Narnia

"Mäniskor?" säger faunen förvånat och stirrar på dem som om de kommit från Mars. "Ja, har du inte träffat sådana förr?" ler Sam roat åt hans reaktion, men fattar nu hur han menar. "Ja, jag är en dotter av Eva som du säger, men jag heter Sam, eller ja Samantha." säger hon och ser frågande på honom. "Så oartig jag är, jag är faunen Tumnus." säger han och Sam fortsatte. "Och om jag får fråga, vart är vi?"

"Ni har kommit till Narnia!" utbrister Tumnus glatt. Andrew ser på honom, och sedan bestämmer han sig för att tro på honom. För det här är något övernaturligt, det finns inte hela skogar i ett klädskåp eller fauner. Men här fanns det, så vad mer kunde det finnas här då?
"Och vem är du, son av Adam?" frågar Tumnus sedan, vänd emot Andrew.
"Jag heter Andrew" säger han. "Trevligt att träffas" lägger han sedan till, bara för att vara artig.

"Narnia?" säger Sam och mummlar för sig själv "Vilket enormt klädskåp" plötsligt hörs en fågelvissling och en rödbröstad fågel syns. Tumnus leende spricker upp än mer. "Det är tecknet, att jag skulle uppleva denna dag." ler han men tystnar sedan. "Men vi kan inte träffas här, för många lyssnar åt henne." säger han och Sam ser sig om. "Vem? ingen är ju här och vem är hon och vilket tecken." men Tumnus bara skakar på huvudet. "Inte här även träden lyssnar, kom." säger han och börjar gå in mot skogen. Sam ser på Andrew, skulle de följa efter honom?

Andrew såg på Sam. Skulle de följa med? Han ville faktiskt veta mer om det här stället, så han började gå efter Tumnus. De fick väl springa därifrån om det visade sig att man inte kunde lita på Tumnus det minsta.

Sam följde efter Andrew när han började gå, Tumnus verkade ju ändå inte farlig och skulle han visa sig det så skulle de kanske kunna övermanna honom. Men efter de gått i mer än en halvtimme i skogen märkte hon att det var något annat som var mer övergripande. Hon var kall och blöt inpå bara kroppen och det var säkerligen Andrew också. Prommenaden hade hållit upp värmen ett tag men nu hade hon börjart att hacka tänder och skaka. "Är vi inte framme snart?" säger hon och Tumnus nickar när de precis kommit ut ur skogen och pekar på en rishög mitt i ett fruset vatten.

Andrew frös något fruktansvärt. Men Tumnus leder dem till någon sorts rishög vid någon sjö. Fast när de kommer närmare visar det sig att vara något sorts hus.
"Vi är framme nu" säger Tumnus. Andrew ser förvånat på honom. Därinne får väl inte han plats?
"Bor du där?" frågar han, han trodde inte riktigt på Tumnus om han svarade ja.

Tumnus skakar nästan förnärmat på huvudet åt Andrews fråga. "Nej vet du va, fauner bor i grottor eller hus, här bor mina vänner, de är...." han hinner inte avsluta meningen när Sam utbrister "Bävrar" då hon ser en sådan komma mot dem, nej inte en två. Men de var större än vanliga hon hade sett och hon kunde inte dölja sin förvåning när en av dem utbrister. "Son och dotter av Adam, så glad att jag får uppleva den här dagen, vi är herr och fru bäver." säger dem artigt och Sam gapar bara, stänger sedan munnen och utbrister, "Ni talar ju"

Andrew förstår inte varför han blir så förolämpad av frågan, men han kommer på andra tankar när bävrarna som kommer ut ur huset pratar.
"Ja, djuren här i Narnia pratar" säger de enkelt. Andrew förstår inte hur det är möjligt att de kan prata men han ifrågasätter det inte. Han fokuserar snarare på att de är 'glada över att uppleva den här dagen'. Hade de vetat att de skulle komma?
"Visste ni att vi skulle komma?" frågar Andrew. "Inte just ni kanske, men vi visste att ett son av Adam och en dotter av Eva skulle komma" säger fru bäver.

"Profetsian lyder..." börjar herr bäver men blir avbryten av sin fru. "Sch, inte här de kan höra. Och barnen fryser ju, se bara." säger hon oroligt och det gör de verkligen, Sam i alla fall. Herr och fru bäver leder dem genom en gång och snart är de inne. Huset eller ja det var mer en koja, med trädstubbar till stolar och britsar längst väggarna.
Tummnus ser sig om och nickar, "Jag måste gå nu, så alla får höra nyheten. Jag tror att han nalkas snart." säger han och försvinner utan att de hinner ta adjö.

Andrew ser oförstående på Tumnus som går iväg. Han nalkas snart? Vem menade han då? Det här var som en väldigt knäpp dröm. Herr och Fru bäver ledde in dem i sitt lilla hus, och då fick de sätta sig vid deras lilla bord. De började prata om att Narnia har den Vita Häxan som överhuvud för tillfället och hur hemsk hon var. De hade till och med en profetia om två människor som skulle komma till Narnia och rädda dem ifrån häxan. Men det kunde väl ändå inte vara Andrew och Sam? De måste ha tagit fel!