Life - Lupple & Medi PRS

Wendy nickade och såg de små barnen komma ut från köket.
"De verkar glada... Vet de vad som har hänt?"

Gabriel ryckte på axlarna. "Jag har inte berättat för dem, men säkert har deras föräldrar berättat något." Sa han ömt.

"Tror du det?" Frågade hon och skakade påå huvudet.
"De ser för glada ut." Viskade hon och suckade.
"Jag fick höra från de andra igårkväll." Sa hon mjukt.

Gabriel nickade sakta. "Det är mycket beklagligt." Sa han samlat. Hur mycket det sörjde honom ville han inte visa. Han kunde inte visa det. "Jag är ledsen att jag inte var där och berättade personligen. "Ursäktade han sig.

Hon log ömt och tog en av tallrikarna.
"Var inte det. Du var trött och säkert helt slut efter dagen. Du har all rätt att vila trots att du är alfan."

Gabriel log mjukt. "Men nog om mig Wendy. Hur mår du?" Viskade han. "Jag menar verkligen." Sa han oroligt och tog en tallrik han också.

"Som min värd har fallit under mina fötter. Jag känner mig vilsen och helt bortkommen." Hon suckade och skakade på huvudet.
"Jag sa till rådet att jag är borta en stund vilket de förstår. Jag är ju den förra alfans fru."

Han nickade sakta. "Ja självklart förstår de." Viskade han. "Jag beklagar verkligen." Viskade han och kramade hennes hand mjukt.

"Jag hade varit den styggare vargen och tvingat mig på." Fnissade hon och log mot honom.
"Men jag tror Olivia är den rätta för dig."

Gabriel log mot henne. "Det vet jag att hon är. Finns ingen tvivel angående det." Sa han ömt.