Tiden lämnar djupa spår

På lördag ta den tiden du behöver bara så blir det bra!

Gör ett jätte långt kapitel och tack för att du tog med min ide!!!Hejsan hoppsan falle ralle ra

Okej, nu är det såhär att jag är inte på topp just nu, lite snorig och trött så kapitlet blir inte aslångt men bättre än inget ok??

Och Luna, vsg! ♥

Kapitel 20
Elsie sprang ut i korridoren. Hon såg ingenting, famlade i mörker, svängde av här och där efter magkänsla. Plötsligt stannade hon. Allting var skrämmande tyst, som om världen upphört.
"Ben!" skrek hon. "Ben!"
Inget svar. Tystnaden la sig som ett täcke över Hogwarts. Tysta tårar rann ner för Elsies kinder.
Då såg hon honom. Men hon hade hellre levt i livet i tro om att han var död, för det här var mycket värre.
Bens ansikte var kritvitt. Blod rann från hans mungipa och hans ögon var skrämmande röda och blodtörstiga.
"Åh, Ben!" skrek Elsie och sprang fram och pussade honom på kinden.
Ben knuffade bort henne.
"Ah, ett vittne", sa en av de svartklädda, och när hon tog av sig luvan såg Elsie genast vem det var: Lovegood.
Elsie blev arg. Absolut superjättearg.
Hon skrek att de hade svikit Hogwarts, sparkade dem, hotade dem med massor av obehagligheter (bland annat att hon skulle hänga dem i sitt vardagsrum). Sedan sjönk hon ner och kände sig som ett tomt skal.
En av de svartklädda gick fram till Elsie. Han grep tag i hennes arm och drog upp henne.
"Vi tänkte behandla dig snällt", sa han ilsket. "Men du har tydligen förnekat det."
Han log elakt.
"Det betyder döden.
Elsie rös och drog efter andan. Hon tittade bedjande på Ben, men han mötte inte hennes blick.
Mannen som ryckt upp henne gick fram till henne med en kniv i handen. Elsie darrade.
Hejdå, mamma. Hejdå, pappa. Förlåt att jag aldrig hann skriva.
Ben hindrade mannen. Elsie trodde för ett ögonblick att han samlat sig och skulle fly med henne, att dem skulle bli ett igen.
Men nej.
"Jag tar hand om henne", sa Ben med hes röst, "låt mig ta det."
________
Spännande? Långt? Bra? Vill ni ha mer? Vad kan bli bättre?
KOMMENTERA NU!

Ben kan väl inte döde Elsie? Spännande! JAG VILL HA MER!

Hm, det vet ju bara Ben
Och tack så mkt! ♥

Men gud vad bra alltså! Du är superbra på att skriva! Hoppas på mer!

SPÄÄNANDE? ASMEGASUPERSPÄNNANDE!

Tacktacktacktacktack.

Aw, sötnosar.

♥

Nu är det måndag, wohooo! Är sjuk så jag skämmer bort er lite.

Kapitel 21
Ben tog över kniven mannen hållit i. Han kände att såhär skulle det bli, det var ödet, det var förutbestämt. Men varför gör du det, Ben? sa en röst inom honom. Varför?
Han bestämde sig för att strunta i den. Hans första misstag.
Gör det bara. Gör det, Ben.
Ben kollade upp och stirrade in i Elsies gröna, klara ögon. Hans andra misstag.
Ögonen speglade deras gemenskap. Hur de hade suttit i samma vagn, hur de hade kyssts utanför rektorns kontor, hur de hört ihop. Mot alla odds.
Han sänkte kniven.
Jag mot Elsie, jag mot Elsie, sa rösten i huvudet.
"NEJ!" skrek Ben. "Vi mot världen!"
Det blev skrämmande tyst. Han lät kniven falla med en duns. Han tog Elsies hand. Tillsammans sprang dem ut i natten.

Alla kom efter.
"Ben!" skrek Elsie och hennes röst brast. "Ben, åh Ben.."
"Vi har inte tid", mumlade han. "Ingen TID!"
Ben kände sig så omskakad. Allt hade skett så otroligt fort, hans känslor sprang ikapp honom och han var på väg att förstå att han nästan skulle dödat Elsie. DÖDAT henne. Raderat henne. Fört henne bort, bort, bort. Det skulle han aldrig, ALDRIG förlåta sig själv för. Aldrig.
De stannade i en glänta. Elsie log lite. Men bekymmersrynkorna fanns kvar. Hon visste.
Hon visste att de förföljde dem.
Men det visste inte Ben.
Inte förrän det var för sent.
_____________________
Är så himla skrivsugen nu, så ni får ett kapitel till. Woho.

