Sirius Blacks dotter

Ledsen för att jag inte skrivit, men jag är sjuk...
Hoppas det kommer mer snart!


♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Okej, krya på dig

Tack ♥

Varsegod ♥ längtar tills det kommer mer

Kapitel 11:

Spådomskonst. Jag smakade på ordet. Det kändes inte helt rätt i munnen. Fast, vilka ord gjorde det egentligen?
I dag skulle vi ha vår första spådomslektion. Hermione lät mig sova lite längre än vanligt. Tacksam. Eller, okej. Med ”lite längre än vanligt” menar jag att hon lät mig sova till halv sju istället för till klockan sex.

”Hur tror ni att det kommer vara?” frågade Harry mig lågt när vi var på väg upp till tornet där vi skulle ha vår lektion. Hermione hade mystiskt försvunnit, men det verkade inte Harry och Ron märka.
De gick och pratade på om någon Quidditchkvast. Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Quidditch är inte riktigt min grej, även om jag gillar att se när andra flyger.

”Välkomna till er första lektion i det mycket fascinerande ämnet spådomskonst.” sade en kvinna med mycket stora glasögon (som fick henne att se ut som en skalbagge) så fort vi kommit in genom rummet. Hennes röst var beslöjad och mjuk samtidigt som den var mycket drömmande. Jag slog mig ner vid ett lågt bord tillsammans med Harry och Ron.
”I detta klassrum kan ni lära er att utvidga er sinnen och förutse er framtid!” fortsatte skalbaggen.
Ron och jag utbytte en hon – är – knasig blick.
”Idag ska ni få lära er hur man spår i teblad.” sade hon. ”Drick nu upp ert te innan ni byter koppar med den som sitter bredvid er.”
Jag tog upp den småblommiga koppen och smuttade på det kväljande söta teet. Ron fick en hostattack bredvid mig och jag dunkade honom i ryggen. ”Tack” sade han med rinnande ögon. Jag himlade med ögonen. ”Erfarenhet. Mamma har också vissa problem med att dricka te.” sade jag. Harry kämpade för att inte börja skratta.
Parvati hyschade på oss. Jag stönade och vände uppmärksamheten mot skalbaggen igen. ”Är ni färdiga?” frågade hon. Alla nickade.
”Då så. Börja nu.”
Ron och Harry bytte kopp med varandra och slog upp sina spådomsböcker på sidan där man kunde tyda sina olika tecken. ”Hallå! Vem ska jag byta kopp med då?” protesterade jag. ”Mig.” sade en röst. Jag vände mig om och såg att Hermione hade satt sig ner bredvid mig. Jag rynkade pannan.
”Hur kom du hit?” frågade jag. Hon suckade. ”Jag har varit här hela tiden Sil… Eh… Evangelin.” sade hon och började studera tebladen i min kopp. Jag tog Hermiones kopp och började noggrant vrida och vända på den. Plötsligt började jag fnissa. ”Vad är det?” frågade Hermione. ”Du ska tydligen vara omöjligt kär i en på fiendesidan” började jag men blev avbruten av Ron som vrålade av skratt.
”Lugna er!” sade Hermione. Jag tvingade mig själv att sluta fnittra och fortsatte att studera Hermiones öde. ”Du kommer att ställas inför svåra prövningar och…” jag kisade mot koppen. ”Tydligen kommer någon att ställa sig i vägen för dina drömmar.” avslutade jag med en tillgjord mystisk röst. Hermione skakade på huvudet. ”Allt det här är nonsens.” sade hon. ”Akta! Skalbag… Professor Trelawney!” varnade jag. ”Hur går det här?” frågade en beslöjad röst vid Harry och Rons sida av bordet. ”eh… Enligt koppen kommer Harry att lida men…” mumlade Ron. ”… bli väldigt lycklig.” fortsatte han. ”Sedan finns det ett tecken här som… Åh! Kolla Evie. Det liknar Snuffles!” utropade Ron. Alla i klassen vände sig mot mig. Jag stampade Ron på foten.
”Får jag se?” frågade Skalbaggen och praktiskt taget slet koppen ur Rons hand. Nästan genast gav hon till ett gällt skri och släppte dramatiskt tillbaka den på bordet. ”Vad är det?” frågade Hermione otåligt. ”Lille vän… Åh… Stackars lille vän.” sade hon dramatiskt till Harry. Jag himlade med ögonen. ”Vad är det som är fel?” frågade Harry förvirrat. Skalbaggen svepte sina schalar tätare om sig.
”I din kopp… Du har Grymmen.” teaterviskade hon. Jag tittade misstroget på henne. ”Grymmen?” frågade Harry. Hermione och jag suckade. ”Kom igen” viskade hon till mig och jag nickade. ”Hon måste verkligen träna på att inte överreagera.” Jag fnittrade till.
”Det här är verkligen inget att skämta om!” utropade Skalbaggen. Jag tystnade genast. ”Grymmen är ett tecken som betyder… Död.” sade hon. Hermione himlade med ögonen. ”Men herregud. Tror ni verkligen på det här?” frågade hon. Skalbaggen vände sitt huvud mot oss. ”Får jag se på din kopp då?” frågade hon och ryckte åt sig koppen jag druckit ur. ”Du bär på en stor, mörk hemlighet.” väste hon och tittade på mig. Jag stelnade till. Kunde det verkligen vara så att det syntes i en kopp? Jag fick inte speciellt mycket tid att tänka på det, för plötsligt ringde det ut. Ingen av oss pratade med varandra på vägen tillbaka.

