Det sista året

Här är nästa kapitel, äntligen! Jag har planerat att skriva på det här ås länge men har verkligen inte hunnit, men jag hoppas att ni skall uppskatta det

Hon lät pappren falla till golvet med en tung suck, rapporterna angående morden strömmade in, det mesta var spekuleringar och rykten, inget hon kunde gå på, men hon visste att det var någon av Slytherineleverna som var mördaren, det var enda förklaringen till hur en elev hade kunnat mördas i deras uppehållsrum, eller det var inte den enda, men hon hade skjutit den tanken ifrån sig, att någon av lärarna skulle vara den skylldige var för osannolikt.
Hon tittade upp från golvet när dörren öppnades, hon mötte sina kollegors tunga blickar och suckade.
”Ett till?” sa McGonagall med en beklaglig röst.
”Ja” svarade Flitwick med en svag röst och hon kunde höra sorgen i rösten.
”Vem?” frågade hon oroat, hon bad för att det inte skulle vara en första års elev, alla mord var tragiska men det var extra tragiskt när det var på en ung människa.
”Rick” sa Sprout och McGonagall la handen för ögonen och suckade igen, det här var illa, Rick var den nya försvar mot svartkonst läraren, hon hade inte räknat med att förlora honom så snart, hon visste att han skulle försvinna som alla andra när året slutade men inte att han skulle bli mördad.
”Det är illa, hur skall vi kunna skydda eleverna om vi inte ens kan skydda oss själva?” sa hon lågt, det var en retoriskfråga, men hon var tvungen att ställa den.
”Vi måste göra något” sa Irma och hon nickade.
”Kan vi inte skicka hem alla Slytherinelever?” föreslog Hagrid och hon skakade på huvudet.
”Om vi gör det så skickar vi också hem mördaren och då är det stor chans att det startar igen när de kommer tillbaka” sa McGonagall och såg på dem.
”Vem kan det vara då?” frågade Sprout och såg på sina kollegor.
”Scorpius?” förslog Hagrid. ”Vi vet vad hans föräldrar gjorde, och han dödade Fai”
”Ja men självklart måste det vara Scorpius bara för att hans föräldrar gjorde fel” sa Severus muttrande ifrån sitt porträtt, de alla såg upp på honom. ”Jag säger bara att ni är snabba på att döma”
”Vem är det då?” frågade Hagrid barskt och Severus log.
”Det vet jag inte, jag säger inte att det inte är Scorpius, men ni tar den enkla vägen ut, ni minns vad som hände när ni skyllde på Cara utan att hon hade gjort något” sa Severus och McGonagall nickade, visst mindes hon, hon mindes den magra kvinnan som hade flytt hit för många år sedan efter att Draco hade misshandlat henne, de hade alla vänt henne ryggen för att Voldemort hade varit hennes far, trots att Cara hade försökt hjälpa dem.
”Vi måste prata med pojken” sa hon och tittade på Severus som inte svarade, hon visste att hon inte skulle göra något förhastat, delvis för att Lupin inte skulle bli glad, han var väldigt beskyddande när det kom till pojken.
”Horace, hämtar du Scorpius” sa McGonagall och mannen nickade och lämnade kontoret, hon såg på sina kollegor som satte sig ner och hon suckade åter, det här skulle inte bli lätt.

