I en förändrad värld (Roll för alla)

(Läs igenom )
Jason såg en skog och parerade bilen strax utanför den, sedan tryckte han på camouflage knappen vid instrumentbrädan, och bilen blev näst intill osynlig.
Han steg ut ur den och gick till där han visste att bagageluckan fanns och öppnade den, tog ut de två döda hundarna och en tändare som funnits i handsfacket. Sedan, efter att ha stoppat pistolen i sin högra byxficka och hängt macheten mellan ryggsäcken och ryggen, och hundarna över varje axel, joggade han så tyst han kunde in i skogen.
Han hittade ett bra ställe att slå upp läger på, letade upp några tjockare pinnar som han högg av med sin machete och startade upp en eld. Med hjälp av fyra pinnar nerstuckna i marken lyckades han hålla upp en platt, slät och lång sten över brasan som värmde upp den likt en stekpanna och började stycka upp hundarna, separerade kött från inälvor, och stekte sedan köttet då stenen blivit varm nog. Sedan åt han sig full och hittade ett ställe med täta träd, ställde sig i mitten av dem och övade på att använda macheten som ett vapen.

"Trevligt att träffa dig Jessi", sade Ross lugnt. "Du är visst också på flykt ser jag, hur som helst så tänkte jag dra mig undan till skogen. Lust att hänga med?"
Han hade aldrig varit speciellt blyg av sig, snarare tvärtom, och de flesta brukade ta det som något positivt. Även fast han inte hade utbytt så många ord på de senaste åren enda sedan hans föräldrar hade dött och hans lillebror hade försvunnit så visste han hur man skulle uppföra sig. Det hade varit väldigt viktigt för hans far.

Stella hittade en konservburk bland de plundrande hyllorna i affären. Yrseln var nära att övermanna henne åter men med hjälp av en vass järnbit lyckades hon få upp konservburken och hon stirrade på innehållet. Konserverad frukt av något slag, hon trodde det var persika men eftersom hon aldrig hade sett eller smakat en visste hon inte. Men hungrit äter hon en frukt i taget, sakta, sakta hon hade i hala sitt liv levt på svältkost och visste att magen som nu länge vart utan mat skulle kasta upp om hon inte tog det lungt.
När hon var klar kände hon sig åtminstonde lite bättre. Hon drog upp huvan på den enorma svarta tröjan hon funnit och börjar ta sig till stadens utkant där hon vissteatt det fanns en skog, och i skogen fanns det kanske bär, men ialla fall vatten, tänkte hon och tog sig längst ruinerna mot staden.

Jag vaknade av ett knak längre in i skogen.
En hel soldattrupp macherade genom ödemarkerna.
Jag var dold av alla löven så ingen såg mig.

(Har jag förstått det rätt om vi ska till skogen hela bunten? XD)

(Yes xD)

(Okej. ^w^)

Ester har lyckats ta sig vidare, utan att bli upptäckt hittills. Vilket är ett rent mirakel, eller så har hon tur och det finns flera andra som blivit tagna istället för henne, nej - det där lät elakt. Hon skakar av sig det och snabbar på stegen en aning när hon hör andra steg rätt så nära. Men snart springer hon istället, hon ska till skogen. Där finns det inga soldater, förhoppningsvis.

(If I did something wrong, then tell me. xD)

Soldaterna macherar vidare och jag får en blick upp mot det ända trädet på hela plsnytan, en blick som snabbt vämdes bort.
Im out of fanstasy right now but...

Stella älskar den på henne enorma svarta tröja hon hittat, den värmer och skyddar henne från tilldragande blickar, när hon som nu dragit över huvan kan ingen känna igen henne.
Hon fortsätter längst gränderna, hör steg närma sig och ökar takten. Men att göra av med så mycket energi orkaar inte hennes kropp i sitt nuvarande tillstånd inte med. Så när hon väl kommer till den vad hon hoppas trygga skogen, är hon tvungen att hitta skydd, hon måste få vila, mat, näring, tänker hon och känner hungeryrseln allt mer effektivt komma åt henne.

Leia sprang så fort hon kunde, hon visste vart hon skulle. Och om hon bara lyckades ta sig dit så skulle hon kunna få dem att tappa bort henne.
Planen var enkel, och lätt att genomföra. Så länge hon kom dit.
Så hon stönade högt inom sig och sprang så fort hennes trötta ben bar henne.
Hon kisade med ögonen och såg skogen avteckna sig mot himlen, långt borta i horisonten.
Hon svängde av vid en krökning och fortsatte att springa.

Efter ett tag så blev soldaterna trötta, precis som hon själv. Det gick långsammare, men ingen stannade.
Tillslut kom hon till skogskanten och kastade sig in, nu med mer adrenalin i kroppen efter att ha klarat det.