Svart EMO

oki. ssoperdoper

skriv, skriv, skriv, skriv!!!!!!! annars... kommer jag hemsöka din brevlåda!!!!!! Mowhahahahahahahahaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!

bra

Skriver du nu?!

Hej allihopa! Förlåt förlåt FÖRLÅT för att jag inte skrev igårkväll, jag hade fullt upp med min kusin… Men nu kommer et kapitel som jag hoppas kommer mäta sig med era förväntningar!

Kapitel 15

Kimberlie

Nästa morgon vaknade jag först. Jag hörde fågelkvitter. Det var helt otroligt hur en så kuslig och läskig skog på natten kunde vara så grön och vacker på dagen. Jag tog ryggsäcken med kläderna i och gick lite längre bort i skogen och bytte om. Jag hade förberett riktigt bra kläder åt mig och Nicholas; militärbyxor, bra kängor, långärmade t-shirts, tjocktröjor (som inte sticks), militärjacka och varsin militärkeps. Militärkläderna var bra för kamouflage, plus att de var tåliga och ordentliga. Och rätt coola.
Jag gick tillbaka till lägerplatsen och försökte tända en eld med en av de tre tändarna jag tagit med. Plus fyra askar tändstickor, i fall att. Man kan säga att vi var beredda på vad som helst.
Just när jag fått fram en bra brasa kikade Nicholas huvud ut från tältet.
-God morgon, gäspade han.
-Ta de här och byt om i tältet, sa jag och kastade ryggsäcken med kläderna till honom. Han tog emot de, lite förvånad, men gjorde som jag sa. Han kom ut med ett flin på läpparna.
-Riktigt coola kläder du har skaffat oss, sa han.
-De är bra för skogsbruk. De tål mycket och är också bra som kamouflage.
Nicholas nickade.
-Vad blir det för frukost? Frågade han och tittade runt lite.
-Korv, svarade jag.
-Men det blev ju korv till kvällsmat igår! Gnällde han.
Jag gav honom en blick som fick tyst på honom.
Vi åt korvarna i tystnad, och det enda som lät var fåglarna. Efter en stund reste sig Nicholas upp och såg orolig och vaksam ut.
-Hörde du det där? Frågade han spänt.
-Vadå? Jag reste mig också och lyssnade så bra jag kunde.
-Där var det igen! Sa Nicholas.
Då hörde jag det också. Det var röster. Och de kom hitåt.
-Fort, packa ihop, viskade jag till Nick.
Han började packa ihop tältet. Jag släckte snabbt brasan och gjorde så att det såg ut som om det aldrig varit någon brasa där över huvudtaget. Sedan hjälpte jag Nick med tältet. Vi vek snabbt ihop sovsäckarna och lade de i ryggsäckarna med resten av sakerna (inklusive tältet).
-Kom nu, viskade han.
Vi började gå, medan vi hörde hur rösterna kom närmre och närme. Vi gick i den raskaste takt vi vågade utan att göra ett avslöjande ljud, men det slutade med att vi sprang. Efter ungefär en kvarts oavbrutet springande var vi både andfådda och törstiga.
-Jag tror vi klarade det, flämtade Nicholas.
Jag hade öronen på helspänn, men hörde ingenting.
-Vi går en bit, bestämde jag, och sen hittar vi en ny lägerplats.
Han nickade och vi började gå. Vi vågade inte gå i långsammare takt än powerwalk, ifall de med rösterna skulle få upp spåret.
Jag drog fram en liten pocketbok. Nicholas stirrade på den.
-Ska du läsa?! Nu?! Frågade han.
-Ja, sa jag.
-Men vi ska koncentrera oss på att gå så långt ifrån rösterna som möjligt! Du kan inte läsa nu!!
Nu lät han lite arg, kanske lite panikslagen t.o.m.
-Jag vet, sa jag otåligt, men det här är en bok om hur man kastar skyddsförtrollningar över en särkild plats. Vi kommer behöva kunna det när vi hittat vår nya lägerplats!
Ett ögonblick verkade Nicholas vilja säga något, men han stängde munnen. Jag lät ämnet falla.
Vi gick i någon timma utan att säga varandra ett ord, men båda hade öronen öppna efter nya ljud. En gång var jag så inne i boken att jag råkade snubbla på en rot och skrek till. Nicholas drog upp mig och vi båda lyssnade efter minsta lilla ljud; tänk om de med rösterna hört mitt skrik och var påväg hitåt? Men vi hade tur. Vi fortsatte vandringen.
-Här, sa Nick plötsligt.
Jag hoppade nästan till, det var sålänge sen vi hade pratat. Jag förstod i alla fall att han menade att lägerplatsen skulle vara här.
-Det blir bra, sa jag.
Vi började fixa med tältet och sovsäckarna. Vid det här laget var klockan ungefär 14.00 (2 på dagen) och vi var utsvultna. Korvarna kändes som en livstid sedan.
Vid lunchen diskuterade vi hur vi skulle göra för att slippa vara med om det som hände idag.
-Vi kan ju byta lägerplats, sa Nick med munnen full av korv.
Jag tuggade långsamt och funderade.
-Jo, sa jag långsamt, det skulle kunna gå.
-Hur ofta ska vi byta då? Frågade Nicholas ivrigt.
-Eh… varje dag, bestämde jag.
-En gång om dagen? Frågade han.
-Ja, vi kan inte sova på samma plats två nätter längre, sa jag, det är farligt.
Nick nickade.
Jag åt upp den sista delen av min korv, och kände mig ganska mätt och belåten. Nicholas betraktade himlen med kritisk min.
-Det börjar bli mörkt, sa jag.
-Ja. Jag antar att vi borde lägga oss snart.
-Först, sa jag, ska vi plocka lite bär.
Han såg frågande ut.
-Vi måste plocka bär till mat, det är för tråkigt att bara äta korv hela tiden.
-Ahaaaaa…
Idiot.
En timme senare kröp vi in i våra sovsäckar. Jag var glad över att ha funnit så många bär. Vi hade ätit några få, men de flesta låg i en burk jag tagit med för att förvara sådant i.
-Kan jag släcka lampan? Frågade Nick.
Jag nickade. Jag försökte hitta en skönare ställning innan jag lade mig till ro.
-Obekvämt att sova med militärkläder, muttrade Nicholas.
Jag kunde inte hejda ett litet leende, men han såg det inte. Vi hade bestämt att vi skulle sova i militärkläderna, för att snabbare kunna vandra vidare mornarna efter.
Just när ögonlocken började kännas tunga och jag var på randen till sömn, så sa Nicholas:
-Öh, det där jag sa igår…Om varför du rymde och det… Alltså, jag ville bara säga förlåt, du verkade inte bli glad direkt…
Jag orkade inte protestera. Jag orkade faktiskt inte öppna munnen just då. Det kändes som om någonting tungt bara ramlat ner på mig just när Nick sa det där.
En tår föll ner på min kind.



Jag vet, ett uruselt kapitel. Jag är så ledsen att jag inte kan komma med mer, men just nu är det lite fullt upp... Loppis med klassen Men jag ska göra ett bättre kapitel snart, det här var bara helt TRÅKIGT. Sorry!

Bra!

Det var ju inte alls tråkigt Ginny!!!!! Kapitlet var jättebra! ♥

De va ju super bra De e inget fel på kapitlet De e bra som de e

Tack så mycket för alla schyssta kommentarer Jag lovar att komma med ett riktigt bra kapitel nästa gång... Vilket typ blir imorgon, inte säker...

Okej Kan int vänta