Scorpius stirrade på boken som låg framför honom, han hoppade att om han stirrade tillräckligt länge skulle den läsa sig själv.
”Du vet att man inte läser en bok så” påpekade Albus som låg på golvet framför brasan och läste sin bok och Scorpius suckade, precis som rektorn hade gjort flera våningar ovanför honom.
”Scorpius, var varsam Horace är på väg ner för att ta dig till rektorns kontor för att fråga dig om morden” Han hörde Severus varnande röst i huvudet.
”Vad skall jag göra?” Scorpius kände paniken komma krypande, han visste inte vad han skulle ta sig till, han ville inte råka illa ut, men han ville verkligen inte att Albus skulle råka illa ut heller.
”Ta det bara lugnt, vi hjälper dig igenom det här” sa Cara och han nickade och tog tag i Albus hand.
”Horace kommer ta mig till rektorn för att fråga mig om morden” sa han skrämt och Albus satte sig genast upp och såg på honom.
”Ta det bara lugnt, du har inte gjort något” sa Albus tröstande och Scorpius nickade, men det var just det som var problemet, han hade inte gjort något för att stoppa Albus.
”Jag är rädd” erkände han och Albus pussade honom på pannan.
”Oroa dig inte, medan du är hos rektorn så packar jag och när du kommer tillbaka så lämnar vi skolan” sa han bestämt och Scorpius han precis nicka innan Horace kom in och bad att få prata med honom, Albus spelade förvånad.
”Skall jag följa med dig Scorpius?” frågade han och Horace såg på Albus.
”Oroa dig inte, jag skall bara diskutera en skoluppgift med mr Malfoy, han kommer snart tillbaka” ljög Horace och Albus nickade och satte sig ner igen och låtsades som om han trodde på honom.
Scorpius gick tyst bredvid Horace, han hade inget att prata om med sin föreståndare, han ville bara få det har överstökat och sedan kunna lämna skolan.
Vägen upp till rektorns kontor verkade vara oändlig men samtidigt för kort, snart stod han framför inte bara rektorn utan många andra ur lärarkoren.
”Mr Malfoy” sa McGonagall och visade att han skulle slå sig ner och han satte sig längst fram på stolen. ”Det är inte med lätthet jag frågar det här men jag måste göra det, och med tanke på din…bakgrund så har jag inte så mycket val”
Scorpius märkte pausen som rektorn gjorde men han förstod varför, hans bakgrund var som den var, han nickade och väntade på att hon skulle fortsätta.
”Har du något med morden att göra?” sa hon och Scorpius tittade nervöst på henne.
”Svara att du förstår att hon måste fråga det här, men att det är beklagligt att de tror att du har något med det här att göra, att du inte tycker det är rättvist att du behandlas så här. Säg sedan att du känner dig sviken att de inte tror på dig, då du inte har gjort något fel. Avsluta sedan med att säga att du inte är skyldig” sa Cara och Scorpius kände sig tveksam. ”Jag har gjort det här förut, tro mig jag vet vad jag säger”
”Trots att jag har vetat att ni kommer fråga mig och att ni måste fråga mig kännes det beklagligt att ni tror att jag har något med det här att göra, det känns inte rättvist att ni endast frågar mig för att jag har den bakgrunden jag har, det känns som ni sviker mig, som om ni inte har något förtroende för mig endast för att jag är en Malfoy, att det är som om jag inte är kapabel till något gott, jag har inte gjort det här, men om ni inte tror mig kommer det inte spela någon roll vad jag än säger” sa Scorpius och tittade på McGonagall, Severus log bakom henne och den nuvarande rektorn fick känslan av att hon hade hört det här talet förut.
”Jag ber om ursäkt Malfoy, men jag var tvungen att fråga” sa hon och reste sig upp och la av sig glasögonen. ”Jag hoppas att du inte är inblandad i det här, men jag kan inte släppa dig helt.”
Scorpius nickade bara, han hade inte räknat med det heller, men han ville bara härifrån så han kunde skynda sig ner till Albus och sedan lämna skolan.
”Kan jag gå nu?” frågade Scorpius och såg på henne.
”Ja” var allt hon svarade, han reste sig upp och hann inte ens stänga dörren innan lärarna diskuterade vad de skulle göra, om de skulle tro honom eller inte.
Scorpius skyndade sig ner till fängelsehålorna, han försökte att bete sig som vanligt när han gick in i uppehållsrummet, han skyndade sig upp för trapporna till Albus som satt och väntade på honom.
”Hur gick det?” frågade Albus och Scorpius såg på honom.
”De tror fortfarande att jag är inblandad” sa han och såg oroligt på Albus. ”Kan vi ge oss av nu?”