Dagarna gick och blev till veckor. En lördag frågade jag Hermione om vi kunde gå till Hagrid tillsammans. Hon bara tittade misstroget på mig. ”Men Silver?” (hon hade börjat kalla mig det när vi var ensamma) ”Idag är det ju vår första tur till Hogsmeade!” sade hon.
Jag blinkade förvånat till. ”Hogsmeade?” frågade jag. Hon slog handen för munnen. ”Har du inte fått din blanket ifylld? Åh nej! Du måste komma Silver!” utropade hon. ”Vänta lite.” sade jag. ”Blankett? Hogsmeade? Snälla, ta allt från början.” Hermione lugnade ner sig och vi satte oss på min säng. ”Hogsmeade är en trollkarlsby som ligger utanför Hogwarts. I år har vi tillåtelse att besöka den, men bara om man har sin blankett ifylld.” sade hon. ”Mamma sade inget om det” mumlade jag förvirrad. ”Åh, Silver. Du måste komma! Du är min bästa vän av alla flickor på Hogwarts!” sade hon. Jag blev varm. Det var första gången Hermione hade sagt att jag var hennes bästa vän. ”Jag kan fråga McGonnagall om hon kan fylla i en blankett till mig.” sade jag. ”Visst.” sade Hermione. Men hon såg inte övertygad ut.

”Kommer ni då?” frågade Ron. Jag suckade och fortsatte att peta i min frukost. ”Vi ska samlas på gården nu.”
”Jag har ingen blankett.” sade Harry. Jag tittade misstroget på honom.
”Inte jag heller.” Han log ett sorgset leende. ”Vi kan fråga McGonnagall om hon vill fylla i dem.” sade jag. Han nickade och vi började gå ut ur stora salen.

”Men snälla Professorn!” bad jag. McGonnagall skakade på huvudet för tusende gången. ”Om ni inte har en blankett så har ni inte.” Jag stönade. ”Mamma ska få tillbaks” muttrade jag. Harry tittade hjälplöst på McGonnagall. ”Men Professorn…” började han. ”Inga men. Gå tillbaka till era uppehållsrum, Miss White och Mr Potter.” Jag trampade argt iväg genom den fallande snön, tätt följd av Harry.
”Vänta!” Jag stannade och lät Harry hinna ikapp. ”Så din mamma vägrade att fylla i blanketten?” frågade han. Jag rynkade pannan.
”Nja. Hon nämnde den inte ens. Din morbror då?” frågade jag.
”När jag blåst upp min faster så fanns det inte en chans att han tänkte fylla i den.” suckade han. Vi gick i tystnad resten av vägen fram till slottet.

”Hej Evie!” Hermione kastade sig runt min hals där jag satt i soffan i uppehållsrummet och läste mitt slitna exemplar av Stolthet och Fördom. ”Hej Mione.” mumlade jag innan hon hällde ner en halv godisbutik i mitt knä. ”Allt det här?” frågade jag misstroget och fingrade på en meterlång kolarem. ”Ni skulle sett butikerna. Det var otroligt!” utropade Hermione. Jag log och gav plats åt henne bredvid mig. Hon sjönk ner på soffan och nappade åt sig min bok.
”Åh. Läser du också den? Visst är den bra?” frågade hon. Jag nickade.
”Jätte. Det är intressant att läsa om mugglare under artonhundratalet.” sade jag. Hermione nickade ivrigt. ”Eller hur?”
Ron slet åt sig boken ur Hermiones händer. ”Hallå där!” protesterade hon. ”Stolthet och Fördom” läste han och kisade på framsidan.
”Vad tusan är det här?” Jag stönade. ”En bok.” Han himlade med ögonen. ”Det vet jag väl. Men den innehåller… Få se… 475 sidor!”
Jag suckade och började gnaga på ett smaskbi. ”Och?”
Han skakade på huvudet och vände sig mot Harry. ”Tjejer.”
Jag slet åt mig boken och slog upp sidan jag varit på innan Hermione tog den. Långsamt försjönk jag in i artonhundratalets england.

