Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

((Han dödade henne ändå XD))

Dryaderna rörde på sig, och de verkade inte ha märkt någonting. De fortsatte titta på Deianeira med stora, ledsna ögon.
"Jag kan kanske hjälpa er." sa Deianeira.
Eller min mor sa det iallafall. tänkte hon.
Dryaderna började prata upphetsat i munnen på varandra.
"Jag ska bara göra ett viktigt samtal, så kommer jag!" sa Deianeira, kvävd under tre dryaders kramar.
Hon marscherade bort från de glada nymferna till en liten bäck och tog ut en drachma från sin ryggsäck. Solens strålar bildade en regnbåge i vattnet.
"Oh, Iris, regnbågens gudinna, visa mig Alexis Demetriou i Athen."
Vattnet krusades, och myntet smälte till vatten när det nuddade vattenytan. En bild började visa sig.

När vattnet plötsligt börjar ändra på sig försöker Alexis kvickt få bort resterande blodfläckar från ansiktet, men det verkar inte fungera riktigt så när Deianeira plötsligt dyker upp håller han på och försöker irriterat torka med ärmen innan han faktiskt upptäcker henne.
"Var hälsad, sköna mö, vad för dig till en brunn i Athen?" Frågar han en aning skämtsamt.

Deianeira himlade med ögonen, men egentligen kände hon sig väldigt lättad över att se Alexis. Det kändes som om hennes hjärta äntligen slutade slå så snabbt efter all förvåning och häpnad efter Athenas möte.
"Jag behöver hjälp, så upp med dig och kom hit, herr Slö. Har du inte ens lämnat Athen än?" frågade Deianeria retsamt, men hon var lite orolig för Alexis med. Arachne kunde komma ifatt honom när som helst.

Alexis får en lust att skratta, kanske lite udda.
"Det kommer ju ta evigheter att komma till dig igen." Säger Alexis med huvudet på sned. "Men, varför inte?" Flinar han och han tror att han lyckats få bort allt blodet som fanns kvar. Men det syns nog inte så bra iallafall. Han undrar dock varför hon plötsligt kontaktat honom. Det finns säkert någon bra anledning som han inte riktigt bryr sig om tillräckligt för tillfället.

"Du är varnad nu. Vänta..."
Deianeira kände sig väldigt fånig, men hon skrek mot himlen:
"Mor, Athena, gudinna av visdom och krig, han är redo!"



((Meningen är, om det funkar, att du helt plötsligt kommer poppa upp bredvid Deianeira O.O XD Men du bestämmer om det funkar...))

((Klart det funkar, annars kommer han fortsätta torka bort det korkade blodet i all evighet. XD))

Alexis tycker det är skrattretande, att göra så. Men när det plötsligt pirrar konstigt i hela kroppen och han först känns som han blir ihop pressad till något väldigt litet och sedan lättat utdragen till sig själv befinner han sig inte i det hetsiga Aten längre.
"Annorlunda resesätt." Säger Alexis och borstar av någon sorts reflex av sig.

((LOL XD))

Deianeira tittade uppskattande på Alexis.
"Snabbt det gick. Tack, mor." sa hon och kastade en tacksam blick uppåt.
"Kom" sa hon och log mot Alexis. "Du ska få träffa några vänner."
Hon marscherade tillbaka till dryaderna, som stirrade på Alexis med förvirrade blickar.
"När kom han hit?" frågade en.
"Gudarnas vilja." svarade Deianeira och försökte låta officiell. "Han kan hjälpa er."
Hon kastade ett tvivlande ögonkast på Alexis. Vad kunde han göra för att hjälpa de? Sedan tittade hon bort och kände hur hon rodnade. Det var elakt att tänka så. Och Athena hade litat på att han skulle vara till hjälp.

Alexis ser sig förvirrat omkring, men man kan se i ögonen att det är smärtsamt för honom att se platsen så förtvinat när man inte har ett problem att se hur vacker den varit från början. Det finns ett träd i mitten och hur vet Alexis inte men det är kärnan. Där sitter det värsta. Problemet som smittat av resten av denna vackra plats. Utan att tänka på det, eller ens faktiskt fundera på det går han fram till det och betraktar den söndertvinade barken som torkat ihop på flera ställen. Men han lägger handen på barken och önskar verkligen att det inte behövde vara såhär. Men när barken plötsligt mörknar och blir sin forna färg under hans handflata backar han genast bakåt.

Deianeira stirrade på Alexis hand, och trädet. En av nymferna skrek lycklgit och sprang rakt in i det, men utan att göra sig illa. Hon smälte in i trädet.
"Avgrundskorpionens gift från Tartarus." sa Deianeira häpet. "Athena sa att du kunde hjälpa. Men hur-?"
"Han är en son av Asclepious, såklart!" sa en dryad och himlade med ögonen.
Deianeira stirrade frågande på Alexis.

Alexis stirrar på trädet som bara verkar må... bättre? Kan ett träd må bättre? De små varelserna verkar vara i extas, Alexis bara skakar på huvudet.
"Vem är Asclepious?" Frågar han förvirrat och ser ursäktande på Deianeira som verkar kunna ganska mycket mer än han om området.