Ron and Hermione... in love?!

Inte för att stressa dig eller då men... SKRIV MERA!!!!!
(Skulle gärna läst ditt andra ff men är ganska dålig på engelska)

Ny läsare här! Jättebra ff!

När kommer det mer?

Försöker att få ihop ett riktigt långt kapitel, men jag försöker få det klart så fort som möjligt. Kommer antagligen på fredag, men annars någon gång i helgen!
Jag älskar er! Ni är bäst! Tänk aldrig illa om er själva (som jag brukar göra...) , för ni ääääääääägeeeeeeeeeeer!!!!!!!!!!!!
Vi hörs på fredag (eller i helgen)!
Tills dess... Ha det bra!

ha det bra själv!

Tyck inte illa om dig själv, du värkar vara en underbar parson som inte ska behöva tycka dåligt om sig själv.

jätte bra
*bevakar

det här är nog den bästa ff jag läst!!
*bevakar

Kap. 20 (ingen särskilds perspektiv) Draco Probldm-makaren Malfoy
*del 2

"Hur kunde du göra något så dumt, hur kunde du, hur kunde du!?" Den söta flickan kände tårarna bränna bakom ögonlocken, och kinderna antog en, hmm, ganska söt röd färg genom att försöka hålla tårarna tillbaka med så stor ansträngning. Hennes vän, hennes vän!!! Åh, stackars, stackars Luna. Och taskiga, elaka Ron. Söta underbara Ron... Åh, varför ska det här hända mig?! tänkte den lilla flickan. Flickan vid namn Hermione Granger. Flickan som var upp över öronen förkrossad, just för sin kärlek, just för att just hon var tvungen att gilla en sån idiot, och just hon måste bli hatad av honom, just hon, just hon, just hon!

"Ron, du är så taskig! Du vet att alla är så himla elaka mot-"
"Loonie?" föreslog Ron i ett försök att vara hjälpsam, men som bara gjorde flickan ännu mer upprörd. Flickan som han älskade, flickan som var hans liv. Den underbaraste på hela jorden. Flickan, som just nu stod tillsammans med honom, i ett tomt klassrum. Och skrek åt honom...

"Nej, hon heter Luna, Ron!" skrek Hermione Granger argt.
"Och hon är min vän! Och du vet hur taskiga alla är mot - sluta kalla henne Loonie Ron, hon heter Luna - så varför måste du då vara så taskig?!" Varför Ron?! Varför, varför, varför?!"
"Jag..." han visste inte var han skulle börja.
"Ta're'ungt 'Mione, jag hade bara lite kul."
"Kul? Kallar du det där för kul?" utbrast hon bestört.
"Du är ju inte klok!"

Och med de orden vände hon på klacken och började gå mot dörren.

"Hermione, jag..."
Hon vände sig om, och genomborrade hans ögon, Hans kropp, hans själ, hans liv, hans allt.

Och hon skrek...
"Shut up Ron, Shut up! I don't want to talk to you anymore! You know how they are Ronald, you know how they are... And you're exactly the same! You're - you're so selfish, you, you..." Hermione orkade inte längre, hon släppte ut sin sorg i allt vatten som rann i hennes kropp, och tårarna rann i stora - vad brukar man säga? - floder, fast i hennes fall liknade det mer åar, på väg rakt mot ett vattenfall. Ja, det var som riktigt kraftiga forsar, så som hon grät. Men det tyckte inte den vackra, långa pojken som stod mittemot henne, nej. Han tyckte att det såg ut som en liten porlande bäck som rann över kinden, som pärlor i solens sista strålar, tyckte att hennes ljusa rodnad som spred sig mer och mer ut över hennes kinder var som en lika kraftig som solen och hennes ögon lika vackra som fullmånen.

Han älskade att se henne gråta. Nej, vad säger jag? Klart att han inte gjorde. Han hatade det! Han hatade att se henne må dåligt. Men ändå älskade han när hon grät. Bara för en anledning; hon var så söt då. Hennes silverklara stämma, hennes ljusa snyftningar. Visst hade han bara känt henne i två år, knappt det ens, men han visste att hon var det enda han verkligen ville ha.

"Ron, I hate you!" Hermiones ord fick honom tillbaka till den bittra verkligheten, bort från drömmar om solnedgångar och fina sandstränder. Picknick mitt i skogen på vintern, med den gnistrande snön. Bort från drömmarna om henne.

Att hon alltid skulle prata engelska när hon var upprörd...
Men visst kunde han engelska, jo, jo, flytande till och med*.
"Fine, go then, go! If you don't want to say anything else, just go!"
Hermione snyftade ljudligt.
"Don't worry. I will. I don't want to be with my ENEMIES."
Ron kvicknade till, det kändes som att vakna upp ur en djup sömn.

"U-ursäkta, va'?"
"Enemies Ron, E-N-E-M-I-E-S. We're obviously enemies. And I..."
Hennes tårar rann igen, och hon sprang mot dörren, torkandes med tröjärmen i ett försök att torka tårarna. I ungefär fem minuter stod Ron stilla, helt förvirrad, och han kände sig helt tom. Det tog några minuter för honom att förstå vad som nyss hänt, men när det väl sjunkit in i honom, sprang han genast efter, och lämnade skolväskan kvar. Vilken tur att han var bra på att springa, snart fick han syn på henne, hon sprang genom korridoren. Han följde efter henne så snabbt han kunde, men det var så mycket folk att han var rädd att förlora henne ur sikte.

"Ursäkta! Ursäkta mig... J-jag... Måste fram... Ursäkta!" höll han på.
"Förlåt mig, jag är så ledsen, men jag måste fram", ursäktade han sig när han krockade in i någon, som visade sig vara Seamus. Han såg frågande efter honom när han sprang vidare i snabb fart.
"Ron?"

När han nådde slutet av korridoren förstod han att han hade förlorat. Han hade släppt henne ur sikte, och hon hade hunnit undan. Plötsligt hörde han snyftningar, så som ingen kan gråta utom hon, och han visste direkt att han följde efter ljudet så fort han hörde det, jodå, han var fullt medveten om det. Tillslut kom han till en tom korridor, och där - bakom en rustning - satt hon. Hans sol, hans måne, hans natt och dag. Han satte sig bredvid henne. "Hey. What's the problem? Still upset?" Utan någon förvarning la Hermione armarna runt hans nacke, och burrade in huvudet i hans axel. När den största chocken släppt lade han sina armar runt hennes midja, och snart hade all chock släppt och allt han kunde tänka på var att hon faktiskt rörde vid honom, satt bredvid honom, grät mot hans axel. Han drog henne hårdare intill sig och lutade sig ner för att försiktigt kyssa henne lätt på huvudet.

Hon blev tröstad av omfamningen, och att trösta henne tröstade Ron själv. Och där satt de - en tänkandes, en gråtandes - helt olika, men ändå lika bra ihoppassande som två pusselbitar, deras själar som gjorda för varandra smidda av samma järn, så olika, men ändå så lika.
-------------------------------------------
En hemlis... jag förskrev inte den här, jag skrev på improvisation... Tillräckligt långt? Är nöjd med det här kapitlet i.a.f. Måste sluta nu. Kommentera, skriv vad jag kan göra bättre nästa gång, hjälp mig utvecklas och bli författare!
♥ u guys!
//Me
Svara i en kommentar på detta:
tillräckligt långt kapitel?
Hur ska det gå med våra hjältar? vi får väl se! Vi hörs. ;-)

det var jättesuperduperbra ♥