~~Hedviggs liv~~

Jättebra!

Tack, det betyder mycket för mig

kapitel 19
~

Joanne

~

Carolle hade kommit och ville prata med Cho, jag visste inte vad jag skulle göra, Carolle hade betett sig mycket underligt.
Gömd bakom ett träd stod jag och försökte uppfatta vad dem sa.
Det verkade som om det vara hade varit ett missförstånd eller något.
Cho bara log medan Carolle pratade på som om inget hade hänt, inte för att jag hörde vad dem sa.
Carolle slutade prata och kom mot mig.
-Hej, Joanne, sa hon kort.
-Hej, Carolle, svarade jag och nickade.
En pinsam tystnad vilade över oss tills jag tveksamt bröt den.
-Vad pratade ni om? Frågade nyfiket.
Carolle tittade allvarligt på Cho och höjde ögonbrynet hemlighetsfullt.
Cho skakade på huvudet.
-Ehh, inget speciellt, sa Cho och försökte men misslyckades att låta nonchalant.
~

Hedwig

~

Joanne såg inte det minsta övertygad ut men verkade vara lättad av att alla var vänner igen.
Alla log nu.
Det blev tyst igen men den här gången var det helt enkelt naturligt.
Carolle gäspade trött.
-Ska vi gå in? Undrade Joanne och gäspade hon också.
Carolle och jag nickade samtidigt.

Inne i sovsalen var det väldigt tyst, tydligen hade klockan lyckats bli tio!
Joanne var inte så trött sa hon även fast hon också hade gäspat.
Jag och Carolle gick upp till våran sovsal och la oss båda matta på våra sängar.
Utan att bry sig om att byta om somnade Carolle.
Jag log trött när jag satte på mig min pyjamas tills jag kom på att Harry inte hade sätt mig på jättelänge, han kanske var orolig.
Så trött som någon kunde bli flög jag ut genom fönstret och in genom fönstret där Harry hade sin sovsal.
Jag hade inga brev till honom men jag kände mig tvungen att flyga dit.
Trött knaprade jag honom på huvudet så att han kollade upp.
Först verkade han trött och irriterad men när han såg att det var jag strök han handen mot mina fjädrar.
Han satte sig upp och räckte mig ett brev trots att ugglor är natt-varelser kunde jag inte undgå att var trött.
Som tur var behövde jag bara flyga till Hagrids stuga och tillbaka med ett nytt brev till Harry efter det som verkade vara värdens mest äckliga uggle-godis.
Ännu tröttare flög jag tillbaka till min egen sovsal igen och föll på sängen för att somna på en gång...

Super!

Tack så himla mycket

Kapitel 20

När jag vaknade på morgonen kändes huvudet alldeles tungt och det värkte i hela kroppen.
Motvilligt öppnade jag ögonen för att möta dagens ljus som lös heta på mina ögonlock.
Jag låg på golvet!

-Jo jag tänkte berätta det för dig men du sov så djupt, förklarade sig Carolle medan hon skrattade hysteriskt.
Jag lipade åt henne och låtsades vara sur.
Det hade inte funnits några spår av Joanne i sovsalen och nu såg vi varför.
Joanne satt och åt, inget konstigt med det, men hon satt vid slytherin-bordet!
-Joanne, vad tror du att du håller på med?! Skrek Carolle åt henne.
Joanne tittade upp, men det var inte Joannes vanliga lysande blåa ögon som vi mötte, utan en Joanne med trassligt hår och bruna ögon som verkade vara så långt från bruna som möjligt!
-J-joanne, vad har hänt? Viskade jag.
Joanne reste sig upp men föll rakt i golvet.
-H-hunden....med fyra huvuden, var det sista jag hörde innan hon stängde ögonen....