”Det är middag nu!” ropade Hermione. Jag vaknade upp ur min boks värld. ”Okej.” mumlade jag. ”Men jag är inte hungrig. Kan vi inte strunta i det?” bad jag. Hermione suckade. ”Visst. Åh, förresten. Jag hittade några saker i smyckesbutiken.” sade hon och började gräva i sin ficka. Snart fick hon fram två identiska halsband. I en liten lädertråd hängde ett gryffindorlejon tillsammans med en rubin och en topas över sig.
”Ta den ena.” sade hon och lade en av dem i min hand. Jag tittade misstroget på den. ”Hermione… Det här är alldeles för mycket…” började jag men hon avbröt mig. ”Nej, det är det inte. Ta på den.” envisades hon. Jag suckade men gjorde som hon sade. Hermione hängde sitt runt halsen och tittade nöjt på oss. ”Så man ser att vi hör ihop.” Jag log och kramade om henne. ”Du är bäst.” Hon skrattade.

”Du Hermione?” mumlade jag trött. Det var sent på kvällen alla flickorna i sovsalen utom jag sov. ”Mm” hörde jag en sömndrucken röst. ”Är du vaken?” Någon suckade i mörkret. ”Nu är jag det.”
Jag log men kom på att hon inte kunde se mig i det mörka rummet. ”Hatar du mig?” frågade jag. ”Var fick du det ifrån? Det är klart att jag inte gör! Och förresten, varför skulle jag göra det?” frågade hon. Jag rynkade pannan. ”För att jag är hans dotter.” sade jag. Hon suckade djupt igen. ”Det är bara löjligt. Hur skulle du kunna hjälpa vad han gjorde?” frågade hon. Jag tvekade lite innan jag sade det som jag verkligen ville säga. ”Jag tror att han är oskyldig.” viskade jag.
”Va?” frågade Hermione. Jag kröp över till hennes säng så att jag kunde se hennes förvånade min. ”Hur kan du tro det? Det fanns ju till och med vittnen.” sade hon förbryllat. Jag kröp ihop vid hennes fotända. ”Mm. Jag vet. Men jag måste tro det.” viskade jag. Hon hävde sig upp på armbågarna och började pilla på lejonet som hängde runt hennes hals. ”Varför då?” frågade hon. Jag suckade. ”Därför att jag är hans dotter. Jag vill så väldigt gärna tro att han inte gjorde det.” sade jag. På de sista stavelserna bröts min röst och jag började snyfta.
Hermione lade armen om mig. ”Det är okej.” viskade hon.
Jag nickade men fortsatte att snyfta i alla fall. Den natten somnade vi sådär, jag lutad mot Hermiones blekblå pyjamas och hon med armen om mig.

”De har sett honom! De har sett honom!” ropade Seamus. Jag tittade upp från mitt stekta ägg och kvävde en gäspning. ”Vem?” frågade jag.
”Sirius Black!” Gryffindorbordet började surra av upphetsning. Seamus släppte ner The Daily Prophet på bordet med en smäll.
”Var då någon stans?” frågade Ron. Hermione synade tidningen.
”Det är inte långt härifrån” viskade hon. Jag kände hjärtat sjunka som en sten. Hermione verkade se det, för hon bytte snabbt samtalsämne.
Jag lyssnade inte så mycket. De enda tankarna som fanns i mitt huvud var: ”Hur? Tänk om han kommer?” , som snurrade runt där inne i en farlig fart.

”Han kan väl inte komma in på Hogwarts, va?” frågade Ron oroligt för sjuttioelfte gången. Jag suckade. ”Jag vet inte. Okej? Kan ni inte lämna mig ifred?” fräste jag och rusade iväg. Ut, bort. Till skogen.

”Sirius” lockade jag. Ingen svart virvelvind kom rusande till mig idag.
Jag rynkade pannan. ”Sirius?” försökte jag igen. Inget svar.
Jag koncentrerade mig på en bild av min pegaskropp. Snart kände jag ett sus i kroppen och hörde det välbekanta klappret av hovar.
Jag bredde ut mina vingar och lyfte upp i luften. Jag flög högt, högre än jag någonsin vågat förut. Om jag lyfte på mulen kunde jag snudda molnen. Men luftkvaliteten var sämre här uppe och därför flög jag lite lägre. Världen var vacker. Men kunde känna att vintern låg i luften hela tiden nu, för det var kallt och disigt. Trädens löv hade för länge sedan släppt taget om grenarna och fallit till marken.
Jag flög över den förbjudna skogen och spanade mellan träden. Ingen skymt av något svart mot den första vita snön. Jag började bli lite orolig. Men jag intalade mig själv att Sirius förmodligen bara var på en liten promenad. Jag gnäggade för mig själv. Inte promenad. Jag började tänka på Sirius som en människa. Det var han inte.
Efter ett tag gav jag upp mitt letande. Jag orkade inte gå tillbaka till lektionerna, så jag bara flög runt ett tag, njöt av utsikten och fartvinden.
Efter några timmars flygande började det snöa. Stora vita flingor skymde min sikt och rev i min kropp. Jag flög ner till marken och förvandlade mig till människa igen.
Egentligen ville jag inte gå in. Men Hermione var säkert orolig. Dessutom var jag hungrig, och lunchen borde vara nu ungefär.

