Army, War and hard friendship. (Rollspel)

Kol ställer sig tappert upp och blänger på Olivias far.
"Och varför skulle jag göra det?"fnyste han och griper tag om armen på den muskulöse då han försöker slå till Kol igen. Alver var starka och hade sin egen vilja, Kol hade verkligen fått en egen vilja.
"Kanske du borde lära dig hyfs", föreslog Kol och knuffar undan den muskulöse.

"Objekt 90231, känner du dessa?" Undrar fadern hårt och Olivia ger Kol en blick som ungefär säger: "Snälla reta inte upp honom!" men den blir mer panikslagen en förmedlande. "Nå?" Undrar han och ruskar om Olivia hårt. Han tar ur sin ilska på andra på henne. Hon vill skrika. Han tar upp något ur fickan som blänker till.
"Vill ni veta vad som händer med folk som inte lyder mig?" Frågar han i riktning mot de framtida soldaterna och utan att vänta på svar skär han ett djupt snitt i Olivias arm. Det börjar genast forsa blod.

Kol stirrade på mannen.
"Du är ju galen", viskar han och skakar på huvudet, "det är din dotter och du... idiot."
"Vad kallade du mig?"frågade mannen och började komme emot Kol som fortfarande står prick stilla.
"Idiot", svarade han lätt och vägrar flytta på sig. "Vill du att jag ska hämta en ordbok så att du kan förstå vad det betyder?"
Han flinade retligt och hoppade kvickt undan då mannen skulle skära honom också.

ALeyna tittade stelt på när Olivias arm blev rödare och rödare. Aleyna tog av sig sin jacka som hon ofta hade på sig och lindade den runt Olivias arm medan hon svor tyst åt Olivias pappa.

Olivia har blivit släppt på golvet och funderar på att säga något. Hon vet inte längre vad hon är mest rädd för, kniven, mannen som håller i den eller sig själv. Lizzie har brustit ut i tårar. Olivias far är galen. Till slut öppnar Olivia munnen.
"Om han inte får tag i er, tar han ut det på den han får tag i. Oftast djur eller sådana som jag. Mutanter." Säger hon försiktigt och motstår lusten att gråta. Hon ler tacksamt åt Aley och försöker hålla fast bandaget med handen och hennes far återgår till sin plats bredvid henne.
"Objekt. Jag bad dig inte tala. Du är i onåd." Säger han hårt och Olivia nickar.

"Förlåt henne, o övermäktige herre", sade Kol tillgjort och bugade sig. Han kunde inte låta bli att köra lite med mannen, med tanke på hur den idioten uppförde sig behövde han få veta att det fanns människor som fortfarande hade fri vilja.
"Vänta du bara", väste mannen men Kol skakade bara på huvudet.
"Vänta? På vad då? Morgondagen?"flinade han.

Aleyna ställde sig upp, och utan att tänka sig för skrek hon mot Olivias pappa;
"SLUTA! SLUTA KALLA HENNE OBJEKT! HON ÄR JU DIN DOTTER! En vanlig pappa skulle kalla henne Olivia, inte skicka ut henne i KRIG och TESTAR olika saker med henne!"

Olivias far ger Aley en blick.
"Det där må vara min dotter, men det är mindre värd än ett djur. Objektet behövs ute i kriget och du ska vara tyst eller så kommer du sluta som det." Han uttalar orden med avsky och pekar på Olivia med kniven och innan han hunnit reagera har han fått den instucken i magen. Olivia håller den i handen och hans ögon rullar. Soldaterna tar ett tag innan de fattar vad som hänt.
"O-Objekt?" Säger hennes far förvånat.
"Dra åt helvete." Svarar Olivia och blänger på kroppen som sjunker ned mot golvet. Hennes hand är blodig och kniven sitter kvar i hennes far.

Kol tittar på Olivia, det verkade som om han hade lyckats få hennes ilska fram i alla fall, inte för att det varit helt och hållet hans förtjänst.. Snabbt knockar Kol den muskulöse mannen så att han inte hinner göra något.
"Olivia!"utbrast Kol uppmuntrande. "Du gjorde det!"

Aleyna log mot Olivia.
"Bra gjort där. Det är inte många som vågar mörda sin... pappa." Aleyna spottade ut det sista ordet.