Kärleksdrama på Hogwarts...

jättebra kapitel

Nu ni! NU NI!!!!!!!!!!
Förlåt att jag är hemsk på att uppdatera... Men seriöst! Har haft svinmycket saker i skolan och hemma + skrivkramp... Det är inte kul!!!! D: Men nu har jag i alla fall skrivit ett kapitel! Och ska försöka bli bättre när dte väl är min tur!
Men nu är också min morfar döende, så är inte sådär jättepigg på att skriva för det... Men... Jaja! Här är ett ganska dåligt och lite förvirrade kapitel! xD

Kapitel 11 – William

”Vad hände med dig, William? Du bara... Gick iväg... Varför?” frågade Malcom när jag kom och satte mig vid bordet igen.
”Jag skulle bara prata lite med Will... Men... Har ni ätit klart snart? Vi får väl inte ta och bli försenade till nästa lektion heller! Första lektionen i Försvar Mot Svartkonster, eller hur? Med Aberforth som lärare... Det blir väl coolt? Så skynda er, Thomas och Malcom Jones!” sa jag.
”Jaha... Okej! Men lugna ner dig! Du behöver ju inte hetsa upp dig som en hungrig tonåring! Det är faktiskt ett litet tag till lektionen, vi börjar ju först...” Malcom tog upp schemat och tittat de på det. ”... Klockan åtta... Oj... Ja... Vi kanske borde skynda oss! Annars kommer alla Ravenclaware döda oss med blicken för vi kom för sent...”
”Va? Ravenclaw? Har vi lektion med dom?” frågade jag häpet.
Vi hade knappt aldrig haft lektion med dom förr, kändes det som. Ibland hade vi haft det,m en för det mesta var det halvklass, men nu i sjuan skulle det inte alls vara så mycket halvklasser. Så... När jag fick höra det där var ju såklart min första tanke på att jag skulle kanske få träffa Adelia igen...
”Ja, faktiskt! Och helklass, coolt! Då kanske vi träffar lilla Peter och Adelia Stone! Då kan vi nog lista ut om det stämmer det Peter sa, om de är lite smått kompisar...” sa Thomas som också tittade ner på schemat Malcom höll i.
”Ja... Men ska vi dra till lektionen då då?” frågade jag och kände mig lite smått förväntansfull.
”Visst!” sa Thomas och kastade i sig fem skedar gröt och började svälja lite isänder. Medan han hade gröten i munnen såg han ut som en ekorre och likadant med Malcom när han hade tagit fem bitar av en stor macka.
”Skja gi bå åh?” frågade Malcom och tittade på Thomas och mig.
”Bisst! Bomk åh!” sa Thomas och reste sig upp. Malcom reste sig också upp och jag följde deras exempel, men kände mig lite förvirrad när jag fick se dom med mat i munnen men tycktes knappt märka nåt själva...
Vi gick förbi Will som satt i kanten av bordet. Jag gav honom en snabb nickning och han nickade tillbaka. Han förstod vad han skulle göra på lektionen. Eller ja, jag hoppades han förstod!

Vi kom fram till rätt klassrum och nu hade, tack och lov, tvillingarna ätit upp allt de hade i munnen! Så utan problem med att förstå vad vi sa till varandra gick vi in och satte oss. Malcom och Thomas satte sig såklart jämte varandra, så jag gick och satte mig i ett hörn. Om jag vände på huvudet några grader åt höger skulle jag kunna se Adelia, så jag var faktiskt lite nöjd med min plats...
Jag satt där och studerade hennes kopparfärgade hår då Peter kom och störde mig. Han satte sig jämte mig och började genast babbla på.
”Oh! Visst är det kul att vi ska ha lektion tillsammans? Och vad coolt med Aberforth som lärare, du har väl hört allt om honom redan? Han var ju bror till förrförra rektorn, Albus Dumbledore, han var med i andra kriget mot Ni-Vet-Vem här på Hogwarts och...”
”Ja, Peter! Jag vet! Han är cool! Han är nog så cool så han kommer mörda oss om vi inte är tysta när han börjar, han står ju där framme och ska strax börja prata!” sa jag till Peter.
Jag var lite smått irriterad på Peter att han typ blivit vän med Adelia och att han avbröt mig med att studera henne... Okej! Fånigt att bli irriterad över, men jag vaknade ju väldigt tidigt, så är lite trött.... Och så stod också Aberforth där framme och skulle strax börja prata!
”Ehe... Förlåt...” mumlade Peter.
Jag dunkade honom i axeln. ”Det gör inget!”
Medan jag sa det tyckte jag mig se att Adelia vände sig om och såg på mig... Jag vet ju inte om det ens var mig hon såg på, det kunde ju vara Peter, men... Jag kunde inte låta bli att le...
Jag hann inte göra så mycket mer innan Aberforth satte igång att prata.
”Goddag ungdomar!” sa han.
”Hej...” sorlade det i klassen.
”Vänta! Ursäkta! Vad sa ni? Jag är en gammal man, så har inte så bra hörsel, så kan ni vara vänliga och ta om det?” frågade han vänligt, fast man hörde att han spelade vänligt, han var istället lite sur över att vi inte gav honom mer uppmärksamhet gällande en liten hälsning...
”Hej...” sorlade klassen igen, fast högre denna gången.
Aberforth log lite, men han såg ändå inte så nöjd ut. ”Vad är jag då? Är jag bara en vägg, eller är jag en professor?” frågade han.
Suckande hördes, men sedan sa klassen ganska högt: ”Hej, professor Dumbledore!”
Nu log Aberforth större, denna gången såg han också nöjd ut.
”Titta! Ni har redan lärt er nåt på er första lektion! Men jaja! Som ni vet är jag er nya lärare i ämnet Försvar Mot Svartkonster. Mitt namn är då Aberforth Dumbledore. Jag är en gammal man och har då glömt allting som McGoganall berättat för mig...” han tystnade lite för klassen började skratta. Sedan fortsatte han. ”... Så jag har då glömt vilka saker ni redan lärt er och därför har jag bestämt att två och två ska tillsammans komma på en duell. Alltså, att den ena av er kanske börja med att kasta nån förbannelse, sedan försvara den andra sig och ja... Det blir som en duell! Och då får jag se vad förslags förbannelser ni känner till och vad för sorts försvarsförtrollningar. Då får jag också reda på vad ni gått igenom och på vilken nivå ni ligger på. Alla förstod va? Hoppas det, för jag går inte igenom det igen! Nu får ni alla ta och dela in er i grupper! Och... Det ska såklart vara tjej och kille i varje grupp! Så! Lycka till! Ni har en halvtimme på er!”
Många suckade när de fick höra att de bara fick arbeta med en av motsatta kön. Jag tänkte gå och sätta mig hos Adelia, men Peter for snabbt upp ur stolen och gick till henne innan jag hann resa mig. Jag suckade och fattade inte vem jag nu skulle kunna arbeta med. Jag såg mig omkring.
”William.. Öh... Ska vi jobba?”
Jag tittade upp och fick se Penelope stå jämte mig.
”Öh... Visst! Slå dig ner så börja vi då!” sa jag och hon gjorde som hon blev tillsagd.
Vi började genast diskutera om vad vi lärt oss och hur vi kunde göra det så bra som möjligt och så vidare! Penelope skrev ner det vi kom överens om på ett pergament och när det gått tjugo minuter hade vi nästan ett helt pergament!