”Ja, jag har packat allt som vi behöver” sa han och tog fram två små tygpåsar och Scorpius tog sin och fäste det i bältet, han var glad över att han var trollkarl, han behövde aldrig släpa på stora väskor eller tunga ryggsäckar, allt som behövdes var att slänga en frötrollning över påsarna och sedan fick hela världen plats i den.
Scorpius såg sig omkring och i sovsalen och gick igenom lådorna en gång till och tog sedan upp fotoalbumet som Lupin hade gett honom och stoppade ner den i påsen, han tog sedan på sig sin mantel och tog Albus hand och gick emot dörren och ner för trappan, han ville sucka när de mötte Thomas i trappan.
”Vart skall ni?” frågade han när han såg mantlarna och Albus log emot honom.
”Vi tänkte ta en promenad, det är väldigt mycket folk här så vi vill vara för oss själva” sa han och Thomas ryckte på axlarna, han var van vid att Albus och Scorpius drog sig undan det hade de alltid gjort.
”Ha så roligt” svarade han bara och de båda nickade emot honom innan de lämnade slottet och började gå emot grinden.
Albus såg sig omkring innan han öppnade grindarna och lämnade slottsområdet.
”Vart skall vi ta vägen?” frågade Albus när de började gå längs vägen, Scorpius hade tänkt det samma.
”Ni kan åka till min fars hus, det står tomt, ingen har lyckats ta sig in i det” Caras röst ekade i hans huvud, han var inte säker på om han skulle känna sig bekväm i Voldemorts hus, men det var antingen det eller stanna här och riskera att åka fast.
”Hur tar man sig in?” frågade Scorpius.
”Du kommer ta dig in, det är vissa människor som kan ta sig in, familjen Malfoy kan göra det” sa Cara och Scorpius suckade, det blev en påminnelse om vilken familj han tillhörde. ”Din far ville inte ta över hela världen, han dödade inte hundratals människor och ja allt min far gjorde. Din far var inte perfekt, men jag hade hellre varit en Malfoy än en Riddle” Sa Cara uppmuntrande till honom.
”Jag är båda, så kan ni sluta säga vem som är värst för jag vinner” sa Fai och skrattade och Scorpius kunde inte låta bli att le, hans bror hade fått det att låta som skryt och som om det var något bra. Scorpius vände sig emot Albus och tog hans hand.
”Jag vet vart vi kan åka” sa han och transfererade sig till Voldemorts hus.
”Vart är vi?” frågade Albus när Scorpius gick fram till dörren och öppnade, han förväntade sig att något skulle hända, men inget hända, var det ett tecken på att han hade tillåtelse att gå in i huset.
”Jag är inte säker på att du vill veta” sa Scorpius och tände lamporna i huset, det såg fortfarande rent ut och han förstod att det var någon sorts magi över huset, han gick in i köket och fick en bild av människor, en glad Cara som satt bredvid Draco och skrattade, Severus stod med en kopp kaffe i handen, Voldemort åt något som han trodde var pannkakor, hans farföräldrar satt och diskuterade något med en man han inte kände igen.
”Yaxley” sa Cara och Scorpius nickade, han förstod att det här var för väldigt länge sedan, innan allt hade gått åt helvete, det var konstigt att se de här människorna lyckliga.
”Jag vill veta” sa Albus som började se sig omkring i köket, han blev förvånad när det fanns fräsch mat i kylen, Scorpius antog att det var någon förtrollning som såg till att det alltid fanns mat i huset, man behövde aldrig lämna huset.
”Vi är hemma hos Voldemort, eller det som var Voldemorts hus” sa Scorpius och lutade sig emot samma bänk som Severus stått lutad.
”Bodde Voldemort här?” sa Albus skeptiskt. ”Jag hade förväntat mig något dystrare”
”Du glömmer att han också var pappa, jag antar att han inte ville att Cara skulle växa upp i en dyster miljö” sa Scorpius bara och suckade sedan, det kändes konstigt att gömma sig på samma plats som Voldemort gömt sig.
”Låt oss sova” sa Albus och började söka efter ett rum att sova i, det tog honom några gånger innan han hittade ett rum med säng. ”Vi kan se oss omkring i morgon”
”Det låter bra” sa Scorpius och la sig ner, han var nyfiken på att se hur det såg ut i huset, han undrade om hans far hade varit lycklig här när han var ung.
”Tack för att du följde med mig” sa Albus och Scorpius såg på honom.
”Jag följer dig vart du än går” sa han och kysste honom.
”Till helvetet och tillbaka” sa Albus och Scorpius nickade.
”Till helvetet och tillbaka” svarade han innan de somnade.

