Fantasy rollspel för 4!

"Jag vill helst inte nu", erkänner jag.
"Det känns som om luft är ganska värdelös i en kamp med svärd. Och jag kan tyvärr inte slåss, kan ni?" frågar jag och ställer mig och upprepar det James precis gjorde. Jag dricker och dricker, men vattnet räcker aldrig. Jag suckar och Filixtra flyger iväg. Jag förstår varför.
"Filixtra spanar på de åt oss", meddelar jag.

"Vem har sagt att vi måste hamna i strid?" frågade James plötsligt och såg efter när ugglan flög sin väg, "Eller vi får väll i alla fall hoppas på att de är vettiga nog att bara samtala med oss...", sa han. Hans ögon vilade på Nikita.

"Man kan ju hoppas, men jag tvivlar på det... Annars skulle de inte söka efter oss med svärd i skidorna", påpekar jag.

James nickade sakta. "Det är sant", sa han, "Men de kanske alltid bär med sig dem?" Han log prövande och skrattade tyst till.

Alice kollade på de andra. Hennes ögon tindrade men trotts det kände hon sig en aning besviken.
"Jag förstår mig inte på er. Ni pratar om attacker och svärd. Förstår ni inte? De hade svärd, såg ni hur de var klädda? De lever inte i samma tid som oss eller det kanske de gör men ändå inte samma universum eller galax eller något. Och hur ska vi få reda på något av detta ifall vi inte träffar människor?"

"Jag vill inte låta stöddig, men... DE FÖRSÖKTE DÖDA DIG NYSS!!" halvskriker jag.
"De kanske alltid har med sig svärden, men jag tvivlar på att de drar de varje gång. Och varför reste de i en så stor grupp? Om vi var väntade, och det var oss de sökte efter, det kan jag nästan svära på, varför drog de då svärd, eller var sådär många?
De vet vilka vi är, men vi har ingen aning om vilka de är vart i hela fridens namn vi är!" påpekar jag och drar ett djupt andetag.
"Förlåt... Jag är inte van vid att rädda folk från döden, och sedan så vill de genast springa tillbaka till anfallaren", ler jag svagt och skrattar sedan lätt. "Vi kanske borde vänta en liten stund till så att Filixtra åtminstone kan rapportera något som är vettigt? Som får oss att veta att vi inte blir av med huvudet för en konversations skull?" frågar jag och låter för en gång skull vettig själv. Vilket bara visar vilken sjukt situation vi är i, jag brukar helst slippa vara den smarta, eller vettiga, den kan råka att jag blir ett kontrollfreak då. Sedan surar jag hela dagen och känner mig som en fyra åring...

James visste inte hur han skulle svara på det Nikita sagt. Han kände bara att han började bli lite irriterad. De allihop hade olika åsikter, och om de inte kom överens snart skulle det bli försent att följa efter dem - precis som han ville. Även om det låg någonting i det Nikita sa, var han ändå tillräckligt nyfiken för att ta en risk.
"Okej", sa han tillsist och drog en suck innan han fortsatte. Mest för att han inte visste hur han skulle fortsätta. "Vi väntar på Filixtra innan vi gör något. Om det är okej för alla", lade han genast till medan hans blick flög över till Alice, "Sen får vi väll tolka situationen efter det...", mumlade han och tystnade. Irritationen fanns kvar hos honom, och han ville inte prata mycket mer för tillfället.

Jag biter mig i läppen. Jag vill helst också gå efter de, men jag är vill heller inte bli av med huvudet.
Så, för en gång skull så tar jag faktiskt den säkra vägen.
Vilket, inom några minuter, kommer dra mig till vansinne eftersom att jag är van vid att ta den största och farligaste risken av de alla...
"Förlåt..." mumlar jag av någon anledning.

Alice var inte van vid att andra bestämde över vad hon skulle göra. Ända sedan hon varit mycket ung hade hon tagit ansvar för hemmet och djuren. Nu när de andra gaddade ihop sig emot henne så ville hon inget annat än att börja skrika åt dem.
”Ifall vargen tagit sig in i min fårhage hade ju skjutit innan jag frågat”, muttrade Alice surt för sig själv.
Alice hade aldrig haft mycket tålamod och som så många gånger förr var hon nu beredd på att skiljas ifrån de andra för att se efter själv. Alice hade aldrig haft några problem till att vara själv och hellre det och få göra som hon ville än att stanna tillsammans med ett gäng främlingar och inte göra som hon ville.
”Visst, visst. Vänta ni på Filixtra men jag tänker i alla fall inte göra det.”
Alice gav dem båda en menande blick och hoppades att de inte skulle kunna få henne att ändra sig innan hon vände dem ryggen och började gå emot ryttarna som befann sig i fjärran.

"Oddsen är emot oss!" säger jag tillräckligt högt för att hon borde höra.
"Jag lär känna min fiende innan jag går till attack!" fortsätter jag och sparkar till ett träd i närheten.
"Varför kan vi inte bara hålla ihop?! Vi blev väl valda utav en anledning?" frågar jag och sjunker ner vid stammen. "Eller?" fortsätter jag och låter blicken vila på James.