Legend of Mato (The last airbender spoof)

Super!
Vet inte vem det är 'Stackars...' om idag. Men jag kör på Tanako för att jag gillar honom. XD

Stackars Tanako. ♥

Awesome skrivet!

Hehehe dåså:

Yeay. Tanako ^

Jättebra

Aw my gosh. ♥.♥

Jag kan inte beskriva känslan jag får när jag läser det här. Jag dras in i berättelsen så mycket att det känns som om jag står bredvid, eller också som om jag är en del av karaktärerna. Jag älskar att känna sådan samhörighet till något jag läser. Ditt språk är fantastiskt och välutvecklat och meningarna välgjorda. Man ser mycket tydligt att du gjort ditt yttersta för att få in rätt teknik som gör att läsaren fänglsas tills det är slut.
Jag ser fram emot mer!

P.S. Bilden på Tanako är absolut underbar!

Aaaaw tack raring, älskar er så galet mycket! ♥



Författarens egna favorit!
Destrey kände hur värmen inom henne steg. Smärtan passerade hennes händer och en stöt sköts ut i armbågen när hennes kropp träffade marken. Hon vände sig om mot bilen som hon nu såg köra iväg från henne. En tår lämnade hennes öga och rann ned i sanden. Hennes korpsvarta långa hår hängde i all oreda i slingor framför hennes ansikte. Hon sjönk ihop på marken och kände hur mörkret föll över henne. Några sekunder senare låg hon avtuppad på marken utan vetskap om framtiden. Kiro saktade till och Mato såg förvånat på flickan som verkade ligga skadad framför honom. Han stannade Kiro och hoppade snabbt av. Med försiktiga steg närmade han sig henne. Han slog sig ned på huk och vände försiktigt på henne. Mato hoppade till och backade snabbt. Vad gjorde hon här? Eldnationens arvinge var inget annat än en utstött, sårad och ensam människa precis som honom själv. Han tog åter några steg fram mot henne och strök henne försiktigt på kinden. Destrey slog sakta upp ögonen. Hon kunde inte uppfatta om det var en människa hon såg ståendes över sig eller om hon hallucinerat. Mato tog fram vattenpluntan och assisterade henne till några droppar. Eldfönsters dotter satte sig försiktigt upp med stöd från Matos överarm. Hon såg sig förvirrat omkring.
”Vart är jag?”
Mato var minst lika förvirrad själv. Han visste inte riktigt vad han skulle säga till henne och hur han skulle tilltala henne.
”Du är en bit utanför södra jordkungariket.”
Flickan gnuggade sig försiktigt i ögonen. Eldsmycket som prydde hennes knut på huvudet hade halvt åkt ut. Mato visste inte om det var läge att hjälpa henne att sätta tillbaka det i ordning eller om han skulle låta henne komma på det själv.
”Du är Destrey, eldförstens dotter elleruhur?”
Destrey skakade försiktigt på huvudet samtidigt som hon tog vattenpluntan i egna händer och drack lite mer. Hon sträckte sedan över vattnet till Mato och vände sedan bort blicken.
”Jo men det är du väl? Jag känner igen dig från Kung Nomas begravning. Du stod bredvid din far och...”
Eldprinsessan röt i.
”Han är inte min far och dem är inte mina föräldrar. Lägg dig inte i mitt liv och låt mig vara ifred.”
Mato backade snabbt undan och fäste åter vattnet på det vita bältet. Han reste sig åter upp och gick emot Kiro samtidigt som han svarade.
”Ok, jag ska låta dig vara. Jag ska låta alla vara och jag ska ge fasen i att försöka vara snäll mot folk. Från och med nu får ni alla klara er själva. Denna värld har från denna stund ingen Avatar.”
Destrey satte sig snabbt upp och vände sig i Matos riktning.
”Vänta!”
Mato stannade till och vände sig irriterat i hennes riktning.
”Är du Avataren sa du?”
Mato suckade och slog armarna framför sig innan han fäste dem i sidan.
