Hogwarts bakom kulisserna: Vänskapsprov & oväntade förhållanden

Ojojoj.... vad spännande!!

OMG!
Mason! Fan vad jag hatar honom Dx
Men awesome!

Kapitel 18- Cat
Jag sitter med den lilla påsen i min hand inne i ett av toalettbåsen. Audrey och Gwen väntar på mig där utanför. Jag har inte vågat röra den. Men jag har haft den med mig sedan jag fick den. Men det var inte förrän för ett par minuter sedan som jag insåg att jag behöver det.
Allt hände efter frukost. Vi gick bredvid varandra och skrattade som vanligt. Allting började faktiskt kännas som vanligt. Det var då skrattat nådde oss. Skrattet som avslöjade att någon var riktigt lycklig. Vi rundade ett hörn och fick se dem. Ute på gräsmattan. Där alla såg dem. Han hade lyft upp henne i luften och hade händerna runt hennes midja. Hon sträckte armarna mot himlen och log brett. Det var från henne som skrattet kom ifrån. Hennes röda hår glänste i höstsolen. Hon gled ner och hamnade framför honom. Han smekte hennes kind och lät tummen stryka över henne läpp innan de kysstes. Där på gräsmattan. Där alla kunde se dem. Men när folk fick se mig började de viska och peka. Jag orkade inte med det utan vände om och skyndade in på tjejtoaletten.
Och här sitter jag nu. Ingenting. Jag känner ingenting. Som om alla känslor har försvunnit och ersätts av all världens lycka. Påsen, vars innehåll har minskat, åker ner i väskan igen och jag lämnar båset. Tittar mig i spegeln. Märker ingen skillnad och går ut till mina vänner.
- Är du okej? frågar Gwen.
- Varför skulle jag inte vara? undrar jag.

kort kapitel men jag hade inget tålamod och har riktigt många idéer i huvudet!

Hel grymt, men kort. Men det verkade lite slarvigt. Och vad var det för påse?

Superawesome ♥

Åh två Awesome kapitel ^^ och ibland blir kapitlen korta, mina blir det med ;D

Ånejjj Cat får inte ta droger! (((

awesome btw ^^

Kapitel 19- Gwen
Jag öppnar ögonen och blinkar lite. Mitt svarta hår hänger ner som en gardin för mina ögon och jag drar undan det. Över mina axlar har jag Brightons arm och jag föser undan den och sätter mig upp. Det är ingen mer än jag vaken i rummet och jag undrar vad klockan är. Jag tittar på Brighton och suckar. Det är femte natten i rad som jag sover över här men det är säkert åttonde gången vi... är tillsammans. Det känns som om jag börjar komma i form igen. Nästan som om jag känner mig som mig själv igen. Det kanske är såhär det ska vara? Bredvid mig börjar Brighton röra på sig och han tittar nyvaket på mig.
- Somna om. Det är söndag, muttrar han och försöker dra ner mig i liggande position igen.
Jag stretar emot. Han ger upp och vrider huvudet åt andra hållet för att somna om. Jag skakar på huvudet och sätter mig på sängkanten. Jag tar på mig mina kläder, som ligger utspridda runt sängen, och kastar täcket på Brighton som snabbt vaknar till. Han sätter sig upp.
- Vart ska du? frågar han.
- Tillbaka till mitt elevhem, säger jag.
- Tänkte du gå utan att säga hej då? frågar Brighton.
Jag blinkar.
- Jag trodde du förstod när jag kastade täcket på dig, säger jag.
Han ger mig en blick och jag suckar. Jag går fram och pressar mina läppar mot hans. Men Brighton lägger armarna runt min midja och håller mig fast, så kyssen blir längre än jag tänkt mig.
- Hej då, säger jag när han äntligen släpper taget.
- Ses vi ikväll? frågar Brighton när jag är på väg mot dörren.
Jag rycker på axlarna.
- Vi får se.
När jag lämnat Slytherins sällskapsrum utan att blivit sedd, skyndar jag vidare genom slottet för att kunna komma till Ravenclawtornet. Men på vägen hör jag röster och skyndar mig in bakom en staty. Ur en av förråden på Hogwarts kommer Cat och Jeremy. Först Cat och ett par sekunder senare Jeremy. De pratar inte med varandra. Säger ingenting. Utan går bara med ett par meters mellanrum. Jeremy och Cat? Cat och Jeremy? Det kan inte vara som de ser ut. Jag menar, Cat har bättre smak än så. Visst, hon har varit deprimerad men Jeremy? Det kan inte stämma. Jag går fram ur mitt gömställe och går vidare. Både Cat och Jeremy är borta när jag kommer in i sällskapsrummet men i trappan möter jag någon. Det är inte Cat. Eller Jeremy och inte heller Audrey. Det är Will. Vi står mitt emot varandra i den lilla trappan. Ingen av oss säger något. Vad säger man egentligen till någon vars hjärta man krossat?
- Vad är klockan? frågar jag.
Han ser förvånad ut. Förvånad och nästan lite ledsen.
- Lite efter åtta. Du kom in nyss antar jag, säger han och går förbi mig.
Jag kan höra att det finns lite ilska inblandat med den där förvåningen och ledsamheten. Men jag har inget att svara, så jag går upp till sovsalen. Audrey ligger och sover medan Cat ligger och läser en bok. Hon ger mig ett brett leende.
- Att lite sömn kan göra sådan skillnad, säger jag och plockar fram handduk och nya kläder.
- Hur menar du? frågar Cat och hennes röst låter som fågelkvitter.
- Igår när jag gick så var du hur deprimerad som helst och nu är du lyckan själv, säger jag.
Hennes leende minskar lite men hon ser fortfarande glad ut.
- Jag antar att det är hormonerna som spökar, säger Cat och återgår till sin bok.
Jag ler för mig själv. Det känns skönt att se henne glad igen. Någon som äntligen gör henne lycklig igen efter allt drama. Härligt att någons kärleksliv är som det ska.

ursäktar dröjesmål men här kommer i alla fall ett kapitel!