Hungerspelen (privat rollspel)Emiiii

'Damon!!!!' Tjuter jag och hoppar up och ner framför tvn.
'gissar vem som fick 12 poäng säger jag glatt.
'vem?' svarar han och ser ointresserad ut
'Du' svarar jag

((Linnea, kan du kopiera vår lista och skriva in dina poäng. Och jag skulle vilja att Damon kunde ha typ 11, för 12 får ingen.))

(pallar inte))

Camian kliver in i mitt rum senare på kvällen, som vanligt utan att knacka, och sätter sig i en luftig soffa.
Själv är jag omgiven av 7 vita tallrikar täckta med grällt färgade efterättsrester.
"Var inte ett sådant förbannat vrak" säger hon vasst. "Imorgon är det intervju, och det är din sista chans att få sponsorer".
Jag kastar ifrån mig den klargula citroncroissanten jag knaprar på, och den landar med ett kras framför Camian.
"Jag är inte din lilla hund som du kan dressera" säger jag med mer än ett litet uns av löjlig tjurighet i rösten.
Camians hårda ansiktsuttryck mjuknar en stund, och hon klappar på en soffsits bredvid sig. Uppgivet slår jag mig ner.
"Jag försöker bara få dig att överleva, så kan du inte försöka lyssna? Det du säger imorgon kan komma att bli skillnaden mellan liv och död på arenan. Tro mig, jag vet" säger hon. "Något förslag på hur vi ska framställa dig?".
Jag suckar, "Nej. Vad har du för uppfattning om mig? Jag kanske kan vara mystisk, eller mordisk kanske?.
"Om du bryter ihop för det som hände ikväll så tror jag inte att du kan fokusera på plågsamma sätt att döda folk, men du kanske kan försöka framställa dig som svårförståelig, försöka vara en mänsklig gåta" svarar hon, "Någon huvudstaden måste ju ha ett intellekt".
Så jag tränar på att ge så kryptiska svar som möjligt, med tvivelaktigt resultat.
Efter några timmar säger Camian "Äsch, strunt i det. Gör bara ditt bästa och se till att passa dig för karriäristerna på arenan. Jag kan åtminstone låta dig få en god natts sömn".
Så jag lägger mig och väntar på att få falla i en drömlös sömn tills Anna knackar på min dörr och hälsar att det är dags att besöka mina sparvar igen.

((Du, skäldpaddan, borde du inte vara rädd för vad han...äsch...)

Vidar-helt förkrossad för min låga poäng- försöker handleda mig utan att visa sina känslor, vilket stänger mig ännu mer ute.
Han sitter ofta tyst i långa pauser och orkar inte prata. Han drar en djup suck. HAn ler matt, och det är inte ens ett glatt leende. Tydligen är han bättre på att behärska mig än jag, vilket är en rätt så dålig sak att säga om man gemför med hur han behandlar regimen i motsats till mig.
"Men...hur imponerade du på dommarna när du var med?" Vidar stirrar rakt framför sig, han graver hål med sin tunga blick i marken. Sedan gör han antydan till att fortsätta. Jag gör mig riktigt högtidlig, spänner mig iafall orden vore hårda som stenar, och jag gjör ögonen stora för att inte missa en liten detalj i hanns historia...
"Jag..." HAn taR sats igen."Jag knöt knopar." Sa han till slut. Jaha , var det så himmla farligt att släppa från hjärtat??? Vidar fortsätter stressat när han märker min skeptiskt frågande blick. "När 9 minuteer gått tyckte de att jag var så tråkig att de sa att min tid var ute...jag blev arg och...De skcikade en fredsväktare efter mig, jag...Jag ströp honom nästan med repet." Slutförde han. Då bröt han ihop, han skakade av snyftningar. Jag kunde inte fatta det, min handledare satt gråtandes framför mig. HAn drar ihop sig. "De gav mig 5 poäng för "utmärkta knopar" som någon sade, men det var bara så..." han kände sig hemsk. Jag kunde bara känna med honom. Men han hade ju vunnit spelen ändå, varför spelade det för roll vilken poäng jag hade då?
Avskyn började endå växa i mig, var alla ifrån distrikt 11 galna mördare? Ja, detta är tydligen vad som flyger upp i mitt huvud när jag hör vad folk gjort. Jag kommer att tänka på Zalsar, vad gjorde han för att uppnå den där höga poängen?
Jag klappar den darrande Vidar på axeln. Jag ångrar redan min handlig. Det känns så fånigt, inte ens fint att klappa en mördare på handen...

När Vidar fått en kopp kaffe så blir han fullständigt neutral och börjar sedan med handledandet, kaffe gjör verkligen underverk!
"Vi måste framhäva dig på interjuvn, var inte för kaxig, men låt folk komma ihåg dig, säg inte för trotziga saker och var lugn. " Jag hänger inte med alls. Jag ska vara, lugn, trotzig kaxig, eller skulle jag vara trotzig? JAg bestämmer mig för att nicka åt allt han säger, vilket går rätt bra tills han ber mig repitera, det lät ungefär såhär:
"Jag ska gilla glass, mitt distrikt, vara lugn, glad, beslutsam, överläsen , lagom kaxig och..." Zaslar ser ordlöst och bestört på mig. Nu gjorde jag nog fel...