SÅ HIMLA BRA!!!!

Goooooood

Tack så himla mycket, ledsen över att du har behövt vänta

tack

JÄTTEBRA!

Tack så jättemycket

Här är nästa kapitel
Hoppas ni tycker om det

Scorpius tuggade ointressant på smörgåsen som låg på hans tallrik. Han hade vaknat tidigt av ugglans om knackade på fönstret och ville in. Scorpius hade varit förvånad över att ugglorna kunde koma hit, men han misstänkte att till och med Voldemort fick post.
Scorpius hade tagit tidningen ifrån ugglan och gott ner till köket. Albus sov fortfarande och Scorpius hade inte hjärta att väcka honom. Den andre mannen var trött efter att de hade promenerat hela gårdagen för att se hur miljön såg ut runt huset. Det var väldigt bergigt och Scorpius som brukade vandra i bergen med Remus, Tonks och Teddy var van vid det, men det var värre för Albus, som fortfarande var trött. Scorpius misstänkte att den andre mannen skulle ha träningsvärk när han vaknade.
Den unge Malfoy stannade mitt i en tugga när han såg rubriken,

”Mord på Hogwarts. Kär lärare mördad.
Den unga men högutbildade läraren Rick Johnson, hittades död på skolan tidigare i veckan- avslöjar en av eleverna som går på skolan.
Rick…”

