Dark Paradise [SV]

hahah aww

Det är fantastico, as usual. De är så söta tsm också. ♥
Jag kan väl bara säga att det här liksom gör mig helt bunden, och jag blir helt insvept i den så det är verkligen riktigt, riktigt bra!

Gud vad jag längtar efter mer...

Taaack så hemskt mycket !!

Jättebra!!! Har varit på Gotland och när jag kom hem var två nya helt underbara kapitel redo för mig!
Skriv snart, jag vill inte pressa dig men jag kan inte vänta så mycket längre! ♥

Har du varit på Gotland? Har också varit där...för två år sedan! Hoppas du hade det bra

tack så mycket, jag ska försöka få till ett kapitel i helgen!

Thx!!

Jättebra!

SUPERDUPERBRA! Klaus... Klaus... vad har han i tankarna? Fast... gulligt då han blev mållös!

Seriöst folks! Ni gör mitt skrivande så mycket lättare, TACK för att ni finns här och skriver så positiva saker åt mig ♥



Chapter 9 – Family love

Det var annorlunda att befinna sig i ett stort hus med vampyrer – som faktiskt uppförde sig helt som vanligt då jag lärt känna dem. Eller åtminstone två av dem, Kol hade tagit emot mig med öppna armar och verkade verkligen gilla mig – inte på det sättet. Rebekah var lite uppmärksam än och sade inte så mycket, men jag hade ändå en känsla över att hon inte hade så mycket emot mig längre.
Jag hade även fått reda på mycket om vampyrer, att vi inte kunde gå i solljus utan skydd som blivit förhäxat av en speciell häxa, inte sådana som de lärde upp på Hogwarts. Det var intressant att få veta att det fanns andra sorters häxor och trollkarlar i vår värld. Jag hade fått ett solskydd, som jag kallade det, av Nik. Han sade att det hade tillhört någon som någon gång för länge sedan hade betytt något för honom. Ni kan kalla mig dum i huvudet, men då Rebekah och Kol kallade Klaus för Nik, så kunde inte jag låta bli att falla för den frasen. Det fick honom att inte verka så väldigt skrämmande som de andra såg honom.
Angående vampyrer, så var jag tvungen att bli inbjuden i ett hus som ägdes av en människa. Inte som Hogwarts, men vanliga bostadshus. Det fanns även en växt vid namn vervain som kunde få mig att svimma, annars så brände den mig ifall jag rörde vid den. Så jag skulle ta det lugnt på trolldryckslektionerna i alla fall. Något mer visste jag inte om, förutom suget till blod.
”Sluta Kol, välj mellan en kanal eller så bryter jag nacken av dig!”utbrast Rebekah. Hon och Kol satt i vardagsrummet, som var intill salongen. Det var i alla fall mer modernt, med en stor tv-skärm som nästan fyllde hela ena väggen. Jag hade aldrig sett en större teve i hela mitt liv.
Kol var envis och barnslig, det var också något som jag lärt mig. Fast de alla tre var släkt, så kunde man inte tro det på varken utseendet eller sättet. Alla hade de ju brittisk accent, men förutom den så fanns det ingenting. Det var verkligen fascinerande. Han visade en grimas åt Rebekah innan han fortsatte att zappa genom de hundratals kanalerna.
”Harry Potter”, sade Kol och stannade på en av kanalerna. Jag spetsade mina öron från det ställe som jag satt, uppskruvad på en av barstolarna i köket som var i samma rum som teve-rummet.
”Vad då Harry Potter?”frågade jag oförstående och kikade mot teven, i rutan stod en mager kille med runda glasögon och ett blixtärr i pannan. Han hade svart ostyrigt hår och gröna ögon. Det var definitivt likt Harry Potter, men inte var det den personen som jag visste om.
”Visste du inte att de gjort en film om honom? För att människorna ska ha något att grubbla på. Harry Potter har snart tagit över internet”, berättade Kol innan han fortsatte zappa igenom kanalerna.
Nik var på övervåningen, han hade sagt att det var något som han skulle ta hand om. Det störde inte mig, jag trivdes utmärkt i Kols samt Rebekahs sällskap. Ändå visste jag att jag snart skulle vara tvungen att gå tillbaka till Hogwarts för att gå på mina lektioner, nog för att det fortfarande var mörkt utomhus.
”Nej”, svarade jag dröjande. Det borde jag ha vetat, men kanske inte de på Hogwarts visste om det? Eller så var det endast jag som varit ouppmärksam.
”Twilight...”muttrade Rebekah då Kol stannade på ännu en av filmkanalerna. ”Glittrande fjollor.”
Kol flinade, så gjorde även jag. Förut hade jag drömt om att vampyrer var perfekta och väldigt sexiga i mitt sinne, nu då det verkligen hände så var jag mer chockad samt förvirrad.
”Edward Gullen”, retades Kol då Robert Pattinson kom i bild. ”Han liknar på Elijah.”
”Gör han inte alls.”
Rösten fick mig att hoppa tio meter upp i luften, i alla fall nästan. Den hade kommit från ingenstans så plötsligt att jag verkligen fick hjärtat att ta en volt inuti mig. Jag hade aldrig hört den förut, men den skrämde mig inte. Allvarligt talat så var den mild, vuxen och allvarlig på samma gång. Långsamt vände jag mig om för att se vem som kommit in genom dörren i hallen som var bakom mig. Först då förstod jag hur stort rummet som jag befann mig i verkligen var, tre i ett så att säga.
