Rolla. Nu. Spenc. >:3

Jag svalde nervöst och svängde
med svansen. De flesta hoppade
undan för den. Om jag hade haft
för avsikt att fälla dem hade jag
gjort det. Men det var inte så lätt
med vapenspetsar riktade mot en,
så jag stod stilla och väntade
underlägset på vad som skulle hända.

~ Borgmästaren

Repen föll av och undersåtarna ledde draken in i grottan. Vakterna gick både framför och bakom, höll koll så att draken inte åt av kolet.
Jag gick vid sidan av. Önskade samtidigt lite att Shina var här, så att hon kunde lysa upp gångarna med sin magi.

~ Shina
"Där!" ropade jag och pekade på grottan som jag skymtade mellan träden. Grantus flåsade, och likaså Mirandas sto - som låg i täten.
De saktade ner tempot då grottan kom närmare och hoppade av sina hästar när de fortfarande var i hög trav.
"De gick nog nyss in - lägerelden glöder fortfarande", konstaterade Miranda och såg på mig.

Med blicken ner i marken för
att se så bedrövlig ut som möjligt
lunkade jag på med borgmästarens
trevliga gäng. De kanske inte
visste det men drakar hade oerhört
svårt för att ge upp och var
irriterande envisa. Jag svängde
av och an för att få dem att tappa koordinationen. Jag tänkte leda
dem alldra längst in och då,
då kommer de aldrig komma ut igen.

"Vad händer om vi inte hittar dem och aldrig kommer tillbaka sen?" frågade jag Miranda.
Hon rynkade pannan, svaret dröjde ett tag.
"Om vi istället väntar på att de ska komma tillbaka är det redan försent", sa hon.
Jag nickade och såg in i grottans mörker. Jag drog ett djupt andetag och andades sedan snabbt ut, sedan stegade jag in i öppningen och tände min magi i händerna.

~ Borgmästaren
Jag tittade misstänksamt på draken. Hon hade inte gett upp - sådant var mycket olikt drakar. Hon skulle slå till snart, men vad hon skulle göra var jag osäker på.
"Chuck, håll koll på den där jädra svansen", sa jag skarpt med blicken fäst på draken.

Jag kunde inte motstå frestelsen
att klippa till den där Chuck med svansen. "Hoppsan". Jag tittade
tillbaka på honom. "Förlåt mig",
sade jag med min mest ångersfulla
röst, men på insidan hånlog jag åt
hans redan svullna ansikte.

~ Borgmästaren
Chuck slog handen för ansiktet. Inte ett ljud hade sluppit ur hans mun när han blivit slagen, men nu såg han högst ilsken ut.
Jag öppnade munnen och sa till en häxa att hon skulle skada draken något, och hon skickade iväg små inpulser av kramper.
Men en vakt hade stått för nära och fått del av magin - han föll mot marken och vred sig samtidigt som ett vrål av smärta kom ur hans läppar.

~ Shina
Jag ryckte till då ett skrik fyllde tunnlarnas väggar.
"Skynda dig att följa efter ljudet!" ropade jag till Miranda och började springa för mitt liv innan skriket dog bort.

Jag stannade upp och knep ihop
ögonen av smärtan som
kramperna orsakade. Det var
inte tillräckligt med kraft för
att fälla mig till marken som
den gjort med mannen bredvid
mig, men vågorna av smärta
fick vår promenad att gå
långsammare än vad jag hade velat.

Vakten flämtade och flåsade. Kramperna hade runnit ur hans kropp, men ingen böjde sig ner för att hjälpa honom upp.
Istället fortsatte vi.
"Reser du dig inte upp kommer du lämnas kvar och aldrig hitta ut", varnade jag honom, men han verkade inte ha någon kraft kvar i kroppen.
Så han lämnades kvar.

~ Shina
Ljudet var borta. Ljuset i min hand lös upp väggarna och jag insåg att det hade blivit trängre.
Men så stannade jag, på grund av ett obehagligt, flåsande ljud.
"Vem där?" frågade jag.
"Hjälp...", stönade han - för det lät som en man.
Vi tog några steg och såg sedan en man klädd i vakternas uniform ligga på marken.
"Vad har hänt?" frågade Miranda och satte sig på huk, "Han måste blivit torterad..."

För varje steg jag tog grep
kramperna tag om mitt hjärta
och tvingade mig att stanna
upp innan jag tog ännu ett
smärtsamt steg. Jag muntrade
upp mig själv genom tanken
på att det inte var långt kvar
till gruvans slut och då skulle
ingen ta sig ut härifrån. För jag
visste ju att de knappast skulle
låta mig gå, de skulle försöka
tvinga mig att ta dem ut. Och
jag skulle inte ge upp.
Jag skulle dö med dem.

"Det gör så ont, så ont...", stönade mannen.
"Han kommer dö", viskade Miranda då hon kände hans puls, "Krafterna blev för mycket för honom."
"Vi måste fortsätta", sa jag med en klump i halsen. Miranda nickade och reste sig. Tillsammans fortsatte vi.

Borgmästaren
Det gick segare och segare.
"Kom igen!" ropade jag, kände av att källan var nära.