När det är Jadiras tur och Zalsar kommer ut ser han VÄLDIGT frustrerad ut och överansträngd ut.
Jadira ser stint med sina klargröna ögon på mig. Hon tittar och skriker:" Du kan väl inte ha nagellack på interjuvn?!". JAg känner att jag är i fullständig otakt med huvudstads borna, de är som från en annan värld, vet inget, inbillar sig felaktiga saker, sålänge man inte tycker att det är rätt att ha hungerspel.
Jag satpplar runt i ett par klackskor, när hon inser att stylisterna inte ska ge mig klackskor. Då ser hon öbedrövat framför sig och besluter sedan att lära mig vad jag ska säga på interjuvn, serdan hur jag rör mig, hur jag andas, hur jag sätter mig på stolen, att hålla balans o.,s.v (alltså en jätte tråkig dag.) NärJAdira handlett mig är det kvällsmat, vilket även min kurrande mage antyder. När jag inser att magen inte kurrar för att man är hungrig beslutar jag att det är bevistet för att man inte kan tänka klart med tom mage. Zalsar tar typ 2 portioner flamberad orre med basilika fyllning och sedan ett lass av någon sorts grötig citron risotto. Själv äter jag två portioner hampa pasta, med lime sås, och dessert ( och för er intresserade åt jag en bit vaniljoudding toppat med choklad tryffel).
Och imorgon är interjuverna hoppas allt går bra...
((Måste logga ut))

Suci går fram och tillbaka i rummet och övar sig med att göra groteskt fula makeuper som tydligen är mode i huvudstaden på mig. Jag får två decimeter långa ögonfransar med massa konstiga pluppar på sig (pluppar är faktiskt ett ord!) som är i helt galna färger jag aldrig sett förut. Jag har redan haft en hemsk dag. På morgonen åt jag extremt lite frukost för att suci sa åt mig att jag skulle hålla mig smal?! Hallå, man blir inte tjock på en gång om man äter en hm, väldigt nyttig frukost. Hursomhelst. Sen fortsatte det med att diskutera vad jag skulle säga på intervjuvn.
-Du ska upträda som en snäll oskyldig liten flicka som alla har sympati för eftersom att hon är så skör, det blir väl bra? sa hon medans hon filade naglarna. Jag stog bara inte ut längre. Jag reste mig upp från sängen och gormade till henne:
-För det första är jag ingen liten flicka. För det andra hatar jag rosa. För det tredje Så hatar jag dig och alla som bor i huvudstaden. För det fjärde så kan jag inte låtsas att vara någon som jag inte är!!!
Jag körde upp fingret i ansiktet på henne.
-Jag kommer att vara mig själv både på arenan och interjuvn och du kan ju försöka att stoppa mig!
Hon bara stirrade på mig och sen så gav hon ifrån sig ett glädjelöst och hånfullt skratt. sen såg hon på mig med ett skärande falskt sockersött leende.
-Raring, om det är så du ville ha det så kommer du inte leva en enda ynka liten minut på arenan och inte heller få några sponsorer. Men som du vill. Då behöver vi ju inte den här tiden vi har över till att träna, eller hur?
Jag blev osäker. Gav hon verkligen upp så lätt?
-Jag antar det. sa jag osäkert. då log hon det där falska leendet igen.
-Men vad bra då! Då kan vi väll sitta här och göra makeups på varandra? Jag stirrade på henne och stönade. Det här var den värsta bestraffningen som fanns. Jag bara sprang till mitt rum och hörde henne hånskratta lågt för sig själv. Så nu ligger jag alltså på min säng och vet inte (eller är bra på ) vad jag ska göra.

((Nu fixar jag provisoriska namn och poäng på denna åt er segisar så att våra intervjuer kan börja.))

Träningspoäng:
(Linnéas
1: Ariana: 9.
Damon: 11
2: Etnoi(? 8
Merred: 9
3: Bushikma: 6
Magnolia: (Emmi tog namn, du får fixa poäng) 7

(Mina)
4: Oneiyat: 9
Lovett: 8
5: Poleeta : 6
Lilleyn: 4
6: Sukima: 8 (emmi ville det, jag är inte självgod)
Udair: 11 (spännande!?!)

(Cecilias)
7: Aile: 7
Ninoo: 4
8: Shiro: 8
Den kastanjebruna musen Dennis: 5
9: Bervaite: 5
Laleno: 5

(Emmis)
10: Tyraoi: 4
Allah: 7
11: Elsami: 3 (Hon tände faktiskt eld på träningslokalen... de borde inte göra så mycket för att ge henne sponsorer...)(Heavens on fire!// Ella)
Zalsar: 10
12: Geisha: 4
Niall: 5

Cecar sitter glittrandes i silvrig kostym i en fotölj, han ler stort och till och med leendet glittrar som allt annat.
Han välkommnar skrockandes Sukima i syolen mitt emot.
((Kan vi göra korta dialoger oss emellan??))

Jag ler lite sådär halvt, försöker att se mystisk ut i min mossgröna sidenklänning, smidigt skuren under bysten så att mina revben inte sticker ut på ett, enligt Tashmikelva, "helt förskräckligt" sätt.
Camian grep in när min stylist ville sätta på mig en klargul peruk i stora onaturligt uppåtstående lockar. Jag hörde inte diskussionen, som fortsatte inne i ett sidorum, men kunde höra Camian skrika.
Så mitt hår är uppsatt i en enkel fläta med ett glimrande skimmer över sig, ungefär som solljus genom grenar.
I kombination med mitt klart mörkröda hår klär det mig faktiskt. Som avrundning har "sparvteamet", som jag snabbt döpt dem till vid mitt andra besök, täckt mina öron med ett puder som skulle tona ner rödheten om jag bleir arg.
Så jag känner mig nöjd med det yttre när jag slår mig ner mitt emot Caesar.

Caecar ler stort. "Väälkommen till huvudstaden du och Udair är väl de som beskyddar oss alla ifrån sjukdommar och död?" Det sista tonar han mörkt ut över folkmasssan. det är folk som nickar instämmande.
"Men säg mig Sukima, du som är borgmästarens dotter va?" ((Måste logga ut))