Bellatrix dotter

Spääääänande

Super bra men lite konstigt det där med Lupin.

Faktist....

Mmm lite men jag gillar det. Cool ide! om man kan säga så Det här sista kapitlet var nog mitt favorit hittills

BRA!*bevakar*

Meer nu ???

Kom igen nu! Jag bara måååste ha mer! Annars blir jag grön!

Hon skriver när hon har tid.

Ja, det är sant vi ska inte stressa henne. Men jag ska nog ändå messa henne att jag håller på att bli grön

Till Lily Evans och alla andra som tyckte det där med Remus var skumt
1 Jag är skum xD
2 Har ni aldrig läst en bok där någon blir kär i läraren o.O

Kapitel 9:

Lupin:
”Vad sa du?”, Harry igen och tittade anklagande på mig. Jag suckade.
”När jag åt frukost kom Ginny ner och åt med mig. Sen efter åt hade ni fortfarande inte vaknat, så då gick vi en promenad över ängen…”
”Vilken äng?”, avbröt Harry.
”Den där vid bäcken”, sa jag och pekade åt vänster. ”Så får jag berätta klart nu utan att du avbryter mig?” Han nickade
”Gör det”
”Som jag sa, vi gick en promenad över ängen till bäcken. Där stannade vi, och så började vi gräla lite om en småsak. Sen blev Ginny arg på mig och sprang iväg in i skogen på andra sidan bäcken”. Jag visste att det var dumt att ljuga men just nu, var det nog bäst. Vi satt utomhus. De andra hade också vaknat nu och stod i en halv cirkel runt oss, med oroade blickar.
”Kunde du inte ha stoppat henne”, det var Harry igen. Jag kände hur ilskan steg.
”Jag sa jo att jag försökte stoppa henne”, sa jag ansträngt för att inte låta irriterad.
”Men du måste ha hunnit fatt henne, efter som du är en varulv…”, det sista sa han med avsmak i rösten. Alla visste att jag hade haft det svårt med just den punkten. De andra höll andan, och väntade på hur jag skulle ta det.
”Vad sa du”, jag höjde rösten och ursinnigt reste jag mig upp från bänken.
”Att du är oduglig varulv, som…”, längre han hann inte. Jag vrålade till och tänkte kasta mig över honom. Men Sirius och Charlie - som för en gångs skull var hemma- höll tillbaka mig. Harry bakade något steg.
”Jag får väll leta reda på henne själv, ditt luktsinne fungerar ju inte längre”, hånade han mig, och vände sig om. Jag vrålade till igen.
”Släpp mig”, sa jag och tittade på de som höll fast mig med ögon som lyste av ursinne. Då kände jag en hand las på min arm.
”Ta det lugnt Lupin, allt kommer ordna sig”, viskade en mjuk röst i mitt öra. Det var Tonks. Det var därför Ginny stack, för att jag gillade Tonks. Det var det sista jag behövde. Jag slet mig igen och den här gången kom jag loss. Harry som hade gått mot huset vände sig om, och tittade med ögon fyllda av hat på mig. Sakta drog han sin trollstav.
”Om du är smart, så attackerar du inte mig”, sa han och log ett leende allt förlikt Umbrigde när hon torterade elever.
”Du kanske vinner de härs hjärtan”, jag svepte med handen över de andra som också var här ”Men det är inte säkert att du vinner Ginnys hjärta lika lätt”, jag tittade med trotsig ögon på honom, innan jag vände mig om och sprang. Jag sprang snabbare än vad någon dödlig kunde göra. Vinden piskade mitt hår medan jag sprang över fältet där jag och Ginny hade gått i morse.
”Lamslå!”, förbannelsen träffade bredvid mig. Jag förstod att de var Harry, som hade uttalat besvärjelsen. Jag sprang ännu snabbare, och hoppade över bäcken. Först en lång bit in i skogen stannade jag och hämtade andan. För tre år sedan hade jag varit lärare i försvar mot svartkonster å Hogwarts. Då hade jag varit Harrys special lärare också. Men han var helt annorlunda då. Han hade blivit mer… kaxig, och självbelåten nu, och trodde att han var centrum hela tiden.