”Uppenbarligen inte, vad jag än gör för folk så får jag bara dålig karma tillbaka.”
Eldflickan reste sig försiktigt och borstade av den kungliga nationsklädseln. Hennes hårsmackning föll till marken i samma stund som hon böjt sig ned för att sopa bort det värsta på knäna. Hon sträckte sig efter kronsymbolen och drog nonchalant ut tofsen. Det långa korpsvarta håret glittrade nästan i en blåsvart nyans när solens strålar träffade hennes hjässa. Hon delade upp håret på mitten och satte åter upp överhåret i den välbekanta knuten. Efter det placerade hon åter igen den kungliga symbolen framför knuten. Hon tog några försynte steg fram mot Mato och ett leende kunde ses på hennes välformade, nästan oförskämt formade läppar.
”Dåså, då är jag inte ensam då.” svarade hon näst intill sarkastiskt.
Mato ruskade på huvudet och kände nästan igen sig i Yuukas beteende.
”Vad menar du med det? Du ser ganska ensam ut enligt mig.”
Destrey nickade.
”Det samma. Det gör oss ju två om saken iallafall.”
Mato tystnade men nickade sedan. Hon hade rätt. Han tog några steg fram emot henne ch bugade artigt.
”Mato av södra vattenstammen. Kan jag hjälpa dig med något.?”
Destrey besvarade artigt hans bugning och funderade några sekunder.
”Till att börja med så kan du ju strunta i formaliteterna och hälsa på mig som en vanlig person.”
Hon sträckte kaxigt fram handen och greppade hårt hans och skakade den på ett manhaftigt sätt.
”Tjena, Destrey. Eldare som du säkert fattat.”
Mato överraskades av hennes beteende. Han hade på något sätt inte räknat med att flickan som för några sekunder sedan hade sett ut som den ynkligaste på jorden, kunde visa sig vara så nonchalant och på något sätt tuff. Han gillade det. Då han tröttnat på det som hon beskrivit som formaliteter och onödigt artighetssnack. De senaste veckorna hade allt handlat om mästare hit och kungar dit. Avatar schmavatar och en massa annat som han egentligen inte riktigt förstått sig på.
”Dåså, ska vi dra iväg då och fortsätta vara utstötta men mindre hungriga?”
Mato hoppade upp på Kiros rygg och sträckte artigt fram handen för att erbjuda henne hjälp upp.
”Middag redan på första dejten? Men nu ändå!” svarade Destrey och tog hans hand.
Mato skrattade och drog upp henne på vargens rygg och placerad henne bakom sig.
”Håll i dig om du inte vill trilla av.”
Eldprinsessan grimaserade och tog ett stadigt tag om hans midja. Mato log. Han saknade inte de andra. Inte ens i sin vildaste fantasi skulle han finna sig tänkandes på dem. Tanako, den oseriösa klåparen och den överemotionella luftbendaren som inte gjort annat än att klaga. Nu var livet bra.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

- Lite om Destrey -

Hhe hon är nog garanterat den jag skulle vara i denna värld. Alla eller ja nästan alla författare placerar in sig själva eller iallafall influerar de karaktärer från sig själva. Destrey är nog mig själv faktiskt. Utstött, en stark lowner, eldid, Svart och långhårig, kung fu fjolla och eldkonstnär... ja hon är väl rätt missförstådd och folk ställer orimliga krav på henne men trots detta så är hon en vänlig själ.

Amazing, jag gillar Destrey. ♥ *knuffa Tanako åt sidan och lägga henne som topp 1 på favvo-chars*
''>_>

Hehe jag älskar henne, hon är min storfavorit faktiskt. Tanako är mer mysig och härlig, Yuuka den ansvarsfulla, Mato den lärande men vänliga och Destrey är ensamvargen som fått klara sig själv hela livet trots titel och ära. Jo, Destrey är nog min älskling i denna story.

Yeah, I can see why. ^^