Perfection in a human body - Bellatrix Lestrange (SV)

In kom Cygnus och Druella med Walburga i spetsen.
"Bella, varför kom du inte...", började Druella strängt, men det sista, som antagligen skulle vara 'hem' blåstes upp i ett skri.
Bellatrix slet sig snabbt från Voldemort och tog snabbt tag i korsetten och kämpade för att hålla den till hennes kropp, extremt generad. Också Voldemort verkade nonchalerad, han stod stel och tittade på Bellatrix' föräldrar och hennes faster.
Druella bröt ihop och började snyfta mot Cygnus' axel (medan Bellatrix var så omtumlad att hon inte riktigt förstod vad som pågick) medan Walburga såg närmast intill chockad ut och började backa ut genom rummet.
"Herre Gud Bella...", sa Cygnus i ett entonigt tonfall. Bellatrix stirrade förtvivlat på hennes föräldrar och på Walburga, hur mycket hon än avskydde alla tre. Hon bara stod några ögonblick, sedan forsade orden ur henne.
"Vad är det nu jag har gjort så fruktansvärt fel? Varför är det alltid jag som är syndabocken, alltid jag! Förstår ni inte vilket helvete det har varit hemma, ingen lyssnar på mig, alla prisar Cissi högre än gudarna! Jag har alltid stått på sidan om, om än med toppbetyg och betydligt högre meriter, men eftersom jag inte är vacker, o nej, jag är mörk, inte ljus, jag har mörkt, långt hår, mörka ögon och mörk hy, medan Cissi är ljus och klar, hon är som er fackla!"
Bellatrix gjorde en paus och såg sig omkring i rummet, alldeles döv och blind för allt annat. Hon kunde inte längre känna sin familj runt henne. Kunde inte se, kunde inte höra. Men det skulle antagligen inte ha funnits så mycket att höra heller.
"Varför har ni alltid tjatat om att jag ska förbli oskuld nu och för alltid? Så fort Cissi hittar någon - hon är ju alldeles nere i Lucius Malfoy just nu - så är ni alldeles 'ooh, du måste bjuda hem honom någon gång!' Men så fort jag ens pratar med en jämnårig kille, kanske om läxor, blir ni genast misstänksamma, 'Bella, inte ska du umgås med honom, nej nej, sköt dina egna ärenden med dina kvinnliga kamrater'.
Jag har aldrig hittat någon, kan ni - snälla - ge mig friheten att vara med den jag alltid velat vara med?"
Där avslutade Bellatrix. Alla, inklusive Voldemort stirrade på henne, och Bellatrix insåg genast att hon sagt för mycket, alldeles för mycket.
"Förlåt", pep hon.

Bra

Jätte bra!!

mer

Guud så magiskt!

God Jul kära läsare!

Jag kan inte formulera mig bra när jag ska tacka folk, men jag försöker nu så gott jag kan...

Jag hade ju en jättelång paus i skrivandet, men sen fick jag ett riktigt vackert berömmeddelande av en ny läsare. Haha, jag blev så rörd att jag kastade mig hit några dagar senare och slängde ihop det bästa jag kunde åstadkomma.
Och angående pausen! Jag trodde att jättemånga av er skulle ha slutat bevaka (om ni ens gör det?) och att jag med det inlägget skulle lägga ner fanfictionen i brist på läsare, men nej! På bara en dag hade jag fått närmare sju kommentarer (vilket jag, i min "skrivarrang", tycker är ganska mycket).

Jag vill bara säga, att ni är underbara! ♥
Var beredda på en jullovbombning med flera korta inlägg per dag..
_______________________________________

~ Senare, väl hemma ~

"Vid den mörka Herrens mantel!", skrek Druella. Hon hade dragit in Bellatrix i ett ensamt och tomt rum där de kunde vara ifred, "lugnt diskuterande" och där Druellas ilskna röst kunde genomljuda hela rummet.
Bellatrix såg skamset ner i golvet där hon satt placerad på en obekväm trästol.
"Du har dragit skam över hela Blacks släkttavla", fräste Druella och vandrade planlöst omkring i rummet. "Du är inte värd namnet Black!"
Bellatrix teg, medan hon försökte tränga bort bilderna av lord Voldemort ur huvudet.
"Men säg något!", röt Druella och stannade upp för att stirra in i Bellatrix' ögon. Bellatrix lyfte tappert blicken. Hennes mors svarta ögon sköt blixtar.
"Ni är idioter hela bunten", sa hon så stadigt hon kunde, även om rösten hotades till darrning. Druella öppnade och stängde käften, likt en padda.
"Jag ska tala med mr. Dippet", sa hon tonlöst. "Han ska radera alla anteckningar om dina betyg som du någonsin fått. Du har betett dig oförlåtligt dåligt."
Bellatrix rynkade ögonbrynen och gapade av chock. Druella vände på klacken och började gå ut ur rummet.
"Men, men mamma, så kan du inte göra!", sa Bellatrix förtvivlat.
"Bella, slutdiskuterat", sa Druella irriterat.
"Mamma, du kan inte förbjuda mig från kärlek och framtid!" Druella stannade upp och såg på Bellatrix.
"Bella, jag är hemskt ledsen. Men genom att göra... Det du nu gjorde med vår Herre, kan jag inte göra något annat." Druella började gå nerför trappan, men stannade upp och såg tillbaka.
"Du har förstört allting för hela ärevördiga släkten Black!", sa hon förtvivlat. Sedan började hon hastigt gå.

Så mamman vill inre, eller vill...?
Jätte bra kapitel! ♥

Jättebra! *Bevakar*

Jättebra !

Merrr !