Åren efter (privat)

Mirtha sökte med blicken runt sig. Det var en vacker byggnad. Hon tittade på de fyra stolarna och sedan på de andra tomma, hon undrade vilka som skulle komma. Hon satte sig ner bredvid Legolas och väntade nyfiket på de andra

Hal satte sig vid Aragorn och han tog hennes nu kalla hand och log uppmuntrande. Elrond verkade inte glad över hennes närvaro men kunde inte säga något då Gandalf var där. Men då en dvärg gjorde sig synlig släppte Aragorn hennes hand och han och Legolas gickframoch hälsade på honom.

Mirtha log mot dvärgen, hon förstod att det måste vara Gimli. Hon vände sig mot Hel och log uppmuntrande. Hon undrade om Hel kände sig lika vilsen som hon gjorde.
"Gimli får vi presentera de vackra damerna Mirtha och Hel" sa Legolas och vände Gimli mot dem båda.
"Det är en ära att få möta dig" sa Mirtha och log emot honom

Hel såg på Gimli och bugade lätt för honom, "Din storslagenhet färdas vida omkring, det är en ära att träffa dig." säger hon och Gimli går fram till dem båda, "Det är en ära att få träffa unga damer som ni som har tagit mina vänners hjärtan." säger han och Hel bara skakar på huvudet, "Endast Mirtha, inte jag. Det går inte, det skulle inte gå säger hon." för vem skulle kunna tro det? Vem skulle kunna henne?

Mirtha log svagt när Gimli såg på henne.
"Jag minns att Legolas nämnde dig förra gången" sa han roat och Mirtha såg på Legolas
"Gimli" sa han varnande och dvärgen tystnade. Mirtha undrade vad han sagt?
"Jag är glad att du var där och beskyddade honom förra gången" sa Mirtha och Gimli log stolt.
"Jag har sagt att alver alltid behöver beskydd" sa han och Elrond tittade på dem allihop.
"När ni nu mötts kan vi börja?" frågade Elrond

Meningsutbytet roade Hel även om hon inte visade det, att visa känslor var fel och att inte kundra hindra dem var dåligt. Det var en hård läxa hon fått lära sig och som hon helt enkelt inte kunde bli av med vad än Aragorn hade sagt att det var fel att dälja dem men hon kunde inte rå för det.
Sedan satte de alla sig ner och såg på Elrond som hade kallat på dem.

"Som ni alla vet har Sauron återvänt" började Elrond. Mirtha tittade på honom, hon undrade vad vitsen med att tala om något de redan visste. "Det är mycket att be er om, ni har precis återvänt till era normala liv, men världens öde vilar i era händer. Ni sex är dem som kan finna de återstående ringarna och hindra honom" sa Elrond och Mirtha tittade på dem andra. De kunde hända att de skulle finna ringarna men det kändes som ett evighetsgöra.
"Kan ni ge er av i morgon?" frågade Elrdon och Mirtha tittade på de andra

Hel visade det inte, men hon var förvånad utöver att även hon räknades med där, i det såkallade brödrarskapet, att Elrond bad henne, men ja det kanske var Gandalfs ide. Men alla ringar hur svårt skulle inte det bli? Hon ser på de andra, detta var inte hennes saka att avgöra, Aragorn bestämde över henne. Han nickade liksom de andra två, det verkade som om de vill ut igen.

Mirtha mötte Legolas blick och log innan han nickade.
"Då säger vi det. Ni ger er av i morgon. Ni kan behöva sova innan ni ger er av" sa Elrond och reste sig upp. Gandalf följde efter honom och de försjunk i ett samtal. Legolas räckte henne handen och hon tog den och de började gå. Hon var förvånad över att se så många alver som såg så ljusa och glada ut.

Hel går vid Aragorn som vanligt med sänkt blick för att inte skrämma någon eller se deras ogillande blickar. Aragorn gick vid henne som att han skulle hugga halsen av varje som var elak mot henne. Slutligen kom de fram till en koridor där deras rum var iordningställda.