Mannen såg ut att vara tjugofem, inte äldre, kanske yngre. Han hade kort, mörkbrunt hår och var en aning längre än Nik som i sin tur var längre än Kol. Hans ansikte var milt och han var verkligen den allvarligaste samt högtidligaste av dem alla i rummet.
”Elijah”, sade Rebekah. ”Äntligen någon som kan något. Kol tar livet av mig.”
”Det var inte första gången”, sade Elijah lugnt, utan att le. Han gillade visst inte att skämta, eller så var det endast inte hans dag? Hans blick gick över till mig, jag var inte nervös, vilket var konstigt. Jag borde nog ha varit det, men han såg så fridfull ut, inte på samma sätt som Nik hade gjort ett tag, men ändå. ”Du måste vara Caitlyn, har jag rätt?”
Jag nickade och log mot Elijah.
”En ära att äntligen få träffa personen som fått upp Niks ögon”, sade Elijah medan han steg fram i rummet och satte sig på en av stolarna bredvid mig. Först då märkte jag att de alla syskonen hade liknande kläder, av samma märke och nyans på något sätt. Fast Elijah bar kostym medan Nik hade hoodie och Kol hade endast en vanlig mörk t-shirt. Rebekah hade också jeans som räckte en aning över knäna samt ett vitt linne. ”Med tankarna på Nik, var är han förresten?”
”Han skulle ta hand om något...”svarade Rebekah utan att se på Elijah. ”Snälla, säg att du har något som vi kan göra. Mina nerver tar snart kål på Kol.”
”Det där lät roligt”, flinade Kol. ”Kål på Kol.”
Rebekah log ohjärtligt.
”Mycket roligt”, muttrade hon. ”Inte mitt fel att mor gav dig ett korkat namn.”
Kol hade just tänkt säga något tillbaka då Nik trädde in i rummet, så han lät väl bli endast för att Nik hade en allvarlig min i ansiktet.
”Vad är det?”sade Elijah genast.
”Problem på fronten med vår käre mor”, muttrade Nik. ”Verkar som om hon kommit på något nytt sätt att bli av med oss.”
Rebekah suckade. ”Inte nu igen... Hon hittar oss ändå inte här.”
”Bekah, har du glömt Finn?”sade Elijah medan Nik satte sig på andra sidan om mig. Jag kunde inte låta bli att känna mig en aning instängt och efterbliven. Varför skulle någon ville bli av med sina barn? Jag skulle ta reda på det senare, eftersom jag var fullkomligt hundra procent säker på att Mike visste något om det.
”Just det... Den idioten”, mumlade Rebekah. ”Men vad skulle mor göra? Hon kan inte döda oss alla ensam heller.”
”Kan hon inte?”sade Kol. ”Kom igen Bekah...”
”Vi tar det senare”, sade Elijah med blicken på mig. Jag kände hur jag krympte, jag borde definitivt inte vara kvar i deras hus längre, klockan var alldeles för mycket och solen började komma upp bakom träden då jag kollade ut genom fönstret.
”Jag borde nog...”sade jag medan jag ställde mig upp.
”Vi ses sötnos!”sade Kol och blinkade åt mig. Jag himlade med ögonen till svar. Rebekah vände inte alls på sig, medan Elijah nickade åt mig. Nik däremot ställde sig upp för att följa mig, gissade jag. Elijah, Rebekah och Kol hörde jag fortfarande då jag steg ut i den kalla morgonluften. Det var kyligt efter regnet som plötsligt hade börjat välla ner senare.
Nik stängde dörren bakom oss och såg på mig med ett litet leende. Han hade berättat för mig, om Caroline, att hon varit den vackraste personen han sett innan han fått ögonen på mig. Hon hade varit motsträvig och hatat honom. Ända tills hon en dag bestämt sig för att sluta gå emot sina känslor och ge honom en chans, det hade gett resultat ett tag, ända tills hon hade dött. Det hade varit tragiskt, hade Nik berättat, Caroline hade blivit pålad av sin förra pojkvän i hjärtat.
”Tack för att du...ja, du vet”, sade jag dröjande medan jag lade armarna om mig, jag hade endast t-shirt på mig eftersom jag inte hade planerat att falla från en bro.
”Här”, sade Nik genast och drog av sig sin gråa hoodie och lade den om mina axlar. Jag kunde inte låta bli att generat titta ner i trägolvet som vi stod på. ”Jag hoppas vi ses snart igen...”
”Det gör jag också”, svarade jag långsamt innan jag snabbt sträckte mig fram mot honom och gav honom en snabb kyss på kinden. Han tittade förbryllat på mig då jag backade undan, ner för trapporna mot marken.
”Vad gjorde jag för att förtjäna det där?”sade han med ett snett leende.
”Nu har du allt något att fundera på”, sade jag med en blinkning innan jag vände mig om och började gå mot skogen. Jag kunde känna hans blick i ryggen ända tills jag hade rundat ett hörn av skogen. Min syn var helt fantastisk, jag kunde se allting och mina sinnen känna ifall något rörde på sig inom flera meters radie.
Snabbt drog jag på mig Niks hoodie som jag glömt att ge tillbaka på trappan, den hade en underbar doft av honom. Mina känslor virvlade omkring inuti min mage som verkade ha tusentals fjärilar inuti sig. Jag hade aldrig någonsin känt på det sättet förut, det var en helt ny upplevelse och jag gillade det faktiskt. Fast det var fel, jag borde inte umgås med Nik, eller med någon av hans syskon, de var farliga.
Inte för det, jag hade annat att oroa mig över. En viss tvillingbror skulle ha mig på korsförhör och förmodligen var Cassie samt Summer väldigt oroliga över att jag inte befann mig på Hogwarts område...

XxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxX

”Var har du varit?”Utbrast Summer genast som jag kommit in i sällskapsrummet. Hade de idioterna varit uppe hela natten? Klockan var inte mer än halv sex på morgonen och jag var inte ens trött, hela vampyr grejen fick mig visst att vara med pigg. De hade suttit framför brasan i de sköna fåtöljerna, det kunde jag räkna ut eftersom Cassie precis hoppat upp ur en av dem då jag kommit in. Deras läxböcker låg huller om buller på mattan framför fåtöljerna.
”Ute”, svarade jag lätt och lade händerna i mina fickor.
”Hela natten?”sade Cassie vars ögon var stora som pingisbollar, de stod verkligen ut – som en riktig alien. ”Vet du hur oroliga vi har varit och du har inte ens kunnat skicka ett mess? Mike vägrade svara, så bitter som han var!”
”Ja verkligen skit stil av dig, vad är det du har på dig förresten?”sade Summer sedan då hennes blick granskade mig. Jag stelnade till och lade armarna om mig, Niks hoodie var skön och jag vägrade ta den av mig. Ni kunde se mig som en psykisk störd person, men jag skulle sova med den, oavsett hur konstigt det än lät.
”Eh...inget”, svarade jag avvärjande och försökte gå förbi dem mot sovsalen, men Cassie stannade mig.
”Vem är killen?”
”Ingen!”sade jag snabbt och kände hur jag rodnade. Det var ingen idé att jag kunde ljuga för dem, jag skulle vara tvungen att berätta sanningen och med det så menade jag hela sanningen. De var mina bästa kompisar, jag kunde inte undanhålla något från dem, inget alls!
”Sluta ljuga Caitlyn, vi vet alltid då du undanhåller något”, sade Summer allvarligt. ”Och snälla som vi var, så gjorde vi dina läxor så du är skyldig oss det.”
Jag suckade, tungt.
”Det här kommer bli en lång och otrolig historia”, sade jag trött. Summers överlägsna leende försvann, samma sak med Cassies höjda ögonbryn, de förstod genast att det var väldigt allvarligt.
”Har det hänt något?”frågade Cassie oroligt.
Jag skakade på huvudet innan jag slog mig ner i en av fåtöljerna med benen i kors. Sedan började jag berätta, allting, om hur jag först träffat Nik och fått reda på vem han var och varför han hade följt efter mig och Mike. Varför Mike hade varit så konstig då han kommit hem – jag undanhöll inget alls. Jag förklarade allting i minsta lilla detalj, till och med då jag föll från bron, vilket hade fått Summers tårar att börja rinna. Då jag var färdig med min historia som måste ha tagit tjugo minuter utan paus, så sade ingen av dem något. Summer torkade sina tårar, medan Cassie var i chock. De hade nog inte trott att Mike var vampyr, precis som jag inte hade gjort det. Men de visste ju även om att jag hade förändrats. Vilket var en väldigt stor sak.
”Herregud, Caitlyn”, sade Summer efter en stunds tystnad. ”Är du okej?”
Jag ryckte på axlarna utan att titta på henne.
”Jag tror det, först blev jag helt chockad över att jag skulle bli en vampyr, sedan blev jag skräckslagen, men nu har jag bara accepterat det.”
”Men...Är det inte obehagligt?”viskade Cassie.
”Jo, det är klart. Att dricka blod är inget som någon vill heller, men det är mitt liv nu och jag kan inte ändra på det”, sade jag. ”Men jag är fortfarande samma jag! Ni får inte tro att jag förändrats helt och hållet, jag är precis likadan som jag alltid varit.”
”Det är klart”, sade Summer som börjat le. ”Du kan inte förändras hur mycket du än skulle vilja, Caitlyn.”
Jag kunde inte låta bli att le, det var sant, jag var ingen som man förändrade och jag kunde nog inte göra det. Inte till sättet i alla fall, för jag kände mig ju precis som vanligt, endast lite mer skärpt bara.
”Men seriöst”, sade Cassie sedan fullkomligt allvarligt. ”Nu måste du berätta allting om Nik!”


Love is in the air guys