Tredje världskriget

Freja nickar och äter den gröt hon klarar av innan hon skall få upp det igen. Kim ser oroligt på henne, han vet att hon sällan visar hur det egentligen är vid henne, mest för att killar som Max inte skulle kunna leka riddare eller att hon helt enkelt ville klara sig själv.
"Hur är det?" sa han oroligt, "Bra, lite öm bara." sa hon och log lätt, fast det där ömma snarare gjorde förbaskat ont varje gång hon rörde sig.

Vera betraktar dem och ska precis till att säga något när trumpeten basunerar över alla som sitter och äter.
"Ses." Säger Vera, som mest till Freja. Men hon har en stark misstanke om att hon inte kommer ha så mycket tid att faktiskt prata med de andra två heller. När hon lämnat disken så följer hon bara med strömmen som tar sig ut från tältet.

"Hej då" säger Freja till dem och lämnar sin disk medan hon med para ett fåtal människor går till köksavdelningen för att få sina uppgifter. Det här skulle bli en lång och ansträngande dag.

Uppställning, korta instruktioner och Vera är redan rädd när hon ser allt de ska klara av... på en och en halv minut. Vera tror knappt att någon kan klara halva banan på en och en halv minut.

Freja och de andra tar sig in i köksregionen, troligtvis var de andra där för att avtjäna något straff, att de inte skött sig eller något för Freja var den enda som möttes med lite respekt i alla fall. Hon blir tilldelad att sköta rotfrukterna och hon får två killar under sig, de är från K6 de som ungefär skulle mer eller mindre offras i kriget, båda var mörkhyade och behandlades helt enkelt som skit här.

Vera ska starta tillsammans med 5 andra från helt skilda grupper. Det är en tjej med långt blont hår från D8, en kille - snarare man - med genomträngande krusbärsgröna ögon från B3, två tvillingar som ser så identiska ut att Vera inte ens vågar se på muskelbergen till killar som kommer från K6 - fast de är typ latinamerikaner eller något. En väldigt liten, tanig tjej från G9 och så Vera. Vera sväljer hårt och sedan går startskottet.

"Vad vill ni göra?" ler Freja och går till potatishögen och börjar skala. "Ja, välj själv allt skall ändå bli gjort så gör det ni vill, men allt måste göras vi måste hjälpas åt." ler hon åt dem och de börjar ed rotgrönsakssoppan som de skulle göra.

Vera har ingen aning om hur det går till, men hon vet att efter de kanske första 5-6 meterna på banan fått någonting i huvudet och nu ligger hon på marken med flimrande färger framför ögonen och allting snurrar. Vaga röster hörs någonstans ifrån men hon har ingen aning om varifrån de kommer. Hon försöker resa sig, men inget tycks lyda henne och det gör bara ont i huvudet, rysligt ont. En av tvillingarna dyker upp över henne, testet måste vara slut... visst? Tvillingen säger något hon inte hör och sedan blir det svart.

Träningen tycktes vara slut för ungdomarna strömmar till hon ser Vera bäras på en bår till sjukstugan och oron griper henne och hon släpper det hon har för händer, "Snälla ni kan ni fixa serveringen? Jag gör det imorgon." ber hon dem och nickar mot Vera. De nickar förstående och hon skyndar efter båren.

När Vera kvicknar till har hon ingen aning om vad som hände och hon är tvärsäker på att hon är kvar på hinderbanan - men tydligen inte när en välkänd kvinnoröst säger åt henne att ligga ned och hålla sig liggande ett tag till. Inte för att Vera riktigt förstår, hennes huvud bultar fortfarande av smärta och för henne är det fortfarande lite oklart vad som faktiskt hände.