckte över en degklump till honom och log uppmuntrande.

Ash betraktade Midna som arbetade med degen som om hon aldrig gjort annat. Likt Allan var han imponerad.
”Du är bra med dina händer”, sade han och menade det som en komplimang även om det kanske inte lät så.
Så drog han en djup suck och handen genom håret, svalde sin stolthet.
”Ledsen för det jag sade tidigare, jag är en dåre.”
Hans blick släppte inte henne medan han talade även om hennes blick hade vikt undan hans.