”Var har du varit?” frågade Hermione när jag sjönk ner bredvid henne. Jag ryckte på axlarna. Hon suckade. ”Jag fick säga till professor Binns att du hade blivit förkyld!” Jag rynkade ögonbrynen.
”Tack.” sade jag. Hennes uppsyn mildrades. ”Jaja. Jag har gjort i ordning en tallrik med mat åt dig.” sade hon. Jag log och högg in på potatisen Hermione sparat åt mig. ”Vi ska ha trolldryckskonst som sista lektion idag.” stönade Ron. Jag log. ”Det är mitt favoritämne.” sade jag.
”Åh, kom igen. Det är bara för att Snape ger dig poäng för dina trolldrycker7.” fräste han. Jag började skratta. ”Du önskar att du kunde vara lika bra som jag, erkänn!” skrattade jag. Ron blev röd om öronen. ”Nej inte alls…” började han, men blev avbruten av Harry.
”Jag gillar inte Snape.” sade han. ”Han är så orättvis.” Jag rynkade pannan. ”Det var ingen nyhet.” sade Hermione. Jag petade i min potatis. ”Ska vi gå?” frågade jag. De nickade.

”Tio poäng åt Gryffindor.” muttrade Snape när han sett mitt mästerverk. Jag hörde Lavender fnittra, uppenbarligen åt hans motvilja till att ens ge mig ett poäng. Snape kastade en mördande blick åt hennes håll. ”Jag ser inte det roliga i situationen.” sade han mjukt. Lavender tystnade och återgick till att studera sin misslyckade trolldryck. Precis då ringde det ut. Jag reste mig snabbt upp och rusade ur salen, tätt följd av Ron, Harry och Hermione.
”Vänta!” flåsade Ron. Jag stannade och tillät mig själv att hämta andan. ”Varför rusade du iväg?” frågade Hermione. ”Snape ger mig rysningar.” erkände jag. Harry skrattade till. ”Han ger alla rysningar.”
Jag nickade. ”Är det middag nu?” frågade jag. Hermione nickade och gick till stora salen tillsammans.

Middagen var lång och utsökt. När alla var så mätta att de inte kunde andas så började vi vackla upp till sovsalarna. När vi nästan var vid den tjocka damens porträtt så stoppades vi av en lång kö.
”Åh nej. Vad har hänt?” suckade Hermione. Jag ryckte på axlarna och ställde mig på tå för att försöka se vad som pågick.
”Flytta er! Jag är prefekt! Jag måste få se vad som pågår!” hördes en röst. Jag steg åt sidan och en pojke med rött hår, som Ron, skyndade sig fram mot den tjocka damen. Halvvägs stannade han och stirrade på något. ”Hämta Dumbledore!” ropade han. Några fjärdeårselever försvann efter rektorn. ”Vad är det som händer?” frågade Harry.

Snart kom Dumbledore, tätt följd av många lärare.
”Vad har hänt?” frågade han Percy, men blev avbruten av ett högt kacklande. ”Åh, den stackaren flydde.” sade en röst som jag registrerade som Peeves. ”Åh nej” mumlade jag till Harry.
”Vad menar du?” frågade Dumbledore.
”Hon såg förskräcklig ut. Hon vågade inte ens visa sig.” kacklade Peeves förtjust och bugade framför Dumbledore. ”Varför?” envisades Dumbledore. ”Åh. Hon vägrade att släppa in honom. Då blev han arg och skar upp henne.” sade han. Dumbledore rynkade pannan.
”Vem syftar du på?” frågade han, men Peeves ignorerade honom totalt. ”Ni vet, han har ett förfärligt humör, den där Sirius Black”

Så där har ni det! Vad tycks? Tack vare min sjukdom (*host*) så kan jag skriva mer senare!

Jääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääättebraaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Awesome!!!

AWWSOMESÅAWESOMESÅATTDETINTEGÅRSKITLÄDKIGTFINTJÄTTEBRA!!!!!!!!!!
Det här är en av mina favvo Ff!!!!

MEEEEEEEER!!!!!

JÄTTE BRA!

ooowwwww myyyy goooodddd vad bra!!