Lektionen tog slut och Penelope och jag fick faktiskt bra beröm från Aberforth. Han berömde oss över att vi vågade använda farliga förbannelser, men lyckades utmärkt med försvarsförtrollningarna. Det gjorde mig faktiskt väldigt glad, jag gillade detta ämnet ganska mycket ärligt talat!
Men nu var lektionen över. Jag väntade utanför på tvillingarna som pratade med Aberforth. De ville veta nån sak, men jag har ingen aning om vad... Men när jag väntade kom Adelia och Penelope ut. De pratade med varandra och så pratade dom med Will också...
Will sa tydligen nåt roligt för både Adelia och Penelope började skratta. Jag visste att jag hade gett Will ett litet ”uppdrag” gällande Adelia, men... Jag kände ändå ett sting i magen när jag såg Adelia prata med Will... Liksom... Vad var det för fel på mig? Jag är lika gammal som Will, går i samma elevhem och har samma namn!
Men jaja! Han pratade ju med dom för att utföra sitt uppdrag! Hoppades jag åtminstone...
Plötsligt kom tvillingarna ut med stora leende och rätt som det var så hade de greppat tag i mina armar och började släpa undan mig.
”Haha! Vad gör ni!?” frågade jag dom.
”Vi måste visa dig en sak! Bara häng med frivilligt till uppehållsrummet så slipper vi släpa dig!” sa Thomas.
Jag drog mig loss ur deras grepp och nickade åt dom. ”Visst! Let's go!”
Vi började gå på vanligt vis och pratade. Vi snackade lite om de vi jobbade med, hur de var och så vidare medan vi gick. Sedan så kom vi helt plötsligt in på Peter och den han jobbade med. Det var ju Adelia som var hans jobbpartner och, ja... Jag kunde faktiskt inte förstå hur mycket jag tänkte på henne och nu också fick prata om henne de här senaste dagarna! Nästan lite jobbigt att bara har ha tankar på en sak, denna gången en person som också råkar vara en tjej...
”Tror du William att det är sant? Att Peter och Adelia är kompisar nu? Liksom om det är sant... Vilken jäkla stor tur han har då! Men tyckte han inte det var tillräckligt coolt att vara vän med oss?” frågade Thomas.
”Ja, precis! Vad mer kan en kille begära? Om man är vän med oss, ås borde ju ens liv vara fulländat ju! Men nej då! Man måste tydligen också bli bästa vän med skolans snyggaste tjej...” sa Malcom.
”Ja, lustigt! Och vad är felet på vårat utseende i så fall? Vi är inte tjejer, men minst lika snygga!”
”Ja, så snygga så man knappt borde bry sig om vilket kön vi tillhör!”
”Och..”
Jag slutade tillslut lyssna på tvillingarnas argument om att Peter borde vara i himmelriket för att han är vän med oss... Istället började jag undra hur det gick för Will och hans lilla uppdrag... Hoppas han fick reda på det han skulle nu...

Började skratta när det mäd ekorre kinder var och så var det Supperbra kapitel som vanlight

Awesome!

ÅH VAD BRA!

...

förlåt xD Men det är ju sant så

Och det där med din morfar, jag finns här (eller kanske inte just här, men du vet ju ungefär vart du kan hotta mig xD), bara så att du vet. Jag har aldirg färlorat någon nära familjemedlem än, men jag är en duktig lyssnare... ♥

som vanligt äger jag jättebra kapitel för det är det

Super! Jag vill ha mer!Majis

Haha, men nu är det Jen93s tur Men kul att du gillar det!






Det känns som om vi har förlorat ett par läsare...

ska sätta igång så fort jag kommer på något

Haha, okej ;P Men är det bara jag som har känslan över att vi förlorat läsare? O.O