Förbjuden kärlek

"Hon slog dig." sa han förfärat och hon suckade inombords, vad trodde han, hur behandlade han tjänare själv. Men hon nickar bara och han stryker henne försiktigt över den. "Ska jag kalla på läkare? En påse is?" säger han oroat och Egeria som hade kastat en orolig och medlidsam blick på Isis, fick bita sig i läppen för att inte brista i skratt, "Jag är inte döende." flinar hon muntert fram åt honom, han var för söt.

Isis tittade upp och såg på Egeria.
"Jag ber om ursäkt, jag borde ha varit mer uppmärksam" sa Isis till Egeria och tittade sedan på Lancelot "Det finns en salva i översta byrålådan" sa hon och Fai tittade på henne men hon sa inget. Hennes mor hade gett henne örfilar när hon gjort saker hon inte borde. Inte ens Egeria visste om det, men hon tänkte inte tala om det för någon. Lancelot gick fram till lådan och tog fram salvan.
"Isis är du okej?" frågade Fai försiktigt.
"Jag mår bra" ljög hon.

Egeria ryckte på axlarna, "Inte ditt fel det var mitt misskötte mig under middagen." säger hon och nickar menande åt halsbandet. Och ser sedan granskande på Isis, vad gjorde den salvan där? Men hon säger inget men har misstankar eller ett par.
"Men det är bra slösa den inte på mig." protesterar Egeria då han trycker ner henne i en stol och öppnar burken. "Om jag vill det då?" säger han och Egeria ser på honom men protesterar inte mer även om hon tyckte att det var fel, han var prins.

"Du är min kammarjungfru och hon har inte rätt att bestraffa dig, är det någon som skall göra det är det jag" sa Isis och Lancelot slängde en arg blick på henne. "Tror du att jag straffar henne" sa hon surt men Lancelot svarade inte.
"Lancelot" sa Fai och Lancelot tittade bort och koncentrerade sig på Egeria. "Isis jag vet att du inte mår bra" sa han och tog hennes händer.
"Inte nu, okej" sa hon och Fai nickade, hon var glad att han förstod.

"Hon har aldrig burit hand på mig." sa Egeria lugnande till Lancelot, men blev ändå förvånad över hans reaktion. "Du vet att det är normalt, behandlar du inte tjänare så kanske?" sa hon men han svarade inte utan började smörja in hennes rödflammande kind. "Det är inte rätt, inte mot dig." säger han och hon kan inte låta bli att stöna, var han så naiv?
Salvan kylde skönt och hon andades lättat, men sa inget mer. Hon var inte beredd att avslöja sin bakgrund för honom och hon såg på Isis och Fai och log lite, han var bra för henne, han förstod henne. Hade han inte gjort det hade hon gjort allt i sin makt att hindra honom såra henne.

Isis tittade på Lancelot och undrade vad han tänkte om henne. Trodde han verkligen att hon slog Egeria? Isis tittade på fönstret och gick fram emot till det. Hon stod alltid vid fönstret och tittade ut. Fai kom fram till henne och såg på henne.
"Det var här du stod första gången vi kom" sa Fai och såg på henne.
"Såg du mig?" frågade hon förvånat och han log.
"Klart jag gjorde" sa han och Lancelot suckade. "Lancelot" sa Fai och tittade på honom och prinsen sa inget mer. Isis undrade hur mycket Fai hade att säga till om egentligen? Hon hörde klockan slå elva.
"Ni bör gå innan vakterna fattar misstankar och går till min mor" sa Isis och Fai tittade sorgset på henne.
"Om livet hade varit lättare" sa han och kysste henne innan han gick emot dörren.

"Adjö min sköna." sa Lancelot till henne och kysste hennes hand adjö och nickade lätt till Isis innan de lämnade dem. "Ska jag hjälpa er av med klänningen?" säger Egeria lätt och bäddar upp sängen och lägger fram hennes nattlinne. Sedan vänder hon sig mot Isis som verkar frånvarande och går fram till henne och lägger en hand på hennes axel. "Ingen begär att du skall glömma din broder och det kommer bli bättre när vi lämnar slottet." säger hon tröstande även om hon visste att det var till ringa tröst, men det skulle bli bättre.

Isis märkte knappt när de gick, hon hade nickat frånvarande till Lancelot, det var mest av artighet inte för att hon godkänt honom. Men om han gjorde Egeria glad så var hon glad. Hon ryckte till när Egeria rörde henne. Isis log svagt emot henne.
"Ja att komma bort från min mor och far gör det nog lättare" sa hon "Jag är glad att du fann Lancelot" sa hon leende.

"Tror jag med." log Egeria till svar utan att baktala varken kungen eller drottningen vilket skulle säkerligen få henne dräpt om någon annan än Isis hörde hennes ord.
Egeria nickar långsamt, "Jag med." sa hon fundersamt men hon log. "Och jag att du fann Fai och att det kunde ordna sig på detta vis." sa hon och log lätt.

"Du kan säga vad du anser om dem, jag lär inte säga något." sa hon och gick bort från fönstret. "För respekterade jag dem och älskade dem, men när Simon drog ut i krig och dog förändrades dem" sa hon och mindes den tiden de hade älskat henne, de hade gjort vad som helst för att få henne glad. Hon väntade på att Egeria skulle hjälpa henne av med klänningen.
"Ja jag är glad att jag fann Fai, han verkade förstå mig på ett sätt Lancelot aldrig skulle göra. Lancelot jag vet inte, men jag kan verkligen inte gilla honom hur jag än försöker. Jag förstår inte vad du ser hos honom?" sa Isis undrande.