Hon låg rakt framför oss, glada, trevliga Joanne, men hon såg alldeles förfärlig ut.
Efter hon hade fallit ihop tog vi med henne till sjukhusflygeln.
Det verkade vara många som hade gjort illa sig idag eftersom det var mer en vanligt många personer i sjukhusflygeln.
Medan min blick vandrade över salen fastnade dem på en person som låg i en av sjukhus sängarna.
Harry, han måste göra sig illa väldigt ofta.
Det såg ut som om han sov och inga av hans vänner var där.
Jag suckade och lät blicken glida tillbaka till Joanne.
-Vad har hänt, tror du? Carolle tittade på mig.
-Jag vet inte, svarade jag och suckade igen.
-Fast...hon sa ju någonting om ''hunden med fyra huvuden'', tillade hon.
-Hmm, sa jag och kom att tänka på den där dagen igen.
Jag svalde och försökte glömma bort den, vi hade precis blivit vänner och man kan ha sina egna hemligheter.
-Vi måste gå nu, mumlade Carolle och drog ut mig ur rummet...


Hoppas ni gillar

Braaaaaaaa meraaaa

Taaaack

[Jag tänkte hoppa över till fjärde året och sedan fortsätta därifrån eftersom jag tycker att det skulle vara mer spännande för mig att skriva och mer spännande för er att läsa, vad tycker ni? Svara hälst så fort som möjligt så jag kan skriva mer]

Om du har en bra ide till det så blir det säkert jättebra

Ja, det har jag P.s ska början döpa mina kapitel och nu kommer det att vara fjärde året.

Kapitel 21
MOT HOGWARTS

När jag ensam med min koffert utan någon förälder eller familjemedlem kände jag mig avundsjuk på alla som hade det, men det var väl bara att vänja sig.
Det är tredje gången jag gick här, hela sommarlovet hade jag bara varit förvandlad till en uggla och flugit runt hela i landet.
Jag hade saknat mina vänner, Joanne och Carolle.
Utmattat av att bära omkring min stora koffert gick jag in det stora lokomotivet och letade reda på en tom kupé.
Det tog lång tid innan Joanne hoppade in i kupén.
-Hej, Cho! Skrek hon entusiastiskt.
-Hej, Joanne, sa jag och kramade om mig.
Hon satte sig mitt i mot mig och lade sin egen koffert under det trånga utrymmet som fans under sin egen kupé-stol.
Mer än så pratade vi inte, Joanne hade tagit fram en bok som hon läst så många gånger förut.
-HOGWARTS HISTORIA
Stod det med stora bokstäver.
Själv suckade jag uttråkat och lade mig över hela kupé-stolen.
Det dröjde inte länge fören jag somnade, men bara för att bli väckt av Carolle som sprang in i kupén fem minuter senare.
-Det....Var...Tur...Jag hann med..., andades hon.
Joanne lade ner boken och började skratta hysteriskt.
Carolle kisade med ögonen, inte för att se i ljuset utan för att se fientlig ut.
Hon hoppade på Joanne och kittlade henne.
Joanne fortsatte att skratta hysteriskt.
-Carolle...Sluta! Tjöt hon och fortsatte att skratta.
Jag tittade på dem och började skratta jag med.
Utan att vi hade märkt det hade tåget börjat åka.

Carolle satt och lekte med sitt hasselbruna hår samtidigt som hon mimade uttråkat till en mugglar-låt eftersom hon var ''renblodig'' men bodde i en mugglar-stad som låg nära London hade hennes pappa velat att hon skulle smälta in och därför lyssna på sådant.
Joanne läste som vanligt sin bok helt knäpptyst.
Jag stönade och lutade huvudet bakåt.
Äntligen kom den efterlängtade sömnen....


