Törsten efter blod. (privat)

[hon hade inget namn. stella påminner mig om ett annat roll x)]

Alice ville egentligen inget ha men bad likt Rose om te bara för att ha något. Aldrig förr hade Alice drukit te men det var ju en annan femma.
"Så..." sade Alice då tjänaren försvunnit.
Hon hade aldrig varit den tjejiga typen, inte heller hade hon haft så många tjej vänner då de satt och skvallrade hela natten. Alice drog av sig skorna, fötterna värkte. Sakta gled hon ur klänningen och sjönk i ett nattlinne av spets som låg framme. Det var nästan synd med så fina nattkläder då hon inte hade någon som skulle se henne i dem
Om man inte räknade Rose dvs.

Jag tänker mig Alice dricka te och börjar skratta lite.
"Förlåt", ursäktar jag. "Men jag tyckte bilden av dig dricka te lite lustig", ler jag.
"Hur kom det sig att du egentligen dricker blod utan några som helst svårigheter?" undrar jag. Hon har säkert inte haft det som mig: Se båda mina föräldrar indränkta i blod.
"Det påminner lite som en fullblodig vampyr", mumlar jag. Jag skakar på huvudet, jag borde väl antagligen också gilla blod.
"Förlåt för frågan."

Alice drog lite på munnen.
"Jag har amdrig drukit te förrut, där jag kom ifrån anses det vara en sak människor ägnar sig åt."
Alice satte sig i sängen som också den kändes onödigt stor och mjuk men den var i alla fall vacker att se på.
"Och på samma sätt som te inte tet sig naturligt så har blod varit det. Jag är den enda av mins syskon som inte är fullblodig."
Alice betraktade Rose ansikte och reaktioner på det hon sa. Troligtvis skulle hon skratta, i alla fall åt teet.
"Så hur lärde du dig dricka te?"

Jag ler åt vårt konversationsämne.
"Min mor var människa", svarar jag. "När vi var här så vägrade hon dricka något annat än te, farmor blev galen men accepterade det till slut.
Så då började traditionen, te varje gång vi var här, så jag blev fäst vid det och varje gång farmor försökte smyga ner blod i det och mamma såg det så blev det alltid ett hetsigt bråk.
Min mamma var minst sagt stark och modig för att vara människa.
Kände du aldrig suget efter normala, människosaker?" undrar jag nyfiket.

"Nej, människor är svaga."
Alice visste att det inte var sant. Människor hade styrka som många inte kunde ro på men hennes familj såg dem som underhållning och mat, så enkelt var det. Även om hon lärt sig att de fanns andra sätt. Hon log vid tanken på Derek som varit den enda människan i den lilla gruppen hon tillhört ett tag. Han hade varit hennes första och enda mänskliga förälskelse än så länge.
"Så vad är på gång mellan dig och Erik?"
Alice visste att det inte var hennes plats men var det inte sådant man pratade om under tjejkvällar?

"Jag antar att vi är ihop", ler jag. "Alla människor är inte svaga.
Har inte du någon du gillar?" frågar jag och tänker på situationen. Om någon för någon dag sedan hade sagt att hon och jag skulle sitta och prata som bästa vänner så skulle jag säga åt de att söka upp psykisk hjälp innan jag slet huvudet av de.
Men jag ler ändå, det här känns rätt på något underligt vis.

Alice besvarade Rose leende och började plocka ur nålarna i håret samtidigt som Stella kom med teet. Inte förrän Stella gått talade Alice igen.
"Det finns många jag gillar men inte på det sättet du menar. Visst, jag kan känna begäret att bara slita av en mans kläder och stanna inne en hel dag men det behöver inte betyda att jag gillar denna."
Alice hade Taku i tankarna, skulle hon berätta om honom för Rose?
"Eller menade du människor nu?" avbröt hon sin funderingar.

"Nej, inte bara", säger jag fundersamt och sätter mig på sängen och blandar om i teet.
"En dag kommer du nog också inse att kärleken kan gå före sort", säger jag och upprepar min mors ord, som alltid sa så när jag trodde att jag var kär när jag var liten, men vilket visade sig vara törsten efter blod.
"Känns det inte obehagligt med nålar i håret?" frågar jag och är tacksam för att jag har så kort hår att det inte går att göra något med det. Men det irriterar lite att det händer precis vid hakan.
Jag för tekoppen mot läpparna och smakar på det.
Jordgubb, tänker jag förvånat.

Alice flinar vid Roses fråga och drog ut den sista för att låta håret locka sig nedför hennes axlar.
"Det här är ingenting, du skulle se hur min mor brukade klä upp mig. Hon hade alltid velat ha en dotter bland sina söner."
Rose kommentar om kärlek föste Alice bara undan. Alice var övertygad om att kärlek var ett påhitt. Hormonerna som spökade.
"Så vad ska vi göra nu?" frågade Alice tillslut.
Hon tog upp den varma koppen i händerna och sniffade lite på teet utan att dricka något.

[Jag börjar bli smått beroende av det här rollet xD ]



"Drick! Jag svär, det är inget gift i", lovar jag och skrattar.
"Hm... Jag vet inte, men tanken på att ge tillbaka något vapen till dig känns lockande, du kan ju inte gå runt på en ö som har fällor runt varje hörn utan vapen", säger jag och ler medan jag tar en klunk.
Det här var länge sedan, tänker jag och njuter.