Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Thalia nickar och öppnar gåvan och ler av lättnad. Någon salva och så bandage, Thalia ser lättad på Johanna. "Tror de vill att vi skall överleva." säger hon och försöker få det att låta glatt. Hon tar fram sin vattenflaska innan hon river upp byxan där såret är så det skall gå lättare att rengöra. Men bara det får henne att kvida av smärta och hon ser bedandje på Johanna. "Kan du göra det? Kan du rengöra såret. Och linda om?" sa hon bedjande.

Johanna ser på såret och nickar.
"Visst" säger hon och tar vattenflaskan. "Men du måste säga till om det gör för ont." Sedan börjar Johanna rengöra såret. Hon var inte sådär jätteduktig på sådant här, men hon visste hur man gjorde. Och om Thalia kom härifrån, ja då kunde Huvudstaden enkelt fixa hennes ben.

Thalia nickar men tänker inte göra som Johanna säger för skulle hon säga till när det gjorde ont kunde ju Johanna inte göra något. Hon bet ihop när Johanna började rengöra såret för att inte skrika och öppnade sedan burken med salvan. "Är det bara att smörja tror du?" sa Thalia och tog en klick och såg på Johannas axel. "Du borde ta till ditt sår med." säger hon och börjar sedan försiktigt smörja på såret. Det gör ont, fruktansvärt ont och salvan svider men hon hoppas att det hjälper. Sedan virar hon om bandage och ser på benet, ja hon borde kunna stödja på det nu.

"Nej, du ska äta salvan du vet" sa Johanna. Sedan skakar hon på huvudet. Hon ska inte använda upp salvan, tänk om Thalia skulle behöva den?
"Nej jag ska inte använda upp din salva. Mitt sår är ingenting jämfört med ditt" sa Johanna och kollade nästan för första gången på såret. Inget farligt. Hon hade till och med skadat sig själv värre under träningen innan hennes första hungerspel.

Thalia nickade bara och stoppade in burken i sin ryggsäck och såg undrande på Johanna. "Ska vi fortsätta eller kan vi stanna här över natten. Det är ju bara en kvar?" säger hon och hoppas på att de kan stanna för hon orkar verkligen inte fortsätta nu.

"Vi kan stanna" säger Johanna. "Ska vi göra upp en eld också? Det är ju bara en kvar så varför gömma oss? Ju fortare det här är avslutat desto bättre." Det var ju delvis sant. Men en av dem behövde fortfarande dö. Johanna ville inte dö. Men hon ville inte mörda Thalia heller. Johanna skulle hellre låtsas vara lesbisk och helt plötsligt börja hångla med Thalia och sedan konfrontera Clem än att mörda henne.

"Bra" sa Thalia och nickade. "Ja, varför inte? Eld låter trevligt, vi kan ju knappast tänka den sista deltagaren som ett hot." sa Thalia och försökte komma upp på benen men insåg att när hon väl stod upp att det var en dum ide.
"Kan du fixa det?" sa hon bedjande till Johanna, ikväll kunde hon inte stödja på benet alls hon var tvungen att vila.

"Självklart, miss Greenlaw" sa Johanna i en överdriven Huvudstadsdialekt. Sedan började hon samla ihop lite material till elden under tystnad, fastän hon faktiskt log.
När hon var klar placerade hon ut virket så att det låg en bit ifrån Thalia, men på ett avstånd som fortfarande skulle ge henne värme. Sedan tände hon enkelt en eld. Det var inte så svårt, det hade hon gjort många gånger när skolan arrangerade någon sorts vecka där man nästintill bodde i skogen. Man skulle lära sig hugga ner träd, stora som små, både dagtid och nattetid.

"Tackar på det allra hövligaste miss Mason." svarade Thalia leende med samma överdrivnia huvudstadsdialekt. Sedan tog hon fram händerna för att värma dem mot den härligt sprakande brasan. "Nu skulle det inte sitta fel med mat, med mat i magen kan mna få höra härliga historier om våra liv." skrek Thalia rakt upp i himelen till publiken som säkert ville höra några härliga barndommsminnen innan de dog.

Som på en given signal singlade en gåva ner. Johanna tog tag i den, och lade den åt sidan. Starta elden först, kolla gåvan, som så tydligt var mat, senare. Vilket hon gjorde också. Eftersom virket var torrt gick det väldigt enkelt och väldigt fort att starta elden. Sedan kollade hon gåvan, som var i form av en korg. Det fanns all sorters mat från huvudstaden. Det luktade ljuvligt. Men en doft nästan fick Johanna att kasta ut allting och och leta reda på vart den doften kom ifrån. Den luktade som maten hemma gjorde.