Jag vaknade av att Joanne skakade om mig.
-Cho, det är dags att byta om till våran skolklädnad nu, sa hon.
Trött reste jag mig upp och bytte om.
-Åhh, jag längtar tills vi är framme! Tjöt Carolle.
Joanne och jag nickade.
-Borde inte matvagnen ha kommit för länge sedan, kom jag på.
Carolle nickade.
-Vill ni ha något från vagnen? Frågade en röst lite längre bort från kupén.
-Cho, snälla gå och hämta tre lakritsstångar till mig! Sa Carolle och föste ut mig ur kupén med pengar i handen.
Jag gick till vagnen som stod utanför någon annans kupé som dörren var öppen till.
Någon reste sig upp och gick ut ur kupén.
Det var Harry!
Han stirrade på mig.
Jag log och sa till damen vid vagnen att jag ville ha tre lakritsstångar.
Hon sa hur mycket det kostade och jag betalade, vinkade, leendes till Harry och gick tillbaka till min kupé.
På vägen hörde jag damen säga till Harry.
-Ska du ha något eller?
Och jag hörde också ett nej.
Jag skrattade lite och gav lakritssångarna till Carolle.
Hon tittade misstänksamt på mig men sa ingenting.

-Vi är framme nu! Gastade Carolle och hoppade upp och ner.
-Lugna dig, Carolle! Sa Joanne till henne.
Carolle lipade åt henne och skuttade ut ur kupén med sin koffert.
Joanne och jag följde med henne.
När vi äntligen var ute hördes en hög röst som dem hörde varje år.
-Första-årselever med mej! Skrek den.
Vi skrattade och gick till vagnarna som inte hade någon häst eller kusk.
Jag satte mig i mitten av dem båda, med Carolle på min vänstra sida och Joanne på den högra.
Vagnarna utan kusk och häst började åka.

Efter den årliga sorteringen hälldes det inte på massa mat som det brukar göra.
Dumbledore reste sig upp och pressade sin trollstav
mot halsen:
-Detta år kommer det äga rum, vi på Hogwarts kommer att vara värdar för ett mycket spännande evenemang under de kommande månaderna, ett evenemang som inte har ägt rum på över hundra år. Det är mig stor glädje att meddela att turneringen i magisk trekamp kommer att vara på Hogwarts i år.....

Braaaaaaaaaa mera nuuuu!!!

Jag har precis läst ut fyran xD

Den är bäst xD

Jag skriver mer nu men inte lika långt som det förra


[P.s Jag tänkte hoppa över delen när Moody kom, så ni vet, han är redan där]

Kapitel 22
DEN FLAMMANDE BÄGAREN


Efter Dumbledores ord började alla viska och tissla.
-Ska det här vara ett skämt? Hördes det från Gryffindor-bordet.
En pojke med orange-färgat hår hade tydligen sagt det.
Alla började skratta.
-Det var inget skämt, Weasley, sa Dumbledore.
-Då så, var var jag? Just det, turneringen ägde rum första gången för sjuhundra år sedan, en vänskapligt tävling mellan dem de tre största skolorna i Europa- Hogwarts, Beauxbatons och Durmstrang.
Man valde ut representant för varje skola, och de tre tävlande deltagarna fick tre magiska uppdrag att utföra. Skolorna turades om att vara värdar för turneringen som ägde rum vart femte år. Det blev sedan ett för högt antal av dödsfall så turneringen upphörde. Rektorerna för Durmstrang och Beauxbatons kommer att anlända i oktober och valet av deltagare kommer att ske på allhelgonaafton. Deltagarna kommer att tävla om trekamps-pokalen, skolans ära och tusen galleoner!
-Jag vet att alla här är sugna på att vinna hem pokalen till Hogwarts, men vi har beslutat att bara sjutton år och äldre får vara med, detta... Dumbledore höjde rösten för att överrösta den där Weasley och hans bror.

Carolle satt sur hela resten av dagen och vägrade att lägga sig när jag sa att vi borde lägga oss.
Joanne följde lydigt med men Carolle satt och tjurade i soffan.
Efter hela långa dagen hade jag blivit så obeskrivligt trött att efter jag hade bytt om föll jag på sängen och somnade.

~Dröm~

Där stod han med den glänsande pokalen
i handen, jag kunde inte se vem han var,
bara hans vackra,
hasselbruna hår glittrade i skenet av den...

Mer fick jag inte drömma eftersom Joanne hade skjutit iväg sin speciella trollformel som hon gjorde perfekt varje gång:
-Aqua Eructo! Hördes det och plötsligt var jag alldeles blöt..

[inte så intressant inlägg men ganska viktigt]