Sista året på Hogwarts

Aravis var tacksam för kappan, den värmde då hon inte var klädd för detta kalla väder. Det hade vart sommar där hemma och även om hon klädde sig lite kyligt för Arkenland så hade hon klarat sig med kläderna.
De förs in i ett rum i det enorma slottet, Aravis tycker inte att det är så mycket att komma med, de skulle se palatsen i Tachban i Calormen, alla dess tinnar och torn.
Hon tar av sig kappan och ruskar av snön och går sedan med den till Fai som redan tagit en säng, "Tack för att jag fick låna den." säger hon tacksamt och återlämnar den till honom med ett leende.

Fai vände sig mot Aravis och log
"du behövde den bättre än mig" sa han och tog emot kappan. Han la den över sig och svepte in sig i den. När han såg på kappan fick han hemlängtan. Trotts att han aldrig skulle kunna återvända hem saknade han de glada stunder med Ashura. Fai var även i hans hemland. Han behövde återvända till honom, han levde för honom men han kunde inte komma hem igen.
"Ni borde sova små barn. Vi skall till skolan i mon och ni måste få bra betyg" sa Fai och log emot dem andra innan han la sig ner för att somna. Det kändes annorlunda att sova utan hans vänner runt sig. Fai litade inte riktigt på de nya människor han nytt eller dem som fanns i slottet. Han visste att han inte skulle dö lätt men han skulle ändå sova lätt.

Slottet var en imponerande syn även om han hade sett ännu mer pompösa byggnader. Det var något mystiskt med slottet dock. Mannen ifrån värdshuset hade lett dem till ett stort men nära inpå tomt rum. Enbart fyra sängar likadana sängar. Zuko slog sig ned på en av sängarna och grimaserad lite då Fai kallade dem för barn vilken ingen av dem var.
"Tror du vi kan tala ostört här?" frågade Zuko och ignorerad Fais komentar om att sova.
Zuko trodde inte att de skulle ha så stor chans att tala nästa dag och han ville i alla fall veta mer om världen de befann sig i innan han eller de skulle infiltrera en skola och bygga upp en arme. Dombledore hade sagt något om dödsätare men Zuko visste inte ens vad det var? Inte heller vad en smutskalle var eller hur man använde staven som i hans ögon fortfarande var en pinne.

Fai vände sig inte om för att se på Zuko.
"Det finns inga andra än vi i rummet och ingen avlyssningsmagi" sa han enkelt "Så prata på du" sa Fai och tittade in i väggen. Han kände sig lite nere, men han ville inte låta de andra se det. Om han inte vände sig emot dem kunde de inte se hur han mådde.

Zuko stirrade på Fais ryggtavla. Hade Fai inte ens så mycket respekt för honom att han kollade på honom då de talade? Zuko andades lätt. Förr skulle han ha utmanat Fai på en Agni Kai utan att tveka men istället lät han de slinka undan.
"Vad vet du om denna världen?" frågade han.
Zuko antog att Fai visste en hel del eller det verkade i alla fall så. Han visste att det var en fråga som skulle kunna ha ett långt svar men han var beredd på att lyssna hela natten om det vore så.

Fai var tyst en bra stund innan han tog ett djupt andetag och satte sig upp. Han log vänligt mot Zuko.
"Inte mer än ni" sa han och satte sig bekvämt i sängen. Han lä benen i skräddar ställning och lät händerna vila mot knäna. "Jag känner magi överallt. Jag antar att alla på skolan har magi. Den är olika kraftfull. Jag kan inte säga hur mycket jämfört med er" sa han och funderade en stund. "Jag misstänker att ingen i den här världen klarar av Voldemort eftersom han besitter det som människor brukar kalla svart magi. Vem vet varför Dumbledore valde oss?" sa han och skrattade. "Kanske för att vi ser så oskyldiga ut" sa han och log stort mot dem. Han visste faktiskt inte mer än någon av dem andra

Zuko skrattade till lite vid Fais sista ord. Han antog att han hade haft fel i sina misstankar om Dumbledore och bestämde sig för att inte ens ta upp saken. Med sina långa, smala fingrar drog han upp staven ur fickan. Den var en aning böjd men annars slät och fin i något mörkbrunt träslag. Han lät den vandra mellan fingrarna ett tag men då han sedan greppade tag i den ordentligt, som han sett mannen som fört dem dit göra kände han något varmt inom sig. Som om den hälsade på honom. Ett litet leende for över hans läppar.
"Jag ser att ni funnit er väg hit", sade Dumbledores röst och Zuko hoppade till.
Zuko mötte hans blåa blick för att sedan låta den vandra över Dumbledore klädnad. Bara vi slipper ta på oss sådant, tänkte han.
"Imorgon kommer ni bli indelade i olika elevhem, det finns fyra olika och var ni hamnar beror på vilka ni är. Föresten glöm inte se upp för räven och mullvaden", hans röst dog ut.
Dumbledores gestalt verkade blekna för att sedan bli genomskinlig. Zuko hade precis tänkt be honom vänta då han försvann helt och hållet. Han svor till.
"Jaha, det var ju till hjälp", muttrade Zuko lågt.

Fai hade tittat på Dumbledores skepnad men sa inget. Han studerade honom bara.
"Att hjälpa oss verkar inte vara något mannen finner roande" sa Fai och log sedan "Vi verkar få lösa allt själva, men vi är ju mer än bara söta så vi borde väl klara det med" sa Fai och tittade på dem.
"Vad kan ni egentligen?" frågade Fai och tittade på dem. Han behövde veta vad de kunde för att kunna veta hur mycket de andra kunde. Det verkade trotts allt som om de skulle behöva slås och Fai ville veta om han kunde lita på att de kunde ta vara på sig själva och vara till nytta. Han log mot dem utan att säga något. Han undrade hur mycket han skulle behöva slåss i den här världen?

Aravis satt på sin säng då Dumbledore uppenbarade sig och kände att det hela blev er och mer sårhanterligt. Hur skulle de kunna passa in i en värld de inte visste något om? Komma från ett land som de visste något om? Och värst av allt kunna behärska pinnen...staven? Hon granskar sin, ett mycket mörkt träslag, såg svart ut, sedan flämtar hon till då hon inser det, "Det är från eldblommornas träd, den som växer i solens dalar. Den som tar bort ålder från stjärnor i vila. Den som Lucys magiska dryck som botar alla skador kommer från." säger hon och inser sedan att hon talat rakt ut i luften, "Ledsen, för det där." mumlar hon sedan och greppar nu mer kärleksfullt sin stav och en märklig värme sprider sig från den in i henne, "Är det magi? Har jag magi?" säger hon, mest till Fai eftersom han verkade känna sådant och hon kunde knappt dölja paniken hon kände inför det, magi var något hon helst ville undvika för att hon inte behärskade det.
"Beror på vad du menar med kan." säger Aravis och blickar på Fai.

Fai vände sig mot Aravis när hon pratade med honom och log mot henne. Han kände något från staven.
"Jag kände ingen magi från dig när jag först träffade. Vad de här stavarna kan göra vet jag inte" sa Fai uppriktigt. "Det kan hända att de väcker magin hos någon eller att de i själva verket har egen magi. Jag behöver inte ha min stav för att använda magi, den förstärker den endast en aning" sa han och ryckte på axlarna och log sedan.
"Jag menade vad ni är duktiga på?" sa han och la huvudet på sned. "Som jag som är duktig på att laga mat" skrattade han.