PRS Lupple & Medi

"Ja visst!" Hon blev spänd och såg in i hans ögon och blev genast mer närvös och följde lite halvklumpigt med och hennes hjärta började slå allt hårdare men hon värjde inte med blicken utan såg in i hans ögon.
"Hur går det? Frågade hon.

" Du är jätteduktig." Log Lathan och fortsatte att instruera henne om vilken fot som skulle bak och vilken som skulle fram samtidigt som han själv förde.
De övade ganska länge och det började sitta och Lathan började komma in i dansen.
Det började bli mer intimt utan att det riktigt var en tanke på det och av misstag blottade han tänderna och bet henne.

Dorian följde det hela men var inte beredd på bettet utan tittade bara oroligt och flög fram mellan dem och lossade Lathans grepp om Willow samtidigt som han sprang till andra sidan rummet med Willow.
Hennes blod. Han blottade tänderna och ville bita men ristade upp sitt finger och försökte läka hennes bett med sitt blod.

Hon skrattade mjukt och så hans ansikte komma allt närmre och hon vek undan med blicken. Snart kännde hon bettet och hon stannade upp, sa inget utan försökte komma undan. Doran. Hon kännde greppet lossna och slappnade av. Satte handen mot såret.
"Snälla gör inte det där." Hon såg på hans finger.
"Tänk om jag blir vampyr." Hon såg sorgset på honom.
Hon sjönk ner på sängen och lade sig sedan ner, hjärhnrbtu loh hrbulhrbulhrbu

" Det finns ingen chans. Du har för mycket mänskligt blod. Låt mig." Insisterade han medan Lathan skamset sprang ut från rummet och vidare. Dorian morrade argt och kände blodets dragningskraft. Bara någon klunk.
" Alexander." Röt han upprört och Alexander kom snabbt springandes och satte en stor handduk över såret.
" Det vore bättre om vi kunde läka dig, låt Dorian. Det är mitt i en ven." Sa Alexander allvarligt och pressade hårt mot såret för att stoppa blödningen.

"Lova att jag inte blir en vampyr. " Hon sjönk ner på sängen och tog handduken och höll den mot halsen och tårar bröt fram och hon såg oroad ut.
"Är .." Hon kraxade fram orden innan hon släppte taget om handduken. Hon var rädd och såg upp i taket.

"Jag lovar. " Viskade Dorian innan han ännu en gång rispade upp fingret och drog försiktigt fingret över hennes öppna sår och såg dem läka.
Han smekte hennes kind innan han rörde sig ifrån.
"Willow. Alexander är hos dig. Jag behöver luft." Sa han lite plågsamt och rörde sig snabbt mot dörren och vidare ut från huset och drog in fräsch luft och lukter i näsan.

Alexander satte sig hos henne och torkade försiktigt bort blodet som runnit från hennes sår.
" Hur är det?" Sa han försiktigt och såg på henne.

Hon vred på huvudet och såg in i väggen med en tom blick och drog upp benen, slöt ögonen och suckade.
"Trött antar jag. Jag är rädd. Jag är så rädd." hon bet sig i läppen.
"Jag är bara en bit mat för dom."

Alexander nickade sakta.
"Det är okej att vara trött och vara rädd." Sa han och skakade sedan på huvudet.
"Självklart inte Willow. De alla tycker väldigt mycket om dig och skulle offra sina liv för att rädda dig. Men sanningen är att vi alla är vampyrer och ibland kan vi inte stoppa oss själva. " Sa han ärligt.

"Jag vet det." Hon kände sig tröttare och snart hade hon somnat och log nu med ena handen nära sin mun.

Maria såg in och hade en bekymrad rynka i pannan. Hon stoppade om Willow och satte sig ner.
"Lathan skulle aldrig göra det. Det är hans natur. Jag hoppas hon vet det."

Alexander nickade sakta och satt bredvid henne och såg henne somna. Stackars flicka.
Han tittade upp och såg Maria.
" Vad skulle Lathan aldrig göra Maria?" Sa han lågt tillbaka och tittade på henne med allvarlig blick.