Scorpius la ner tidningen och hoppade skrämt till när han såg att Albus stod i dörrkarmen. Albus såg yrvaket på honom, hans hår stod åt alla håll och Scorpius log nervöst, hans pojkvän såg verkligen yrvaken ut.
Albus satte sig ner mitt emot Scorpius och de såg på varandra.
”Vad läser du?” frågade Albus medan han smörade en macka och Scorpius svalde, han var osäker på om han skulle fråga Albus eller inte, han tog ett djupt andetag och sköt över tidningen till Albus.
”Gjorde du det där?” frågade Scorpius, Albus tittade ner i tidningen och Scorpius viste svaret innan Albus svarade.
”Ja” sa den svarthåriga mannen och Scorpius stirrade på honom.
”Varför?” sa Scorpius och Albus log emot honom.
”Jag gillade honom inte” svarade Albus enkelt och ryckte på axlarna. Scorpius visste inte vad han skulle svara. ”Är du okej?”
”Jag behöver en stund för mig själv” svarade Scorpius och reste sig ifrån bordet och började gå emot utgången när Albus tog tag i hans hand.
”Lämna mig inte!” sa han kallt och Scorpius nickade svagt.
”Jag kommer inte lämna dig” sa han med en så stadig röst han kunde. Han började bli riktigt orolig nu, han visste inte vem Albus var längre.
”Tack” svarade Albus och kysste honom på handen och Scorpius log emot honom innan han stannade i hallen. Han funderade på vart han skulle ta vägen. Han ville inte gå till deras rum, men han var inte säker på vart han skulle ta vägen heller. De hade under veckan de bott där sökt igenom huset och trots att de flesta rum var ljusa kändes de inte välkomnande, de var kalla och ogästvänliga.
”Du kan ta mitt rum” sa Cara och Scorpius nickade.
”Hur kommer jag in?” frågade Scorpius. Caras rum var de enda rummet som hade varit låst och de hade inte kommit fram till hur de skulle kunna öppna det.
”Du behöver trycka på plankan längst in i hörnet och efter det trycka upp handtaget” Scorpius såg fundersamt på dörren när han kom fram.
”Det var något min far aldrig skulle komma på. Det hjälper att ha bott på ett barnhem, man lär sig det ena och det andra” sa Cara och skrattade kallt, Scorpius märkte att det smärtade henne att prata om det.
Han var förundrad över allt som de hade gått igenom, att de hade orkat. Scorpius tittade på dörren innan han gjorde som Cara hade sagt och mycket riktigt så öppnades dörren och Scorpius gick in. Han var förvånad över hur mysigt rummet var. Det var i mörka färger, väggarna var svarta, möblerna i mörkt ekträ, matten mitt i rummet var en vit mjuk matta. Tavlorna på väggarna visade bilder på Cara och Voldemort ihop, de var lyckliga, han såg Cara och Draco när de var lyckliga, Severus log på bilderna. Scorpius var förvånad över hur lyckliga människorna på bilderna var. De svarta gardinerna kunde utesluta allt ljus, han såg den mörka nästan svarta himlen utanför. Böckerna i hyllorna hade titlar han aldrig hade sett förut.
Scorpius satte sig ner i sängen, förvånad över hur mycket glädje och värme rummet utstrålade. Han tittade på en hundskål som stod i ena hörnet.
”Jag hade en hund som hette Kaname, det är många år sedan nu” svarade Cara och Scorpius nickade. Han kände sig lugn i rummet av någon anledning. Han la sig ner i sängen och tittade upp i taket.
”Vad skall jag göra?” sa han och tänkte på Albus som satt nere i köket. Den andra mannen skrämde honom, han visste inte vem Albus var längre. Han hade mördat Rick bara för att han inte gillade honom, inte för att skydda någon eller bevara deras hemlighet.
”Scorpius är du rädd att han skall skada dig?” frågade Fai och Scorpius nickade. Han hade varit rädd när Albus hade stoppat honom i köket. ”Jag vet att du inte vill höra det här, men för din egen säkerhet måste du lämna honom!”
”Jag vet inte. Jag kan inte lämna honom, han har gjort så mycket för mig” sa Scorpius sorgset.
”Jag gjorde samma sak med Draco. Det går aldrig bra. Scorpius vi vill inte se dig gå igenom samma sak” sa Cara bestämt och Scorpius satte sig upp.
”Tror du det kan bli det samma?” frågade han osäkert. Han hade fått reda på vad Cara och Fai gått igenom, han ville inte gå igenom samma sak.
”Det vet vi inte, men när de börjar döda och inte ha ånger över det är det något som inte stämmer” sa Sirius och Scorpius nickade. Han gillade oftast inte Sirius kommentarer, men han visste att den gamla marodören hade rätt.
”Jag vet inte vad jag skall göra” sa Scorpius skrämt.
”Du behöver prata med någon.” sa Jezebel och Scorpius nickade, han visste vad han behövde göra, han behövde besöka Remus.
Scorpius samlade tankarna och transfererade sig hem. Han landade i den välbekanta hallen och Tonks kom ut ifrån köket.
”Scorpius” sa hon och kramade om honom innan hon tog honom på armlängsavstånd och såg på honom. ”Vad gör du hemma?”
”Jag behöver prata med Remus” sa han och Tonks nickade.
”Han är på kontoret” sa hon och Scorpius log och gick bort till kontoret. Han knackade på dörren och gick in. Remus lyfte huvudet ifrån skrivbordet och såg på sin adoptivson.
”Hej Scorpius” sa han tveksamt och Scorpius stängde dörren bakom sig.
”Jag har ett problem” sa han lågt och satte sig framför Remus som la ner pennan och väntade på att han skulle fortsätta. ”Jag vet inte vad jag skall göra”
”Vad har hänt?” frågade Remus och Scorpius tittade ner på sina händer och började sedan berätta allt. Han berättade om känslorna han hade för Albus, hur de hade blivit tillsammans, vad som hade hänt efter att han hamnat i sjukhusflygeln, hur de nu hade flytt till Voldemorts hus och att han nu var här.
När han var klar hade mörkret fallit utan för. Scorpius vågade inte titta upp och möta Remus blick. Han hörde hur den äldre mannen reste sig upp och gick fram till honom och drog upp honom på fötter. Scorpius kände Remus armar runt honom och barriären föll, tårarna rann ner för kinderna, han visste inte vad han skulle göra.
”Det är okej” svarade Remus men Scorpius skakade på huvudet. ”Jo det är det, vi löser det här”
Scorpius var glad över att han hade berättat för Remus, det kändes mycket bättre. Det enda han inte hade berättat var att han kunde prata med Fai, det var något han inte visste hur han skulle prata om.
”Jag föreslår att du försöker sova så skall jag prata med Albus” sa Remus och Scorpius såg osäkert på honom. ”Jag skriver honom ett brev och försöker förklara att han skrämmer dig och att vi måste prata med aurorena”
Scorpius tittade nervöst på Remus men nickade sedan.
”Tack” sa han och Remus nickade.
”Självklart, gå och lägg dig nu” sa Remus och Scorpius nickade och gick till sitt rum. Han stängde dörren till sitt rum. Han såg på de välbekanta vita väggarna, med tavlorna på, Slytherin banderollerna och minnena ifrån hans gamla rum på herrgården, det som hade gått att rädda.
Scorpius stirrade upp i taket och kände tårarna rinna, han saknade Albus, han undrade om det här var det rätta att göra. Han kramade om kudden och tvingade sig att inte tänka på Albus, han kunde inte riskera sin egen säkerhet.
Scorpius suckade, det här var inte vad han hade tänkt sig när han blev tillsammans med Albus. Han hade tänkt sig att de skulle vara lyckliga, göra små fåniga romantiska saker ihop och bara ha det trevligt. Inte att han skulle ha mord på sitt samvete, att han skulle behöva fly och vara rädd för mannen han älskade.
”Jag älskar dig Albus, men jag älskar inte den du har blivit.” sa han innan han somnade.

Älskar det♥ Väldigt mycket♥

Tack så jättemycket, vad roligt