Livet efter livet

Åh vad snäll du är.. ♥ jag vill verkligen skriva nu men vi har släktfest här... Jag skriver ikväll ♥

^ Okai :3 ♥

jätte bra
längtar till mer

Hällå! Nu har jag skrivit ett långt kapitel. Fast jag vet inte hur tråkigt/dåligt/uselt/trist det är.. :3
Det får ni avgöra! ♥
Here you go!

~

4 - Hopp
Fred pustade ut. Äntligen… Äntligen skulle han få reda på allt. Vart han var, vad han gjorde här, varför han var här och vart han skulle ta vägen nu.
Jane gick fram till en dörr på andra sidan rummet de befann sig, knackade ett visst antal gånger på den i en speciell takt och gick sedan tillbaka mot dörren hon och Fred hade kommit ifrån.
”Fråga precis vad du vill”, var det sista hon sa innan hon gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig.
Fred satt förvirrat kvar. Skulle han bli lämnad här nu?
Nej, så var det inte, för precis då öppnades dörren som Jane hade knackat på. En annan kvinna steg in i rummet. Av någon konstig anledning tyckte Fred att han kände igen henne, men det skulle ju vara helt omöjligt. Fred var ju död. Han hade lämnat sin värld och han visste inte ens vad det här var för ställe. Han kände ingen här. Det skulle i alla fall vara ologiskt om han gjorde det.

”Så, Fred Weasley. Mitt namn är Marlene McKinnon, och jag är den som ska förklara det viktigaste för dig”, sa kvinnan. Hon slog sig ner i fåtöljen mittemot Fred.
”Jag känner igen ditt namn. Och ditt utseende”, sa Marlene och log. ”En Weasley? Vad heter dina föräldrar?”
Fred tittade oförstående på kvinnan. Hon hade ett mycket mer välkomnande ansiktsuttryck än Jane, men ändå såg leendet på läpparna sorgset ut.
”Arthur och Molly”, svarade Fred till sist. Marlene log större.
”Hurså?”, sa Fred.
”Jag var med i Fenixorden, om du vet vad det är?” sa Marlene. Fred tittade upp. Så det var därför han kände igen henne! Han måste ha sett något foto av henne nånstans.
”I alla fall, vi bör nog börja nu. Jag tänkte ta och förklara lite för dig vart du är och vad du ska göra, så kan du ställa frågor under tiden. Blir det bra?” sa Marlene. Fred nickade lättat. Äntligen.
”Bra”, sa Marlene.

Och sedan började hon berätta. Den här ministerieliknande byggnaden kallades tydligen för centret, och det var härifrån allt sköttes. Hit kom de som dött, och sedan fick de reda på sina valmöjligheter. Marlene berättade för Fred att det fanns olika valmöjligheter, och det fanns olika krav på dem. Valmöjligheterna som fanns var saker som spöke, ande, övervakare och återfödelse. Vad allt innebar visste Fred inte riktigt än.
Kraven på de olika valmöjligheterna kunde vara allt möjligt. Ett spöke kunde man till exempel bara bli om man fruktat döden, och återfödda blev bara de som verkligen hade uppskattat livet. Man kunde också vänta med att välja, och stanna här ett tag. Man fick dock inte stanna för länge. Fred visste inte vad som hände då, men om man ville stanna en längre tid var man tvungen att göra nytta. Marlene hade tydligen stannat väldigt länge, och fick därför ett jobb i utbytelse mot det.

”Det finns även en femte valmöjlighet”, sa Marlene när hon berättat ett tag, ”fast det är ingen valmöjlighet direkt, eftersom vi inte kan kontrollera den.”
”Vad är det för något då?” frågade Fred fundersamt.
”Vi vet inte hur det går till, men vissa kommer hit även fast de inte är döda. Eller vi vet inte om de är döda, men de kommer hit, stannar ett tag, och sedan försvinner de igen. Vi tror att de är människor som har varit mycket nära inpå döden, men som lyckats överleva och återvända. Vi tror att det är därför de försvinner härifrån efter ett tag. De går tillbaka till livet.”
Någonting lös upp inom Fred. Någonting underbart spred värme från hans hjärta ut i hela kroppen.
”Så det är alltså inte helt säkert att jag är död?” frågade han hoppfullt.
Marlene tvekade.
”Nja…”, sa hon. ”Det är det inte, men det är ytterst sällan det där inträffar, och vi har ingen blekaste aning om hur. Det är ingenting man kan välja, så gott vi vet.
”Men om det nu är så, hur skulle det i så fall gå till? Jag menar, om de som återvänder först stannar här ett tag, hur kommer det sig då att de kan återvända utan att nån märker att de varit borta?” frågade Fred.
”Tiden är annorlunda här, Fred. Det kan kännas som om du har varit här i timmar, medan det bara har gått någon sekund på andra sidan.”
”Men det finns alltså en chans för mig att återvända?” frågade Fred.
”Det är en ytterst liten chans i så fall”, svarade Marlene. ”Som sagt så händer det mycket sällan. Vi har ingen aning om hur det går till, och vi kan inte hjälpa dig att återvända. Det händer bara ibland, utan att vi…”

Marlene fortsatte att berätta om hur liten chans det var för Fred att han skulle kunna återvända, men Fred lyssnade inne. Det hade nämligen börjat växa någonting inom honom, och han visste vad det var. Det var hopp. Hoppet om att han kanske skulle få se sina vänner, sin familj och sin bror igen lös upp inom honom. Han kanske, kanske skulle få tillbaka sitt liv.
Oavsett hur liten chansen nu var att han skulle få återvända, så var det ändå en chans, och Fred hade blivit fast besluten om att han skulle ta den chansen och ta reda på hur de där människorna gjorde för att återvända.

~

Kommentera gärna
Älskar er! ♥

Jättäbra!

Ursäkta, men jag villä använda äää

Jättebra! Du har så bra fantasi, börjar nästan gråta av att läsa det här...

Du skriver hur bra som helst! Kom inte och säg att det är dåligt för det är det verkligen inte. Du skriver på ett sådant underbart och fint sätt att man bara vill läsa mer och mer.
Du är bäst ♥

BRA!

Tack hörrni :3 ♥

Awesome. You stots like a Angel ♥