Rollspel för bara Gryffindor.

ELVIRA FÖR HELVETE, SKRIV!!!!1

IMORRN!!!!

BEST FOR YOU! MEN KOMMER INTE KUNNA SKRIVA PÅ GANSKA LÄNGE, DU VET. SKA ÅKA TILL UPPSALA

Återigen blir jag påmind i samma sekund jag kollar på Harry om vi ska spela Hänga gubbe - vi är osams. För första gången under hela min tid på Hogwarts gör jag egna anteckningar på vad Binns har att predika om, men när jag i slutet av lektionen läser igenom dem förstår jag ingenting.
När alla elever drar sig mot utgången ser jag en husalf komma springande mot Parvati Patil. Utan att höra ett ord om vad husalfen rabblar om, ser jag dock att Parvati får en ros av honom. Plötsligt får jag en idé om vad hela den här grejen rör sig om och utan att bry mig om Harry och Hermione går jag snabbt fram mot husalfen som nu är på väg bort från skaran med folk. "Du! Du!" Ropar jag efter honom och till min förvåning stannar han och vänder sig om. Plötsligt går det upp för mig att det är Dobby, fullt påklädd av Hermiones hattar och en av hennes stickade tröjor. "Mr. Weasley!" Dobby bugar så djupt att hans näsa snuddar vid golvet.
"Jaja", får jag otåligt fram "vad var det där om? Det med rosen till Parvati?"
Dobby ler och hans ögon blir så stora att det känns som en tidsfråga när de ska ploppa ut. "Åh, rosen var från en beundrare, Mr. Weasley."
Jag slänger en nyfiken blick på Parvati när hon fnissandes går förbi med Lavender medan de granskar rosen noggrant, från topp till tå.
"Kan man skicka sådana genom dig?" Frågar jag med dämpad röst och Dobby nickar.
"Okej. Skulle du kunna ge Hermione Granger en från mig? Du får inte säga vem den är ifrån!" Varnar jag honom. Dobby nickar och fnissar fånigt.
"Dobby lovar! Adjö Mr. Weasley, Miss Granger kommer bli så glad!"
Och med de orden går jag iväg mot Hermione och Harry igen.

Ron kommer skyndades ifrån Dobby. Jag och Harry hade stannat upp; kanske av artighetens skull, det skulle kännas fel att bara gå ifrån, även om vi alla är irriterade på varandra. Ron, som är så lång, till skillnad med lilla Dobby, hade varit tvungen att böja sig ner så mycket så att det såg ut som om han nästan skulle ramla. De hade pratat i dämpade röster, som om de bar på världens hemlighet.
"Vad var det där om?", frågar det nyfikna inom mig när Ron når fram till oss. Uppenbarligen blir han förvånad över att jag är den första som växlar ett ord med honom - han tror att irriationen inom mig ligger kvar, vilket den även gör - men jag kan inte neka till att jag bara måste få veta svaret.
"Äh... beundrade hans stickade kläder du vet... ja... det är ju trots allt Alla hjärtans dag... och han är ju så snäll mot mig som gö-", börjar han, men stannar mitt upp i sin mening. Han sväljer och skyndar sig att prata. "- oss, menar jag, han är ju så snäll, som, eh, gör oss så många tjänster..."
Jag höjer på ett ögonbryn och granskar hans ansikte. Hans ansikte blänker - kanske av svett - och jag slänger en blick på Harry som antagligen, liksom jag, tänker på hur dålig Ron är på att ljuga.
"Så, du är alltså kär i en husalf? Det är gulligt, vännen," säger jag med ett frampressat leende. Ron kollar förskräckt på mig och i ögonvrån ser jag hur Harry kämpar för att inte skratta - de bråkar ju ändå - och med de orden som jag precis har sagt flygandes runt omkring oss, börjar vi sätta fart mot Gryffindors uppehållsrum.

Hela vägen till Gryffindors uppehållsrum hör jag Harrys kvävda skratt p.g.a Hermiones nylaggda kommentar. Konstant försöker jag tysta honom genom att blänga så mycket jag kan, men det fungerar inte. Vänta bara, tänker jag om och om igen för att lugna mig själv.
Inne i uppehållsrummet är det näst intill knäpptyst; det måste bara vara vi (och Neville) som har håltimme. "Hej Neville", Hermione lägger ifrån sig böckerna hon burit på, tar upp en ny och slänger sig i fåtöljen närmast.
Innan Neville ens tänkt ut vilket svar han ska välja, utbyter jag och Harry en blick för att sedan rusa snabbt mot den lediga fåtöljen brevid Hermione.
När Harry kastar sig i fåtöljen svär jag lågt, och blir genast förbannad på att jag alltid varit en så dålig springare. Hermione verkar inte ha märkt någonting för hennes näsa är fortfarande lika djupt ner i boken som den brukar. Jag muttrar till innan jag lågt riktar min trollstav mot fåtöljen på andra sidan av rummet.
"Accio fåtölj."

Jag låtsas att jag läser nya, intressanta saker; vilket antagligen fungerar; för Ron och Harry sitter både knäpptysta och jag känner hur deras blickar vandrar upp och ner på mig. Fast jag läser samma rader om och om igen, och låter inte informationen sjunka in för att bosätta sig i min hjärna; istället fokuserar jag på de två, obekväma vännerna vid sidan om mig. Efter ett par suckar hit och dit från Ron och Harry och ljud av deras kroppar som vrider och vänder på sig, slår Ron handen i armstödet på fotöljen, vilket får både mig och Harry att vända sina blickar mot honom.
"Varför håller vi på såhär?", säger han ilsket när han har fångat bådas uppmärksamhet. "Vi är ju för... för fan bästa vänner!"
Neville kollar nyfiket på oss, men Ron struntar i dem och fortsätter när inte någon av oss svarar.
"Vi beter oss som femåringar!"
"Det har jag alltid sagt att ni gör," muttrar jag.
Ron ignorerar det jag precis har sagt och vänder sin blick mot Harry.
"Förlåt mig."
Detta följer av en stunds tystnad, innan ett leeende börjar leka i Harrys ansikte. Han öppnar armarna, och de båda vännerna kramas hastigt, innan de ler mot varandra.

Namn: Ronald
Efternamn: Weasley
Smeknamn: Ron
Utseende: som Ron
Trollstav: Rons trollstav (den nya tror jag, den har har i trean)
Häxa, trollkarl: trollkarl
Favoritämne: Förvandlingskonst
Familj: Rons familj
Patronus: en räv (har glömt/vet ej vilken han har)