Kapitel 22
Elsie såg. Hon såg hur männen släpade bort Ben, skar honom i armen och släpade honom bort, bort, bort.
Båda visste att det inte skulle gå. Hans hand i hennes höll på att bli hal av svett, kanske av tårar också, vad spelade ingen roll.
Den gled ur. Som i slow motion såg Elsie hur Bens arm blev utom synhåll.
"NEJ!" skrek hon, "NEJ NEJ NEJ NEEEEJ!"
Hon grät, hon skrek, hon sprang. Allt hände på samma gång.
Allt Elsies inre blev till hennes yttre. Hon sprang. Någonstans måste han finnas... där. Där. Ben.
Elsie stannade. Nu märkte hon att hon hade ett sår vid magen. Det gjorde ont. Alltför ont.
En hemsk tanke grep henne. Blodbrist, sa hennes hjärna. Mycket farligt.
Fan. Fan, fan, fan.
Men huvudsaken var att Ben klarade sig. Hennes Ben.
Hon stod stilla.
"Ta... honom... inte", flämtade hon. "Inte... än..."
"Och vad skulle kunna hindra oss?" sa Lovegood.
Elsies ögon såg suddigt. Världen gungade.
Stopp. Det fick inte sluta såhär.
"Det här...", sa hon, "det här kan hindra er."
Sen slog hon till dem. Hårt. Det blödde. Marken färgades röd.
Elsie blev förskräckt. Vad hade hon gjort?
Du har räddat Ben, sa rösten i huvudet.
Så länge Ben hade det bra, gick allt bra. Du har gjort ditt.
"Spring Ben...", mumlade hon, "spring..."
Sen sjönk hon ihop på marken.

DET ÄR SÅ SPÄNNANDE!

SISTA KAPITLET!
Ni kommer bli chockade, det kommer att hända något hemskt.
Ja.
Olyckligt slut.
Hatar det jag med, men det kommer en tvåa (woho)
Jag länkar till den sen, när jag har skapat tråden.
Okej.
Varsågod.

Kapitel 23
Ben stod stilla. Han såg på kropparna vid hans fötter, på såren Elsie åstadkommit. Men Elsies var värst. Hon hade offrat sig för honom.
Ben gick fram till Lovegood.
"Det är bättre såhär", sa han. "Du hade något gott i dig, men du lockade aldrig fram det. Det här är ditt straff.
Han skar kniven djupt ner i bröstet på honom. Blodet blommade på skjortan.
Sen gjorde han så med alla. Hela tiden kände han ilskan stiga. De hade nästan dödat Elsie - ELSIE - hans... hans älskade....
Han hörde Elsies stönande andetag. Ilskan sjönk och ersattes av oro, rädsla. Allt var mörkt.
Plötsligt var ingenting meningen längre. Det spelade ingen roll om han hade räddat Hogwarts, inte någon roll om han hade räddat alla från det onda. Inte så länge Elsie inte kunde dela hans glädje.
Han la handen på såret. Det var djupt. För djupt. Det var en kniv som gjort det. De hade skärt i Elsie. I ELSIE. Det hade inte funnits någon respekt. Hur hade han kunnat? I hela livet skulle han leva med en sårskorpa i bröstet. Han hade försökt ta bort Elsie. Ta bort henne.
En kall vind blåste och Ben blev medveten om verkligheten.
Blodbrist.
Elsie.
Blodbrist, Elsie, blodbrist, Elsie, blodbrist.
Hon började ge upp. Ben svor.
"Elsie, det går, jag.."
"Nej Ben", sa Elsie förvånansvärt lugnt. "Nej, det går inte."
Hon log igen. Kanske hennes sista leende.
Nej Ben, NEJ! Hon skulle klara sig! Bara han...
förband.
Bandage.
DET FANNS INGET BANDAGE.
Ben sjönk ihop. Inget hopp fanns längre.
Elsies tårar rullade nerför hennes kinder.
"Ben", mumlade hon, "jag har alltid älskat dig. Den kärleken kommer jag att bära med mig in bröstet. Du med."
Plötsligt såg hon osäker ut.
"Eller hur, Ben?"
Ben nickade tvärt.
"Ja, Elsie..." mumlade han. "Försvinn inte, STANNA."
"Det går inte, Ben", sa Elsie tyst, "det går inte."
"VARFÖR?" skrek Ben. "VARFÖR SKA ALLT VARA SÅ JÄKLA ORÄTTVIST?"
Elsie log.
"Det är mycket vi inte vet", sa hon. "Men vi kommer få veta det tillsammans en dag. En dag..."
Hennes ögonlock sjönk ner.
Ben snyftade till.
"Men hur då?" snyftade han, "du kommer ju vara stendöd då."
Elsie log igen.
"Hur kan du veta det?"
Ben blev lite paff. Men hon bara fortsatte le.
"Du kommer att få se..."
Sen slutade allting. Som när man klipper av ett snöre.
Och ingenting var värt något längre.

__________
JAG HATAR MIG SJÄLV FÖR ATT JAG LÄT ELSIE GÖRA SÅÅÅÅÅ...........
BAJSA PÅ DIG!!!