Draco;
Hermione kurrade ihop i min famn. Hennes andetag blev allt regelbundnare och djupare. Jag förstod att snart skulle hon sova. Jag satt stilla under tiden och studerade hennes ansikte. När tittade någa såg man att hon och Bellatrix hade vissa likheter. De hade samma höga kindben, krusiga hår, och näsa. Munnen var olika former, men båda var fylliga. När jag var säker på att hon hade somnat la jag varsamt tillbaka henne på golvet, och fäste kedjorna runt hennes fötter och armar. Hon mumlade något i sömnen. Jag hann inte uppfatta vad hon sa men det lät som hon nämnde mitt namn och även Rons, men jag var inte säker. Jag smyg upp för trappan till hallen. Nät kusten var klar, smet jag ut och stängde diskret dörren bakom mig. Halv vägs upp för trappan som lede till mitt rum hörde jag min mors röst från köket.
”Det är snart mat älskling”
”Okej, jag kommer jag ska bara…”, utan att avsluta meningen sprang jag den sista biten upp för trappan och flydde in i mitt rum.

Ginny:
Jag vaknade några timmar senare. Benen värkte av att ha legat i samma ställning så längre. Jag tittade mig runt och såg först inte var jag var. Men sen kom ihåg allt. Jag grimaserade när jag reste mig upp. Jag lyssnade på skogens alla djur, men så hörde jag snabba fotsteg mot mitt håll, och andetag. Jag stod blick stilla. Personen hade också tydligen hört mig.
”Vem där?”, frågade en röst som tillhörde en man. Jag kände igen, men kunde inte komma på vem den tillhörde.
”Ginny”, viskade jag svagt. Runt trädet kom Snape tätt följd av Lupin.
”Där var du”, sa Snape med hans släpiga röst och tittade ner på mig.
”Lupin, Snape!”, jag kastade mig i Lupins famn. ”Vad glada jag är att se er”, jag log stort bott båda. Snape himlade med ögonen, men Lupin log.
”Jag är glad att se dig också”, sa han och omfamnade mig som bara han kunde.
”Så, är ni klara med ert kramkalas snart?”, sa Snape uttråkat.
”Snart”, flinade jag och Lupin. Men vi släppte varandra snart.
”Då går vi väll hem”, sa jag hoppfullt.
”Nja…”, sa Lupin besvärat och rodnade svagt.
”Varför inte?”, frågade jag förvånat. Ett leende spelade på Snapes läppar det var sällan han log. Lupin berättade vad som hade hänt, hur han och Harry hade bråkat, och hur han hade sprungit iväg in i skogen.
”… Sen märkte jag att Snape kom efter mig, han hade blivit skickad av Sirius, som fick lägga sin kraft på att lugna Harry. Så nu är vi här”, avslutade Lupin sin historia.
”Och du vill inte tillbaka efter bråket med Harry?”, frågade jag och höjde på ena ögonbrynet.
”Exakt”, sa Lupin lättad över jag hade förstått.
”Men Snape då?”, frågade jag och tittade misstänksamt på honom.
”Jag skulle ändå iväg”, svarade han. Snape knäppte med händerna och slött ögonen, sen var han borta.
”Jag önskar att jag också kunde det”, suckade jag.
”Transferera sig?”, frågade Lupin. Jag nickade.
”Ja”, svarade jag. ”Men vad händer nu?”
”Jag vet inte”, Lupin suckade tungt. ”Men det är nog dags för dig att gå tillbaka till de andra”
”Vill du att jag ska gå hem till en arg Harry istället för att stanna här ute och hjälpa dig?”, jag tittade surt på honom
”Ja, det vill jag”, skrattade han ”Men jag kan inte bestämma över dig, eller hur?”, han blinkade mot mig. Mitt ansikte sprack upp i ett brett leende.
”Nä, det kan du inte”
”Men kom ihåg Ginny, det här handlar bara om vänskap inte kärlek”, sa Lupin allvarligt.