Delena [Privat rollspel]

"Elena. Gå nu" sa Stefan, han lät arg. Elena stod bara kvar.
"Nej, Stefan. Det här är mitt fel" sa Elena och tog ett steg fram mot Stefan.

Stefans ansikte förvandlades, det fick uttrycket som vampyrer får innan de anfaller och han verkade tappa all sin självkontroll. Damon drog med snabba reflexer ut Elena från rummet och small igen dörren som han sedan löst tryckte Elena mot. Damons ansikte var endast några centimeter från hennes som bar ett oroat uttryck.

"Damon" flämtade Elena. Hon mötte Damons blick.
"Damon det är mitt fel att Stefan är som han är nu"

Damon lade sitt finger över Elenas läppar som en tystnande gest. Han såg på henne med en äkta känsla av medlidande. "Anklaga aldrig dig själv för något du inte vet ifall du orsakat, Elena.", började Damon känsligt. "Du skulle aldrig göra något ont med vilje, det vet jag.", fortsatte han sedan viskande.

"damon...." flämtade hon.
Elena mötte Damons blick.
"Damon du förstår inte!"

Damon släppte långsamt Elena och såg djupt in i hennes ögon som var fyllda av oro och en viss rädsla. Han visste inte vad hon gjort, men hur farligt det än var skulle det inte gjorts med flit, den saken var säker. "Jag förstår att du inte har orsakat någonting med flit, det du gjorde berodde det på din ädla omtanke.", sade han ärligt.

Elena går upp. Hon har förstört för Stefan, hon kommer aldrig låtas träffa honom av Damon, så länge Stefan går på människoblod.

Damon gav ifrån sig ett uppgivet läte, Stefan, att han kunde ställa till med detta. Han tvekade på sitt ställe i några sekunder innan han sprang upp till Elena och stoppade henne mitt i ett steg. Han visste inte vad han skulle säga, hur han skulle uppföra sig, det här var ju Stefans område. "Stefan skulle aldrig ha skyllt det på dig, Elena. Hur fan kan du inte förstå det, han älskar ju dig över allt annat!", sade Damon med höjd röst och en övertygande ton.

Damon var annorlunda, det stämde inte. Elena gick förbi Damon ut i hallen.

Damon stod kvar och tittade efter Elena som verkade totalt ointresserad. "Vad är det du vill höra då? Att han är oåtkomlig för evigt och okapabel till att känna?", ropade Damon otåligt efter henne, hur han än försökte närma sig henne blev det fel. Han var inte menad till att vara 'hjälten', det hade han nu dessutom fått ett solklart bevis på.