Underytan. (Privat)

Alex satte sig hastigt upp. Först kunde han inte placera var han var men så mindes han. Han hade en känsla av att något var fel, rysligt fel. Snabbt reste han sig och lämnade rummet han legat i. Hans hand sov fortfarande och han kunde inte röra fingrarna och smärtan ignorerade han. Så såg han Bella.
"Något är fel", sade han till henne, "var är Stella och Mia?"

Bella tittade sig omkring.
"Jag vet inte" svarade hon, och blev lite orolig.
"Är du okej?" frågade hon sedan. Han såg ut att kunna svimma när som helst. Hon suckade och gick för att kolla omkring i lägenheten.

"Jadå", ljög Alex och log ett svagt leende samtidigt som han kollade sig omkring.
Även om han varken kunde se eller känna någon annans närvaro slog han sig ned tätt, tätt intill Bella.
"Jag tror vi borde bege oss härifrån."
Då han satt så nära henne påmindes han om hur länge sedan han hade duschat och insåg att han måste stinka.
"Okej, jag tar en dusch och sedan sticker vi?" sade han frågande och kollade på henne med sina mörka ögon.

"Visst..." Sade hon och kunde inte låta bli att skratta lite. Hon reste sig upp och öppnade sitt sinne för att läsa folks tankar, hon tog sig inte in i Alex gärna, nu när dem hade den där dealen. Hon suckade och försökte hitta Mia.

Alex gick in i badrummet och drog av sig kläderna. Då han fick se sin kropp fick han nästan en chock. Hans vanligtvis ljusa hy verkade nästan genomskinlig. Genom den kunde han se blodådrorna tydligt och musklerna under den. För att lugna ned sig hoppade han in i duschen och sköljde av sig, som om det skulle hjälpa men då han var klar var han fortfarande lika blek. Snabbt drog han på sig kläderna och gick ut till Bella som verkade djupt koncentrerad.
"Kom igen, vi sticker nu", sade han och kunde inte riktigt hjälpa att paniken färgade hans tonfall.

Bella vaknade från sina tankar då Alex sade något.
"Öh... Ja..." Sade hon sedan lite förvirrat. Sedan mindes hon. Hon suckade, och gick ut ur lägenheten.
"Vart kan dem vara..." Mumlade hon för sig själv. Bella darrade till, då hon drogs in i ett främmande huvud. Hon drog sig ut ur huvudet. Nu visste hon att dem inte var ensamma.

Alex lade märke till Bellas reaktion och stelnade till.
"Vad är fel?" frågade han oroligt och såg sig runtomkring.
Inte heller kände han någon närvaro men kanske hade han ännu inte bemästrat den kunskapen som han visste att Corie hade.

Istället för att säga något så skyndade hon sig ut ur byggnaden. Det kunde ju varit en granne. Men det kändes inte som det. En annan sak hade fått sig att skynda sig ut också. Tänk om någon kände till henne. Någon mer. Utan titta om Alex var bakom henne så gick hon mot ett håll. Utan att veta vart hon var på väg.

Alex följde efter Bella ut utan att ställa fler frågor, något var fel även om han inte visste vad. Då de skyndade sig nedför trapporna ut ur lägenhetshuset kom yrseln. Han saktade in och tog stöd emot väggen men försökte fortfarande följa Bella. Ju närmare de kom andra människor desto mer illa mådde han. Det var som om han kände av varje liten små krämpa personerna hade och på något sätt verkade han dra dem till sig. Illamåendet ökade och han föll till marken. Han kunde inte se Bella lägre utan kravlade sig upp och satte sig emot en stenvägg på trottoaren.

Bella vände sig om för att se vart Alex. Hon såg honom inte. Hon började gå tillbaka, för att kolla om han följde efter. Då såg hon honom, han satt på marken. Bella småsprang mot honom och hjälpte honom upp på fötterna.