Life - Lupple & Medi PRS

Hon såg på honom och nickade tyst. Lämnade sedan rummet och stängde dörren efter sig. Hon slog sig ner på stolen och började att skriva.

Gabriel svalde hårt. Såg efter henne med sorgsen blick. Hon verkade vilja vara ensam...eller? Han såg på Wendy. "Pärlmakaren har länge varit en vän till henne." Förklarade han viskande.

"Jo jag minns det." Sa hon och såg sedan på honom.
"Gå till henne. Hon behöver dig." Sa hon och tog sin kaffekopp och drack det sista.

Han kysste Wendy lätt på kinden innan han skyndade iväg in på kontoret och satte sig bredvid henne. "Älskade."Viskade han sorgset.

Hon hade händern ai ansiktet och grät tyst. Vände sig sedan mot honom.
"Han var ensam Gabriel. Jag vet att han mådde dåligt men han dog ensam." Viskade hon.
"Dumma hormoner."

Han tog varsamt in henne i en kram. "Åh..." suckade han. Hur skulle han förklara? "Han dog inte ensam. Han blev bara fri. "Viskade han tyst. Pärlmakaren var ju redan, så gott som död. Det var därför han kunde förutspå deras framtider och liknande.

"Men..." Hon såg på honom och svalde hårt medan hon hulkade sig.
"Så han var död?" Viskade hon tyst.

Han torkade hennes tårar. "Vill du verkligen höra hans historia nu?" Undrade han viskande.

Hon skakade på huvudet.
"Nej inte nu. jag kommer börja gråta igen. Jag är redan så uppjagad. Det är alla ljud som stör mig med."

Han nickade sakta. Det var vad han misstänkte. "Ska jag skicka ut alla ur huset?" Undrade han ömt.